bernur

© Sekwa förlag

Att det finns en analogi mellan mat och litteratur har många uppmärksammat, och språket självt gör sitt bästa för att betona denna likhet, med uttryck som att man slukar en bok, sätter tänderna i den, och finner den mer eller mindre svårsmält – etc. Jag har lite svårt för de här kommentarerna – eller svårt för mat överhuvudtaget, utan att tillåta det att bli någon neuros: det har nöjt sig med ett ömsesidigt ointresse.

Trots detta har jag bara i år läst två franska romaner som har matlagning som en essentiell ingrediens: Mariel Barberys debutroman Smaken, och nu Agnès Desarthes Ät mig, båda givetvis utgivna av sekwa förlag. Ät mig är översatt av Marianne Tufvesson, och handlar om den drygt fyrtioåriga kvinnan Myriam, hur hon i all blygsamhet öppnar en restaurang, men ser hur den blir allt mer framgångsrik, tack vare hjälpen av den driftige och självuppoffrande allt-i-allon Ben (romaner är rika på idealistiska osjälviska typer: känns som om någon försöker säga mig något …).

Själv är Myriam en mystisk kvinna: naiv, men samtidigt bestämd, och med stor integritet. Det står klart att hon bär på en svår hemlighet, då vi förstår att hon har varit gift och har (haft) en son, men att dessa inte längre finns i hennes liv. Hon är lite virrig, lite excentrisk, med ett lätt rörigt inre, och med den buttraste av pessimism som sin enda följeslagare: ”I verkligheten går allt åt pipan med besvärande konsekvens”, som hon säger uppgivet.

Det komiska skuggas av förtvivlan, när vi allt mer lär känna henne. Hon är en slags skeppsbrottsöverlevare, med sina trettiotre böcker och stort sett inget mer i behåll från sitt förflutna. Med provocerande likgiltighet ger hon efter för uppvaktningen från en granne med stinkande andedräkt.

Agnès Desarthes har skrivit en gripande berättelse om en kvinna som fängslar i kraft av att hon görs så trovärdigt alldaglig. Det blir en roman om rättvisa, om vad som lönar sig i längden, och hur man ska bära sig åt för att hantera sitt förflutna, när hågkomsterna bara väller fram. Hon skriver med stilistisk spänst: livfullt, energiskt, och originellt om människors betydelse för varandra, hur man kan eller inte kan göra sig oberoende, eller bara klara sig helskinnad.

För att fullborda den där analogin, som jag egentligen inte är så förtjust i, så visar Desarthes att det spelar ingen roll hur bra du skriver om du inte förstått att du måste krydda med något oväntat, att receptet kräver en oförutsägbar ingrediens, det pikanta inslaget som bryter. Här är det detta inslag av oro, som förmörkar Myriams tillvaro, som äter på henne.