bernur

Foto Matilda Kreem.

När jag läser Therese Bohmans debutroman Den drunknade (Norstedts) gör jag det med ett färskt diskbråck i ryggen, och missbrukar värktabletter: medan jag tacksamt inväntar dess effekt tänker jag på det behagliga ljudet när man bryter folieperforeringen, ett ljud som finns inskrivet i romanen, för det är ett ljud som huvudpersonen alltid har gillat. Ja, och det är i sådana detaljer litteraturen lever och har sitt försprång till andra konstarter, hur dess sanningar går på djupet och förstärker upplevelser och känslor – även smärtor.

Journalister är förälskade i romanen, men det är sällan känslorna är besvarade, då resultatet oftast blir böcker som är lika habilt skrivna som de är tråkiga att läsa, som om dessa journalisters uppfattning om god stilkonst handlar om att röra sig så rakt som möjligt från A till B. Men Bohman är en journalist av annat slag, med andra stilideal: hon lånar sitt motto från Ola Hansson, refererar till Swinburne[1] och använder lika gärna motiv från bildkonsten som från litteraturen, vilket skapar en annorlunda klangbotten, och ger romanen ett helt annat tonfall än det gängse. I stället för att skriva en evinnerlig deckare rör sig intrigen mot thrillern, och om paralleller ska sökas finns de hos den tidiga Carina Rydbergs psykologiskt inrotade romaner, samtidigt som skeendet ges en tidlös prägel. Närvaron av en bärbar cd-spelare blir närmast ett intrång, som om berättelsen utspelar sig utanför tiden.

Triangeldramat kretsar kring Marina, som gästar systern Stella och mannen Gabriels sommarställe. Ja: namnen är överdeterminerade, vid en första anblick, med Gabriels mångbottnade konnotationer till ängeln som bebådade Jesu ankomst, för att inte tala om konstnären Dante Gabriel Rossetti, vars målning av nämnda motiv omnämns – och kanske Hjalmar Söderbergs Tyko Gabriel Glas (denna Gabriel är i alla fall författare, liksom Glas: en annan fiktiv Söderberg-författare är förstås Gabriel Lidman i pjäsen Gertrud), och Stella, stjärnan, samt Marina, för den koppling till vattnet som redan titeln avslöjar. Fast förväntningarna kommer på skam, med Marina som inte alls trivs i vattnet, utan lär sig simma sent, och Stella är visserligen familjens stjärna med lyckad yrkeskarriär, men allt står inte rätt till i samvaron med författaren Gabriel.

Romanen är delad i två delar eller akter, med en avgörande reva mellan dem. Här kan inte avslöjas vad som sker, bara att det är något som är fullständigt förväntat och ändå en komplett överraskning. Det är skickligt utfört, hur händelsen presenteras så övertygande. Det är en roman där du som läsare snarare hör än ser hur något är fel, snett – inplanterade skevheter i replikerna, som får atmosfären att bli rejält obehaglig. Och atmosfären är viktig för denna prosa, med karaktärer omgivna av växter och onda vibbar, där Marina blir parasiten som livnär sig på växterna i sin omgivning.

Men det är också karaktärerna själva som är viktiga. Marina är en skum figur, en läskig typ som inte låter sig förklaras. Det dramatiska sker i hennes inre, med hennes dåliga självförtroende, hennes tvekan och tvivel: alltihop en bra grogrund för destruktivitet. Medan Stella har haft en spikrak plan för sitt liv har Marina varit mer bohemisk och velig – tills hon börjar skissa på något som ser ut som en hämnd mot sin Fröken Duktig till syster; när den maktlösa till varje pris vill ta makten i sina händer blir utgången alltid katastrofal. Här visar Bohman att det våldsamma också kan finnas i det stillsamma, med långsamma naturvidriga förändringar, med Marinas skadade natur som ett ständigt bekymmer. Och Gabriel, den mystiska och potentiellt farliga mannen – tror vi, eller blir vi manipulerade att tro.

Lager läggs på lager av oro och nästan skräck, och det blir spännande, där mystiken snarare tätnar ju mer vi får veta om vad som utspelar sig: att sväva i ovisshet är ibland mysigare än alla förklaringar, och litteraturen klarar sig utan gissningslekar. Vad jag inte förstår är dock hur Marina kan studera konsthistoria och ändå inte känna till den berömda historien om när Elizabeth Siddal poserade för Millais Ophelia-målning – om det inte är så att hon bara låtsas, för att boosta Gabriels ego och låta honom berätta den för henne? Det är finurligt skrivet om dunkla begär i formuleringar som pejlar det dunkla i språket: ”Landskapet är helt annorlunda nu, fälten som var gula i somras är svarta och upprivna, de ser såriga ut, som om någon klöst dem med naglar långa som klor.”

Det är en roman som fungerar bäst i detaljerna, som framgår i spelet mellan de tre karaktärerna: Stellas irritation när Gabriel tillbringar kvällarna med att dricka vin med Marina, när hon själv går och lägger sig tidigt, och vi leds att tro att här håller det otillbörliga på att spåra ur. Besökaren Marina förskjuter balansen mellan paret Stella och Gabriel, och hon kan inte låta bli att lägga sig i, göra intrång. Inte heller har Bohman skrivit för att imponera, för att avlägga någon slags gesällprov, utan det är nödvändigheten i berättelsen som blir bestående, samt att det som i grunden upplevs som en helt osannolik historia ändå kan bli så trovärdig. Och så är det ohyggligt spännande och oförutsägbart.

That never has ached with a heart!
On thy mouth though the kisses are bloody,
Though they sting till it shudder and smart,
More kind than the love we adore is,
They hurt not the heart or the brain,
O bitter and tender Dolores,
Our Lady of Pain.

As our kisses relax and redouble,
From the lips and the foam and the fangs
Shall no new sin be born for men's trouble,
No dream of impossible pangs?
With the sweet of the sins of old ages
Wilt thou satiate thy soul as of yore?
Too sweet is the rind, say the sages,
Too bitter the core.

Algernon Charles Swinburne, “Dolores”.