bernur

När jag skriver en längre text på bernur är risken eller chansen eller sannolikheten att du som läser gör det på ett helt annat sätt än du skulle göra med motsvarande text publicerad i pappersform. Det här är knappast något nytt, att ett nytt medium förändrar hur vi förhåller oss till det. Den amerikanske journalisten Nicholas Carr har skrivit The Shallows. What the Internet Is Doing to Our Brains, en bok som behandlar just hur hjärnan förändras på grund av eller tack vare den nya tekniken; eftersom boken nämndes i var och varannan DN-ledarsida hela sommaren och lite annorstädes blev jag eller min nyfikenhet påverkad att ta reda på vad allt handlade om. Det blir dags lite då och då att avrätta boken som koncept: komiskt nog sker detta mord utan undantag just med en – bok.

Och – tja, det är en ganska behändig bok, som i pedagogiskt skrivna kapitel redogör för ganska självklara saker, och ibland lyckas få läsaren att känna sig lite förnöjd, men också lite oroad. Vad Carr har gjort är väl mest att sammanställa mycket av det som har sagts i detta ämne, och därefter dragit tämligen försiktiga slutsatser.

Varje generation har nog fått höra att de är otåligare och sämre på att behålla koncentrationen än den föregående: 80-talets MTV-generation läxade upp 90-talets dataspelsgeneration och de i sin tur läxar upp 00-talets Internetgeneration. En tydlig skillnad menar Carr sig kunna leda i bevis när han presenterar hur man förr kunde förvänta sig läsare av längre texter, medan dessa nu endast möts av stånk och stön – blicken börjar flacka, och finns denna längre text på en skärm börjar tanken leda fingrarna mot de lockande Facebook-sidorna, mot e-posten, mot allt annat godis som finns på nätet.

Tvånget att känna till allt är något annat än att förstå, och vad vi kommer att bli av med är alltså denna förståelse på djupet: och därmed får vi med Carrs definition ett ytligare tänkande (The Shallows blir alltså hans beteckning på denna generation av ytläsare). Det är lika lätt att hålla med honom som det är att vederlägga honom: för den som har upptäckt djupläsningens glädje är alternativet inte särskilt inbjudande. En survival of the busiest-kultur blir dessutom knappast långvarig.

En skillnad mellan datorer och gammeldags böcker är att de senare uppmuntrar tålamodet: de finns kvar, de väntar på dig, medan datorerna, liksom tv:n, pockar på allt du går miste om när du vänder dig bort. Ögonblicksupplevelserna. Men det viktigaste med Carrs bok är att vi borde bli bättre på att utnyttja denna hjärnans oslagbara förmåga att anpassa sig. Vanan är allt: exemplet som används här är fantomsmärtor, där den som blivit av med ett ben inte kan låta bli att känna hur det kittlas i tårna, bara för att det brukar kännas så.

Människan har också varit bra på att uppfinna saker bara för att hålla sig sysselsatt – eller tror du att det är en tillfällighet att vi har dessa handdatorer och allt mer avancerade mobiltelefoner precis efter att nästan all rökning blivit förbjuden? Fingrarna måste hållas verksamma med något, och om vi nu har dessa apparater, vad sägs om att uppfinna facebook och andra sociala grejer … Rökning var också en social syssla en gång i tiden (typ 70-talet), och säg den grupp människor som saknar någon eller några som fingrar på sin mobiltelefon i tid och otid.

Carr visar också att det började tidigare än vi kanske trodde: alltså tidigare än den här hemskt rastlösa generationen föddes. Platon menade att skrivandet var synonymt med glömskan. Om vi ägnar så mycket mer tid åt datorerna, samtidigt som tv-tittandet snarare ökar än minskar, då blir förstås läsningen av det papperstryckta ordet lidande, säger Carr. Ja – fast å andra sidan: den som läser på nätet kan tappa intresset för den jäktade kunskap som förmedlas där, och söka sig mot de oaser av långsamt lärande som finns i de tålmodiga böckerna? Det är förhoppningen, och jag har trott att det har varit en utopi, men om vi nu erkänner att vi lever i IT-diktaturen, så stämmer det också att inget rike är tusenårigt, och varje diktatur föder sina motståndsrörelser, och det troliga är väl en reaktion, där vi återvänder till gammeldagstekniken när vi väl insett att vi inte kan nöja oss med datorläsning.

Den läsare som enbart söker efter svar och enkla lösningar kan nog också i fortsättningen hålla sig till nätet: men den som vill ha komplexitet och svårare utmaningar för intellektet måste helt enkelt grotta in sig i tyngre saker, sådant som tar tid och energi. Det är en truism, men den tål att upprepas: bara den som lärt sig läsa på djupet har någon egentlig nytta av den ytliga läsningen, och vet hur man ska förhålla sig till det som är för kortfattat för att kunna berika dig.

Jodå, det här är en bok som man nog borde läsa, om man är ett dugg intresserad av framtiden: inte för att den har något facit, men det är en fin sammanfattning av den senaste tidens diskussion. En vanlig teori är att läsningen av nättext låter ögats skumläsning forma bokstaven F, medan traditionellt inlärd läsning hellre låter ögat svepa från höger till vänster, från höger till vänster, höger till vänster. Mina ögon tecknar då ett hoptryckt Z, och förvisso kan läsningen av somliga böcker vara lika sövande som det serietidnings-z som brukar ackompanjera sovande människor, men riktigt så dålig är förstås inte The Shallows. Hellre föreställer jag mig rörelsen som att man syr ihop texten, med tråden som löper över raden och sedan börjar om igen.

När Mattias Ronge i sin debutroman Tittaren ska illustrera sin huvudpersons nervösa sammanbrott sker det med att han lämnar sin varukorg på Konsum, i frustration över att kön är så långsam: men då är det inte mycket till kollaps, för det händer mig en gång i månaden att jag slänger ifrån mig varorna, för att kassörskorna arbetar så långsamt.

Radioprogrammet har gett mig uppdraget att läsa denna halvhjärtat skrivna roman, och om det förr utgick diktat att författaren skulle sätta problem under debatt, verkar vad som nu gäller mest handla om att hitta ämnen som ligger i tiden. Följaktligen har vi här en framgångsrik PR-konsult, med namn som påminner om författaren och ett yrke som är identiskt, som drabbas av hardcore karriärstress och går eller kanske snarare rusar fartblint in i väggen.

Det är klichéer och överdrifter i exakt varje mening: här skulle en skickligare redaktör kunna åtgärda något överallt, och åtminstone få språket att bli mindre löjeväckande. Marcus, huvudpersonen, går omkring och är kräkfärdig. Vi förstår att han har orsakat en polacks död, och precis som i en Stephen King-roman drabbas han av en förbannelse, där han tycker sig skönja polackens anletsdrag i sin nyfödda dotter – och så får vi en parallellhistoria med polacken, som vi snart fattar inte är så himla mysig, och så ytterligare en parallellhistoria om en annan chef, som jagas av tv-programmet Uppdrag Granskning.

Ronge slår in öppna dörrar när han raljerar över det gruppspråk som används av kollegerna i hans bransch: själv åstadkommer han knappast något mindre beskäftigt alternativ. Nä, han tar betalt för att ”formulera slagkraftiga formuleringar”, men dessa lyser med sin frånvaro. Romanen är fylld av lillgamla uttryck – ”tillnärmelsevis”, ”samkväm”, ”han hade aldrig varit med om maken”, och så vidare. Människorna ”älskar” med varandra – om det inte är fulingar, för de ”knullar”. Det är öl som sveps, whisky som det läppjas på – liksom kaffe (som förresten är ”delikat”). Vi får också en inblick i shoppingens mysterium: ”shoppare måste liksom slutkörda F1-bilar gå in i depå och tanka, inspektera de nyköpta skorna och diskutera taktik för det fortsatta lördagsloppet innan de var redo för nästa varv” (eh: det är alltså bilarna som inspekterar sina skor …?).

Tiden hoppar lite hit och dit: många gamla nostalgiska återblickar på lumpartiden, som väl inte tillför någonting alls. Varje stycke slutar med en cliffhanger, som ska driva berättelsen framåt, men det blir bara ett uppenbart och övertydligt berättargrepp. Ronge berättar också för mycket – hela tiden, så att man bara blir förbannad, då han lämnar läsaren sysslolös: vad ska jag göra med det här?

Vad blir kontentan? Det är synd om de rika cheferna, som arbetar så hårt, och blir så utbrända. My bleeding heart. Tvinga dem att arbeta i vården ett år. Det här är bara en cynisk roman som låtsas förstå och sätta sig in andra människors olycka – det enda den förmår är att vara känslolös och likgiltig.

Alla elevskor är unika, men vissa elevskor är mer unika än andra - - -

Stasifängelset Hohenschönhausen.

Man kan undvara mycket i livet, men inte katter och litteratur - - -

Bokhyllor utan böcker: The horror - - -

b är flankerad av A och A (vad säger det om alfabetet?) i Berlin den närmsta tiden - - -

Foto Matilda Kreem.

När jag läser Therese Bohmans debutroman Den drunknade (Norstedts) gör jag det med ett färskt diskbråck i ryggen, och missbrukar värktabletter: medan jag tacksamt inväntar dess effekt tänker jag på det behagliga ljudet när man bryter folieperforeringen, ett ljud som finns inskrivet i romanen, för det är ett ljud som huvudpersonen alltid har gillat. Ja, och det är i sådana detaljer litteraturen lever och har sitt försprång till andra konstarter, hur dess sanningar går på djupet och förstärker upplevelser och känslor – även smärtor.

Journalister är förälskade i romanen, men det är sällan känslorna är besvarade, då resultatet oftast blir böcker som är lika habilt skrivna som de är tråkiga att läsa, som om dessa journalisters uppfattning om god stilkonst handlar om att röra sig så rakt som möjligt från A till B. Men Bohman är en journalist av annat slag, med andra stilideal: hon lånar sitt motto från Ola Hansson, refererar till Swinburne[1] och använder lika gärna motiv från bildkonsten som från litteraturen, vilket skapar en annorlunda klangbotten, och ger romanen ett helt annat tonfall än det gängse. I stället för att skriva en evinnerlig deckare rör sig intrigen mot thrillern, och om paralleller ska sökas finns de hos den tidiga Carina Rydbergs psykologiskt inrotade romaner, samtidigt som skeendet ges en tidlös prägel. Närvaron av en bärbar cd-spelare blir närmast ett intrång, som om berättelsen utspelar sig utanför tiden.

Triangeldramat kretsar kring Marina, som gästar systern Stella och mannen Gabriels sommarställe. Ja: namnen är överdeterminerade, vid en första anblick, med Gabriels mångbottnade konnotationer till ängeln som bebådade Jesu ankomst, för att inte tala om konstnären Dante Gabriel Rossetti, vars målning av nämnda motiv omnämns – och kanske Hjalmar Söderbergs Tyko Gabriel Glas (denna Gabriel är i alla fall författare, liksom Glas: en annan fiktiv Söderberg-författare är förstås Gabriel Lidman i pjäsen Gertrud), och Stella, stjärnan, samt Marina, för den koppling till vattnet som redan titeln avslöjar. Fast förväntningarna kommer på skam, med Marina som inte alls trivs i vattnet, utan lär sig simma sent, och Stella är visserligen familjens stjärna med lyckad yrkeskarriär, men allt står inte rätt till i samvaron med författaren Gabriel.

Romanen är delad i två delar eller akter, med en avgörande reva mellan dem. Här kan inte avslöjas vad som sker, bara att det är något som är fullständigt förväntat och ändå en komplett överraskning. Det är skickligt utfört, hur händelsen presenteras så övertygande. Det är en roman där du som läsare snarare hör än ser hur något är fel, snett – inplanterade skevheter i replikerna, som får atmosfären att bli rejält obehaglig. Och atmosfären är viktig för denna prosa, med karaktärer omgivna av växter och onda vibbar, där Marina blir parasiten som livnär sig på växterna i sin omgivning.

Men det är också karaktärerna själva som är viktiga. Marina är en skum figur, en läskig typ som inte låter sig förklaras. Det dramatiska sker i hennes inre, med hennes dåliga självförtroende, hennes tvekan och tvivel: alltihop en bra grogrund för destruktivitet. Medan Stella har haft en spikrak plan för sitt liv har Marina varit mer bohemisk och velig – tills hon börjar skissa på något som ser ut som en hämnd mot sin Fröken Duktig till syster; när den maktlösa till varje pris vill ta makten i sina händer blir utgången alltid katastrofal. Här visar Bohman att det våldsamma också kan finnas i det stillsamma, med långsamma naturvidriga förändringar, med Marinas skadade natur som ett ständigt bekymmer. Och Gabriel, den mystiska och potentiellt farliga mannen – tror vi, eller blir vi manipulerade att tro.

Lager läggs på lager av oro och nästan skräck, och det blir spännande, där mystiken snarare tätnar ju mer vi får veta om vad som utspelar sig: att sväva i ovisshet är ibland mysigare än alla förklaringar, och litteraturen klarar sig utan gissningslekar. Vad jag inte förstår är dock hur Marina kan studera konsthistoria och ändå inte känna till den berömda historien om när Elizabeth Siddal poserade för Millais Ophelia-målning – om det inte är så att hon bara låtsas, för att boosta Gabriels ego och låta honom berätta den för henne? Det är finurligt skrivet om dunkla begär i formuleringar som pejlar det dunkla i språket: ”Landskapet är helt annorlunda nu, fälten som var gula i somras är svarta och upprivna, de ser såriga ut, som om någon klöst dem med naglar långa som klor.”

Det är en roman som fungerar bäst i detaljerna, som framgår i spelet mellan de tre karaktärerna: Stellas irritation när Gabriel tillbringar kvällarna med att dricka vin med Marina, när hon själv går och lägger sig tidigt, och vi leds att tro att här håller det otillbörliga på att spåra ur. Besökaren Marina förskjuter balansen mellan paret Stella och Gabriel, och hon kan inte låta bli att lägga sig i, göra intrång. Inte heller har Bohman skrivit för att imponera, för att avlägga någon slags gesällprov, utan det är nödvändigheten i berättelsen som blir bestående, samt att det som i grunden upplevs som en helt osannolik historia ändå kan bli så trovärdig. Och så är det ohyggligt spännande och oförutsägbart.

That never has ached with a heart!
On thy mouth though the kisses are bloody,
Though they sting till it shudder and smart,
More kind than the love we adore is,
They hurt not the heart or the brain,
O bitter and tender Dolores,
Our Lady of Pain.

As our kisses relax and redouble,
From the lips and the foam and the fangs
Shall no new sin be born for men's trouble,
No dream of impossible pangs?
With the sweet of the sins of old ages
Wilt thou satiate thy soul as of yore?
Too sweet is the rind, say the sages,
Too bitter the core.

Algernon Charles Swinburne, “Dolores”.

Foto Kennet Ruona.

I Jaume Collet-Serras skräckfilm på temat the small assassin, Orphan, har miniatyrmördaren estnisk bakgrund, eftersom ondskan måste lokaliseras någon annanstans än i den amerikanska samhällskroppen. Men ett skändligare drag är försöken att rationalisera hennes ondska med en långsökt medicinsk förklaring. Dels därför att skräckfilm inte kan hantera den typen av enkla förklaringsmodeller – det blir ett dramaturgiskt slag i åskådarens solar plexus – och dels därför att ondskan i sig inte går att förklara.

Och ändå: alla dessa böcker om ondska. Bara i år (minst) två svenska: Anders Johanssons, och nu Ann Heberleins En liten bok om ondska (Bonniers), där båda tar sin utgångspunkt i några uppmärksamma rättsfall, och belyser dem med exempel från film och litteratur, men Heberlein förlitar sig också starkt på filosofi och sociologi, i viss mån teologi, men ännu mer på psykologi. Liksom hon har jag ett ”perverst stort” intresse för ondskan, och det är spännande att följa hur hon låter sitt intresse styra sin studie av detta ämne.

Vad är ondska? Är det en förvandling? Att det finns onda människor som försöker vara goda, ja – men också goda människor som försöker vara onda. Men det här var vad jag tänkte innan jag läste Heberleins bok. Nu handlar bara ett av kapitlen explicit om demonisk ondska, alltså ondska som metafysiskt begrepp, men på ett sätt är väl alla onda handlingar exempel på upp och ned-vända vär(l)den, liksom satanismen är den upp och ned-vända tron på det goda, där allt traditionellt kristet ges en motsatt motsvarighet. Ondska som motsatsen till godhet.

Det onda är det som avviker, lyder en av Heberleins många intressanta poänger. Det farliga är när det blir norm: som i krig, kan tyckas – eller på mellanstadieskolors ödsliga korridorer, eller på de anonyma kommentatorsfälten på internet. Hon frågar sig om det är vår passivitet som utgör ondskans grogrund, att det onda sker tack vare omvärldens indifferens. Här vill jag förstås protestera, men inser ganska snart att det är lönlöst. Med få undantag tillhör det en av människans värre defekter, denna inbyggda likgiltighet. Fast jag är inte säker på att det hjälper att vi lär os att förstå ondskan: allra minst dess offer blir hjälpta av att omvärlden förstår varför det har skett.

Om det gick att förebygga ondska, att kväsa den i dess linda: skulle inte det ha gjorts vid det här laget? Här tycker jag att Heberlein kunde ha arbetat djupare, gått längre i sin undersökning. Men hon skriver fint om hatet, att det finns tillfällen när det kan vara både befogat och konstruktivt att hata, även när vi har lärt oss motsatsen. Om inte annat kan det vara befriande att önska – ja, etc, föreställ dig fortsättningen. Heberleins bok berör många viktiga saker, som Hannah Arendts viktiga fråga: varför lyder vi? Det här kunde utgöra en utgångspunkt för en fördjupad diskussion: i stället sätter boken vidare, till nästa exempel. Men om vi blir för olydiga riskerar vi att hamna i ett annat bekymmer, att vi delar karaktärsdrag med psykopaten … Andra viktiga frågor som borde fungera som utgångspunkter för vidare diskussion är det bedrägliga med gruppdynamik, om Lisbeth Salander är en lämplig kvinnlig förebild, varför våld är en manlig egenskap: nu blir allt detta endast föremål för ytliga reflektioner.

Effektivt raderar Heberlein också några myter, som det där med att alla förövare har varit offer. Det är en ganska heltäckande bok, där alla förväntade exempel radas upp: som nazismen, kanske den svåraste ondskan av dem alla. Ett vaccin mot ondska skulle kanske vara önskvärt, men jag betvivlar att det går att försäkra sig, med en trygg uppväxt (hur ser en sådan ut?). Och jag blir inte klok på de sju dödssynderna: sist jag kollade fanns det bara en, och den hette egoism. Som det onda barnet Ben i Doris Lessings roman Det femte barnet: snarare än ett exempel på ondska är hans funktion i romanen nog att vara ett straff för paret Lovatts hybris, att de inte nöjde sig med fyra barn: ren och skär egoism, alltså.

Det här är på många sätt en exemplariskt skriven bok, där Heberlein sammanfattar och utreder med friskt humör, och resultatet är en bok som nästan blir encyklopedisk i sin behandling av ondskan som begrepp. Jag är dock lite skeptisk till att hon översätter Clarudia Cards nyckelbegrepp ”atrocity” som grymhet eller illdåd enbart, då skändlighet är det mer vedertagna ordet. Lika konstigt är det att hon i litteraturlistan anger Louise Renners fina översättning av Conrads ”Mörkrets hjärta”, men citerar ur Einar Heckschers undermåliga version.

Sina bästa partier har boken i det som rör psykologin, alltså människans handlingar. Att våld är ett språk har jag alltid tyckt, att det finns en den vänstra knytnävens grammatik (southpaw grammar, alltså). Den som slår och i förlängningen mördar kommunicerar något, visar Heberlein: det kan handla om ett missriktat försök att återupprätta en obalans, en orättvisa som måste åtgärdas.

Att boken handlar lika mycket om våld som om ondska blir en bieffekt, som Heberlein är medveten om. Hon är något intressant på spåren när hon skriver om det våld som utförs i krig, att avhumaniseringen av soldaterna är en förutsättning – att förnamnet försvinner, att alla klär sig identiskt.

Är ondska en egenskap eller en handling? (Givetvis citerar hon Morrisseys ord från ”Sister I´m A Poet”.) Är det något konkret, eller metafysik? Vad ska vi göra med västerlandets godhetsmonopol? Många frågor, och jag är inte säker på att jag blir klokare av att ha läst Heberleins bok, även om jag gillar upplägget, och ambitionen, att ta itu med problemet. För hennes förklaring att hon har skrivit en bok ”med små anspråk” ger jag inte mycket för: med sina drygt 300 sidor är det ändå en ganska heltäckande översikt av åtskilligt som har skrivits i ämnet de senare åren, samt fina genomgångar av historiens uppfattningar. Hon förlitar sig starkt på engelskspråkig litteratur, och tendensen att falla för anglicismens fälla kan förstöra en annars fin språkkänsla.

I gårdagens Jönköpings-Posten intervjuades pedagogikprofessorn Thomas Kroksmark angående upptäckten att det föreligger skillnader i studieresultat beroende på föräldrarnas utbildning. Herr Kroksmark har ofta ett ord med i laget i JP: han skriver debattinlägg där han visar var skåpet ska stå, och har som alla snillen i hans position åtskilligt att säga. Att det finns klasskillnader i samhället är förstås lärarnas fel, och han har lysande idéer på hur det ska åtgärdas. Men det är beklämmande att en människa med så inbilska idéer ska ha inflytande, när han resonerar som ett barn: hans uppfattning är att historielärare enbart tragglar årtal och när en elev ställer en fråga blir läraren ställd och aggressiv. Vad bygger han denna uppfattning på? Han har inte satt sin hedervärda fot på vår skola, som ligger ett stenkast från hans arbetsrum på högskolan. I stället läser han forskningsrapporter och tänker ut hatiska åsikter om lärare, och allt bygger på fördomar, om lärare som inte anpassar sig till verkligheten. Vilken verklighet? När besökte Herr Kroksmark senast verkligheten? Där anordnas seminarier om "lärandets mysterium" och det är en skandal att pengar går till sådant, eller till andra stolligheter, som de "kritiska vänner" som förvaltningen i Huskvarna anställer, med uppgiften att under en veckas tid granska kommunens samtliga rektorer, och sedan producera "ett dokument", samtidigt som skolorna själva ska spara pengar. Och så undrar vi varför skolan blir en avgörande valfråga: så är det minsann inte i Finland! Min första åtgärd som statsminister skulle bli att utrota ordet "pedagogik" ur det svenska språket, och sparka alla pedagogikmänniskor och människor som tar ordet "pedagog" i sin mun, eller uttalar det ännu värre ordet "lärandet".

Romanen Jane Eyre innehåller två peripetier: utöver den relativt tidiga upptäckten av galningen på tredje vinden (inte vinden, alltså) sker en avgörande vändpunkt när Rochester och Jane kommunicerar på telepatisk väg, i slutet av det trettiofemte kapitlet. Jane uppfattar hur Rochesters röst når henne på åtskilliga mils avstånd, lägligt nog precis efter St. Johns frieri, där hennes jakande svar skulle ha inneburit en given död i ett meningslöst missionärsarbete i Indien.

Men är det verkligen Rochesters röst hon hör? Detta förment övernaturliga inslag har tagits som intäkt på att Charlotte Brontë verkar i den gotiska romantraditionen, men Janes reaktion pekar ut en annan källa till röstens stackatoartade ”Jane! Jane! Jane!” Det är ambivalensen som dominerar när hon analyserar röstens ursprung: “’Oh God! what is it?’ I asked. I might have said, ‘Where is it?’ for it did not seem in the room – nor in the house – nor in the garden; it did not come out of the air – nor from under the earth – nor from overhead.” Hennes slutsats blir att det är Rochesters stämma: därmed kan vi konstatera att förklaringen är övernaturlig – men det är i så fall svårt att lägga den förklaringen till ro. Ska vi bara acceptera det övernaturliga?

När Jane frågar: ”var finns den?” som alternativ till ”vad är det?” åstadkommer hon en kiasm till sin reaktion när Helen Burns, döende i tyfus i slutet av det nionde kapitlet, visar sin förtröstan i Gud. Jane, tio år gammal, är klenare i sin tro: ”Where is God? What is God?” frågar hon. Sammanställningen av ’vad’ och ’var’ är identisk, vilket kan peka ut Gud som källan till den röst Jane långt senare i romanen hör.

Det är en långsökt tanke, ja: Rochester som Gud, liksom. Men är det inte exakt vad Jane gör, när hon förälskar sig i honom, placerar honom jämsides med Gud? I slutet av det tjugofjärde kapitlet är Jane hänsynslöst uppriktig när hon analyserar sin hybris i hur hon uppfattar Rochester: ”My future husband was becoming to me my whole world; and more than the world: almost my hope of heaven. He stood between me and every thought of religion, as an eclipse intervenes between man and the broad sun. I could not, in those days, see God for His creature: of whom I had made an idol.” Här blir Rochester (en) Gud, och om vi rationellt styrda människor frågar oss hur det är möjligt att telepatin mellan Rochester och Jane kan fungera bör vi erinra oss dels denna passage i romanen, och dels när Jane planterar sitt vacklande mellan ‘vad’ och ‘var’, när hon frågar Helen efter Gud.

Antingen erkänner vi närvaron av – ja, låt oss kalla det magi, där Rochester kommunicerar andligt med Jane – eller så ser vi i rösten det gudomliga ursprunget, som då skulle bevisa att Jane slutgiltigt accepterar Helens religiösa övertygelse: att Gud också erkänner henne, genom att han ger sig till känna för henne. Då blir St. John Rivers maniska och manipulativa religion ännu mer avskräckande.

Kontrasten mellan de två religiösa övertygelserna –St. Johns fundamentalism och Janes balanserade inre övertygelse – framträder tydligt när Janes avpolletterar St. John för att vända sig till Gud, strax efter att ha mottagit budskapet från Rochester (=Gud), där det viktigaste som förmedlas är hur Janes bön utförs på ett annat sätt än St. Johns: ” I mounted to my chamber; locked myself in; fell on my knees; and prayed in my way – a different way to St. John's, but effective in its own fashion. I seemed to penetrate very near a Mighty Spirit; and my soul rushed out in gratitude at His feet.”

För att äktenskapet ska fungera måste Rochester petas ned från sin piedestal. Först när hans mänsklighet tydliggörs kan dessa två excentriska själar förenas i ett jämlikt äktenskap: men det sker alltså med gudomligt ingripande. Det är också först då som Janes religion kan legeras inom hennes person, och samverka med all den vrede och upprorsanda som uppväxten i rikliga mått har skyfflat över henne, och reperara allt som är sargat och göra henne till en hel(ad) människa.

Ser det här ut som Gud: Orson Welles som Rochester och Joan Fontaine som Jane - - -

Nej, endast som skuggor kan vi glida in i varandra för alltid.
Rut Hillarp, "Antigone".

Ser det här ut som begriplighet - - -

Tre gånger dålig författare - - -

Ser det här ut som en överskattad författare - - -

Omslaget är sublimt vackert, med de två ynglingarna i skivaffären Lindroos i Vasa, på 60-talet: Stoko Wahlbeck med drömsk uppsyn och Kraxin Holm lyssnar på en singel med svenska The Shanes, på väggen skivor med P.J. Proby, Elvis, Roy Orbison, Kinks, The Pretty Things.

Boken heter Från Wantons till Wild Force. Nya sound i en gränsstad (Gidlunds förlag), och är skriven av Sven-Erik Klinkmann, som i flera år har studerat hur hemstaden Vasa i början av 60-talet upplevde rockmusikens förlösande krafter. Det är ett fantastiskt tidsdokument, och även om hans berättelse fortsätter genom 70- och 80-talet (Wantons är ett av 60-talsbanden, medan Wild Force var ett pudelband från 80-talet), är det skildringen av 60-talet som är det intressanta, där historien är som mest levande.

Det är också en bok som handlar om det svenskspråkiga Vasa, om tvåspråkigheten, om segregation och fientlighet orsakat av språksituationen: Klinkmann begränsar sitt arbete till att handla om just tvåspråkiga band, och utelämnar de renodlat finska – tråkigt nog finns det inte utrymme för punken och new wave, men det lär komma en uppföljare. Att Vasa var en hamnstad gav orten en naturlig fördel i att hämta in intrycken snabbt, då skivleveranser och möten med engelsktalande skedde snabbare än i inlandet. Hans bok visar också vikten av och svårigheten att upprätthålla en identitet i en stad med tre kulturer.

Klinkmann lånar Walter Benjamins bild av hur en berättares spår kan fastna på berättelsen som krukmakarens hand på en lerskål, och vi får här också några självbiografiska ögonblick, även om Klinkmann blygsamt nog ger sig själv en mindre framträdande roll: hans är iakttagarens. Benjamins bild påminner om auteur-stämpeln som sattes på filmer från 50- och 60-talet (på den tiden när film gjordes som ett personligt uttryck), som regissörens signatur – och Klinkmann skriver personligt, och lyckas få liv i historien.

Framför allt 60-talet. Men jag undrar hur coola de var egentligen – dels med tanke på att Wantons uttalades med ’ä’ i stället för ’å’, och dels att många åkte till Umeå för att köpa sina kläder (knappast någon modemetropol på 60-talet). Det får mig att tänka på svenska punkband som i början av 80-talet åkte till England och blev intervjuade av New Musical Express, där tidningen tyckte att bandet talade briljant engelska men klädde sig som töntar. Fast nog ser de coola ut, fem av de tio långhåriga killarna som rektorn 1965 stängde ute från skolan tills de hade klippt sig[1]. Mest cool var trots allt killen från omslaget, Stoko Wahlbeck.

Egentligen hette han Stig-Olof Wahlbeck, och det längsta och finaste kapitlet handlar om honom. Han dog redan 1973, och trots att hans sejour som sångare i Saints var kortvarig hade han stort inflytande, bland annat som skivansvarig på Lindroos – det är nog inte för mycket att säga att han hade en funktion liknande den Tony Wilson hade i Manchester åren kring 1980. Fram träder bilden av en gåtfull människa, som kombinerade stor känslighet och skörhet, en oförlöst konstnär som slukades av alkoholism, och blev en legend i sin hemstad, och odiskutabel huvudgestalt i dess musikhistoria, men också ett exempel på hur minen kan börja leva egna liv, och mytologisering samspela med verkligheten. Han är en romanfigur i vardande, en bohemisk mittpunkt för tidsepoken.

Det här kan gott och väl vara bland det nördigaste jag har läst, tänker jag när jag läser om hur piratradioentusiasterna kopplade sändarna till taggtrådsstängsel för att få bättre signal, när de lyssnade på Radio London och Radio Luxemburg. Det är också grabbigt i överkant – något Klinkmann ber om ursäkt för, men det är inte lätt att hitta pionjärer bland kvinnor som självmant tog plats på scenen. Tyvärr var de tidiga banden uteslutande coverband som nästan inte spelade in något: det man kan höra på youtube av Wantons är från återföreningar, den tidigaste 1983 (det låter bättre än hyfsat). Andra excentriker är Krister Kulja, ledare för retrobandet Gubbrockarna, en slags bombastisk ensemble, eller variant av Robert Wells Rhapsody in Rock där flygeln ersätts av dussintals gitarrister, och Ben Antell, som på 90-talet hade MTV-hitten ”There´s A God In My Garage”, en av finsk rockmusiks största stunder.

Boken låter oss träffa många människor – det blir många intervjuer, och ibland lite svårt att hålla reda på de inbördes sammanhangen. Att de ger olika versioner innebär vissa svårigheter som får berättelsen att halta till, men det är också en del av projektet. Vi rör oss bland copycats och original, i Klinkmanns känsligt utförda intervjuer, som bjuder på många komiska stunder. Som Umeåbo blir man också lite avundsjuk mot all den expertis och allt det engagemang han har investerat i detta arbete, eftersom ett lika ambitiöst och gediget verk om Umeås rockscen är svårt att föreställa sig. Det finns också några dråpliga scener – som när Klinkmann diskuterar hårspray med Janne Stolpe, gitarrist i Wild Force (vars extremt tidstypiska videor finns på youtube).

Fredag den 13:e, och vaktmästarna har dumpat två kartonger engelska paperbacks på ett undre våningsplan. Jag ska bära upp dem till tredje våningen, en stor kartong som ser havande ut, och en mindre, ett kartongbarn, men då jag lyfter den stora ger sig ryggen till känna, och en skarp smärta sänder signaler kors och tvärs i hjärnan. Den snälla kollegan B hjälper mig med den mindre kartongen, och jag trotsar smärtan och lyfter den stora (som utöver tunna ungdomsromaner och diverse subversiva verk innehåller nödvändigheter som fem tjocka Scar Tissue, thanks a bunch, M!) upp till mitt skrivbord, där jag sjunker ihop i all min ynklighet. Jag är ovan att handskas med smärta, men till och med jag fattar att det här inte har med latmasken att göra: jag tappar känseln i det vänstra benet, kan knappt röra mig vertikalt, och därför blir jag liggande med diverse värmealstrande grejer mot stället där ryggen slutar. – Diskbråck, förklarar min fru rutinerat. I soffan tittar jag på tv: åh, smärtan - - -

Foto Robert Mapplethorpe.

De finns böcker vars existens du inte ens kände till, och när du hittar dem gör du dig redo att vakna från drömmen. Att Roland Barthes hade skrivit en essä om fotokonsten hade gått mig helt förbi, tills jag råkade hitta den för en spottstyver på en av boklådornas allt mer frekventa utrensningar: Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet, som Alfabeta gav ut 1986, i Mats Löfgrens översättning. Och det är en bok som överträffar alla förväntningar.

Barthes visar effektfullt och effektivt att vi ska läsa bilder med uppmärksamhet på detaljerna (en metod som inte skiljer sig från annan läsning, påpekar jag försynt), att se det unika. Med hans språkbruk, att gå från bildens studium (det artiga intresset, ”to like”) till dess pictum (det som träffar och sårar betraktaren, ”to love”) – eller med det japanska begreppet satori, som haikun strävar mot, och haikun är en av Barthes träffande analogier till fotografiet, att se fotot som en haikudikt. Fotot är också det som säger: ”Det här är en pipa”, får vi veta.

I den här essän skriver Barthes kärleksfullt men kritiskt om fotografiet, subjektivt och egensinnigt, där han lyckas ge futtigheter tragiska dimensioner, utan att det blir gnälligt självömkande eller löjligt martyrskap. För Barthes är fotografiet mer subjektivt än blicken. Kontexten är extremt viktig, och samma bild kan utnyttjas och förvrängas; vi har ingen riktig makt över vad bilden representerar.

Förr kunde bilder användas i avskräckande syfte, men vi lär ha blivit så tillvanda – så nivellerade – att ingenting längre kan chockera. Men så fick vi se de avskyvärda bilderna från Abu Ghraib, och förmodligen är det inte sista gången vi blir överrumplade av vidden av människans totala grymhet. Här visar Barthes att de bästa bilderna är de våldsammaste – men det som är våldsammast är inte givet på förhand (här talar vi om en författare som tycker att exempelvis socker är våldsamt).

Och de originella tankarna dominerar, och det är ren fröjd att läsa hans iakttagelser (för att inte tala om hur sublimt han anlitar parentesen). En av dem handlar om att fotot har utplånat vårt behov att skapa dubbelgångare, att vi såg flera av den sorten förr – något jag betvivlar, visserligen: jag ser dem hela tiden. Att den fotograferade människan är ett spöke är något jag hellre kan ställa upp på: erkänn att det är något kusligt med människan på bilden, som liknar någon, men inte är denna person – inte riktigt. Jag har i alla fall aldrig ”känt igen mig” på något fotografi, och avser fortsättningsvis att endast bli representerad som seriefigur.

Men också om de kemiska aspekterna skriver han, och självklart vackert om ljuset, alla riktiga fotografers bästa vän. Överhuvudtaget är det här en fantastisk bok, och även om jag erkänner att jag är dåligt insatt i fotokonsten, är jag lite förvånad att inte den här boken är mer känd. Estetiska objekt förhöjer livet, och de bästa konstverken är de som innehåller något vi inte riktigt kan sätta fingret på, en egenskap som ligger bortom språket. De arrangerade bilderna däremot väcker bara irritation.

Det som Barthes kallar för ”Tiden” liknar dock förkunskaper. Om vi tänker oss ett foto av Engla-mördaren Anders Eklund: då associerar vi genast till ondska, perversion, psykopati. Men om vi sett ett foto på samme man innan april 2008, då skulle vi nog ha varit försiktigare i våra omdömen.

När vi blir fotograferade förställer vi oss: det är tänkbart att detta beteende håller på att minska, i takt med att kameran nu finns överallt, och vi oftare blir fotograferade utan vår vetskap, att vi inte hinner börja posera. Men Barthes fångar skickligt in den där obehagskänslan som fotograferandet ger dig, när du på något sätt pendlar mellan objekt och subjekt: ”så snart jag känner mig betraktad genom kamerans objektiv, förändras allt: jag börjar ’posera’, jag fabricerar mig omedelbart en annan kropp, förvandlar mig i förväg till bild […] eftersom det som jag vill att man skall fånga är ett fint andligt mönster och inte en mimik och eftersom Fotografiet är föga subtilt, utom hos de mycket stora porträttfotograferna, vet jag inte hur jag skall kunna påverka mitt yttre inifrån.”

Abu Ghraib-fängelset.

The Messengers.

Det råkar bli så att vi ser två filmer med Kristen Stewart. Först den äldre The Messengers, en skräckfilm som hade blivit lite bättre om man hade sparat in på skrämseleffekterna. Spöken är ett inslag som funkar visuellt (i skräckfilm), men när de visar sig för ofta blir de bara tröttsamma. Den här filmen kan också ha den lättast genomskådade personen som the bad guy som jag har sett på film. Men den har några snygga referenser till The Shining (pojken som gömmer sig i köket, huset som djävlas med bosättarna), Repulsion (korridoren med armar/högafflar som sträcks mot offret) och The Night of the Hunter (källartrappan, och flykten nedför den med en galning i hasorna), samt Hitchcocks Fåglarna (med lika primitiva effekter). Sedan The Runaways, filmen om det osannolika bandet Kim Fowley satte ihop på 70-talet: förmodligen är det stört omöjligt att ha någon behållning alls av filmen om man inte har varit med om fenomenet The Runaways: fingrat med febrig handflata omslaget till ”Queens of Noise”, sett flimriga tv-bilder från Japanspelningar, eller följt dem som tecknade figurer i Small and Tall i affischtidningen Poster. Filmen bygger på Cherie Curies memoarer, och handlar väl egentligen bara om hennes tid i bandet, med Joan Jett, som förstås spelas av Stewart, som the good guy. Det är en film som följer banddramaturgin till punkt och pricka, med den tidiga framgången, bråken och splittringen. Tyvärr finns inte basisten Jackie Fox med alls i filmen, och hela berättelsen känns tillrättalagd och barntillåten, med bara några antydningar om hedonism. Det är svårt att inte le överseende åt den musik som bandet åstadkom – det är väl ungefär som med Kiss omhuldade skivor (som Fowleys fingrar förresten också vidrörde). Men när Joan Jett blev soloartist gjorde hon några hyggliga covers, och filmen avslutas lämpligen med Stewart som henne i rosa kavaj i en radiointervju, med en gullig hälsning till Cherie Curie: det är en fin avslutning på en ganska glanslös film.

The Runaways.

Nyligen läste jag i DN att den rumänske författaren Mircea Cărtărescu tyckte att det var fjantigt att skriva poesi som vuxen, att det är en syssla för ungdomen – men det är väl lika fjantigt att säga som han gjorde, tycker nog Kjell Espmark, som i mina ögon är en av de främsta exponenterna på motsatsen, då jag tycker att även om hans karriär som poet har varit lång är det först från och med 1975 han börjar skriva riktigt bra dikter: då är han 45 år.

Det enda nödvändiga. Dikter 1956-2009 (Norstedts) heter en ny samlingsvolym, där han har sållat hårt i de tidiga böckerna (av debuten har endast en dikt fått komma med, medan den senaste, Vintergata, återfinns i sin helhet: kuriöst nog repriseras debutsamlingens dikt också i den sista). Aris Fioretos har skrivit ett av sina mest spirituella och inspirerade förord, där han påpekar att Espmark inte är någon söndagspoet: här händer det saker. Bland annat därför är han så angelägen, eller borde vara det, för våra sovande politiker (när Herr Reinfeldt inför sin födelsedag häromveckan frågades vad han har på sitt nattduksbord blir svaret ”väckarklockan”, och ett identiskt svar gav Fru Olofsson när hon intervjuades inför sin födelsedag några dagar senare).

Fioretos skriver vackert om Espmarks epifanier, och om poetens ”vrede utan aggressivitet” (ibland är ursinnet den lämpligaste eller enda utgångspunkten), men urvalet till boken är poetens egna. Titeln är hämtad från en dikt från 1961. Urvalet må vara snävt inledningsvis, men successivt utkristalliserar sig både de väntade hitsen (”När ett språk dör”, från 1992, till exempel) och några tidigare dolda skatter, där många av dem finns i samlingen Det obevekliga paradiset från 1975). Två nyskrivna dikter, tillägnade Akademikollegerna Anders Olsson och Horace (Engdahl) finns också med.

Man kan, med eller utan Cărtărescu, fråga sig: varför poesi? Boktiteln här kan för vissa människor uppfattas som en provokation: poesi är för dessa det mest onödiga som finns i vårt samhälle. Ett svar kunde bli för frihetens skull, och då menar jag inte enbart för språkets frihet – Espmarks stil kan beskrivas som ett det motsträviga språkets skrivande – utan också för en frihet i tiden, i geografin, och en frihet bland olika människor.

Espmark både håller fast och släpper det förflutna i sina dikter; poeten är den som kan få klockorna att stanna. Och han skriver om människor som han har tagit på allvar, människor som han har brytt sig om och respekterat, med fint gehör för nyanserna i deras anspråk. Han är både jagsvag och jagstark som poet, som i den oerhört fina ”Själv lyckas han inte ens sälja sej”, om en arbetslös svetsares tillvaro: ”Dagarna öppnas bara på glänt för honom”. Ja, just så enkelt och utan åthävor kan utanförskapet skildras. Han vet också att en poet måste göra slut med pedagogiken.

Till bokens starkaste dikter hör kärleksdikterna, som är präglade av stor intensitet; här är det långt ifrån rådet att göra det privata till något allmängiltigt: ”Då blev den stilla punkten till / som om blommen hejdats i flykten – / det var dagen då ordet ’du’ blev verkligt.” Espmark har också skrivit en av de finaste böckerna om Tranströmer, Resans formler, och medan Tranströmer skriver sitt emfatiskt versala ”KANSKE” i ”Kort paus i orgelkonserten” kontrar Espmark med ett lika emfatiskt och versalt ”NEJ” i ”Katedralen i Chartres” från 1982.

Här finns gott om exempel på ny kunskap, och det är kanske där vi ska söka en del av förklaringen till poesins förmåga att fortfarande väcka så stor bävan hos många läsare, att den gör oss rädda med sina nya erfarenheter: så blir också en av poesins definitioner, utöver de många starka raderna som jag hittar här, att den visar oss något nytt. Kjell Esmpark är nog en av de bredaste svenska poeterna: alltså, bred i beteckningen icke-smal. För jag vägrar acceptera att det här skulle vara en smal genre. 

Foto Antony Hegarty.

Senare i höst kommer en ny skiva med Antony and the Johnsons, “Swanlights”, där han sjunger duett med Björk (igen), men att döma av smakprovet, EP:n “Thank You For Your Love”, ska vi nog inte ha för höga förhoppningar. Titellåten börjar bra men hinner bli tjatig innan den slutar, och de övriga låtarna är sådana där typiska ballader som han verkar skriva i sömnen – ja, ”My Lord My Love” är bra, men han har skrivit exakt likadana låtar ganska länge nu. Fast värst av allt är en stygg cover på en av världshistoriens mest uttjatade låtar, Lennons ”Imagine” (som om det inte räckte med att han gjorde Dylans mest uttjatade, ”Knockin´ on Heaven´s Door”: vad kommer sen? – Bowies ”Life on Mars”?).

Moreaus målning av St Sebastian spelar roll i romanen, men jag vet inte hur eller varför. Det finns mer sublima målningar av martyren, som Carl Saracenis från början av 1600-talet (till höger).

Vad är grejen med att vara bög? Homofoberna får aldrig in i sin skalle att det inte kan vara det obetydligaste av val, om det är ett val, att (o)frivilligt bli utsatt för mobbning, förlöjligande och hot och tvingas leva i ständigt utanförskap och bli ifrågasatt av släkt och (o)vänner och främlingar: alltså, den som väljer detta har förmodligen noga tänkt igenom konsekvenserna, och om han ändå framhärdar, kan vi inte då låta honom vara i fred? Men en ännu större uppoffring är väl att man tvingas ha skitdålig musiksmak, som omöjligen kan kompenseras av utsökt klädsmak (jag föredrar vice versa).

Och dessutom: det finns ingen bra svensk böglitteratur! Nu trodde jag att detta i viss mån hade åtgärdats med Eli Levéns debutroman Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats (om en bög kan lyssna på Bright Eyes? – men precis när vi börjar misstänka att Levén har god musiksmak citerar han Jason Mraz), men det är en fruktansvärt dålig roman.

Bögikonen St Sebastian har gett namn åt huvudpersonen Sebastian, som inom sig bär en kvinna som inte heter Eli, men väl Ellie: när han träffar halvbögen Andreas skapas om inte ljuv musik så åtminstone något som påminner om passion – en kort stund, för sedan nöjer sig Sebastian med andra män – hockeykillar och skinheads, ragg på kyrkogårdar och på Åhléns-pissoaren, och så vidare. Det är dekadent och fullständigt meningslöst skrivet. Vi får Sebastians uppväxt, med äventyrliga upplevelser.

Romanen är skriven som en monoman monolog, ibland uppbruten i tydligt emfatiska ”lyriska avsnitt”, där bildspråket rör sig mot det pinsamma, med hopplöst klichéfyllda liknelser, där vi får veta att ”Verkligheten liknar, när den fått tårar tillsatta, en vidrig tavla av Monet” – det hade jag typ aldrig gissat! En lektör borde ha fått författaren att skippa hälften av de plågsamma liknelserna, för det finns trots allt några lyckade partier, där allt inte behöver förklaras och beskrivas, där orden ska läggas ut – sällan har en så kort roman varit så långtråkig att läsa. Dessutom är varje känsla överdrivet stark och storslagen, och påklistrad: ”Han vaknar med Eds tunga i röven, det får honom känna sig som en glass som håller på att smälta”.

Grejen med boken är förstås Sebastians transprocess, att vi ska invänta hur kvinnan Ellie kliver fram som kvinna ur mannen Sebastian. Parallellt väntar vi förgäves på att författaren Eli ska kliva fram.

”Det finns bara två slags människor, de förföljda och förföljarna, de rastlösa och de trötta.”

Lika många som har sökt efter Den Stora Amerikanska Romanen har gått bet på att finna den, och jag vet ärligt talat inte vad kalenderbitarna har kommit fram till, om det är Moby Dick eller The Great Gatsby som är den största kandidaten, och det kan förresten kvitta vilken, då båda är stora på var sitt håll, på helt olika men ändå samma sätt, eftersom båda är romaner som fortsätter fascinera och väcka nya tankar varje gång man läser dem. Nu finns det i alla fall färre undanflykter från att läsa F Scott Fitzgeralds Den store Gatsby, som Bakhåll nyligen har gett ut i Christian Ekvalls översättning: han kommenterar den i senaste numret av Subaltern, och här han skrivit ett fint efterord som mest handlar om författaren, hur han gick från att vara epokens talesman till dess produkt, innan han söp ihjäl sig.

Gatsby kan mycket väl vara just symbolen för Amerika, men romanen är fascinerande på många andra plan, med mer universella anspråk. Fitzgeralds karaktärer rör sig smidigt mellan livsledan och att vara så blasé att det är både rörande och oroande.

Fitzgerald är en lysande stilist, kan konstateras, även på svenska: ”Hennes ansiktsdrag var inte de skönaste, men man blev omedelbart varse om en livskraft som om nerverna i hennes kropp ständigt var på väg att fatta eld.” Det är fru Wilson, femme fatale i romanens film noir-intrig, som beskrivs så här. Det är formuleringar som har lekts fram, smekts fram.

Den gåtfulle Gatsby blir aldrig riktigt förklarad i romanen, och det utgör förstås en del av förklaring till varför romanen fortfarande är så förtrollande. Rykten och hemligheter är de viktigaste beståndsdelarna i hans personlighet. Det är en bok som ändå blir en veritabel dröm för en lärare: så himla mycket att analysera, så mycket att dra paralleller till, så mycket att hejda sig inför och liksom kontemplera tills klockorna stannar.

Mycket beroende av att Fitzgerald skildrar sin nutid så levande, att minsta detalj känns äkta och nödvändig. Men också att han skildrar andra tider: utöver att han skriver den generationsroman som slår alla kommande sådana på fingrarna (möjligen med undantag för The Catcher in the Rye), och utöver att han skriver en elegisk sorgesång över det förflutna, skriver han också något som strävar framåt mot nya tider, inte minst illustrerat med Toms befängda men så småningom förverkligade rasideologi. Fitzgerald parerar vemodet med en sträv optimism.

En av Fitzgeralds mest lysande drag är Nick Carraway, som i sig är en större gåta än Gatsby, och inspirationen till många senare färglösa och uttråkade protagonister. Här finns även i noir-intrigen mallen till James M. Cains The Postman Always Rings Twice, i sin tur flitigt kopierad, och i skymundan figuren Asa Bird, som torde vara prototypen till Flannery O´Connors Asa Hawks (vilket jag missade när jag skrev min C-uppsats om Wise Blood, trots att jag gjorde en poäng av just att O´Connors karaktär var as a hawk).

Jag har lite svårt att bedöma hur lyckad översättningen är, och känner mig lite partisk då Ekvall i artikeln påpekade några flagranta tabbar i den gamla översättningen (som jag inte har läst). Men jag vet inte om Gatsbys flitiga ”old sport” måste bli ”gamle gosse” på svenska, eller att ”play around” ska bli det lite väl anakronistiska ”strulade”. Annars är det en roman som fortsätter vara aktuell, som fortfarande kan göra dig törstig på gin.

”Jag hann inte ens märka att lyckan var så kort för den kom med så täta intervaller att glappen knappt kändes.” Det är i gnistrande formuleringar som dessa Anne Swärds roman Till sista andetaget (Weyler) lever och blir så där farligt berörande, som ett infriat löfte, med sitt kalla, poetiska språk. Det är en roman som har viss tid på sin nacke, men jag har inte lyckats lägga vantarna på den förrän nu.

Lo Mård växer upp i en storfamilj – stor men olycksbenägen och –drabbad, så stor att hon blir helt osynlig där, försvinner bland alla övervakande ögon, och efter en misstänkt brand som sätter henne själv i brand inleder hon en skum vänskap med grannen Lukas – det är något annat än kärlek, mer än kärlek. Båda är främlingar: han från Ungern, hon från Norrland, och de försöker anpassa sig till ett liv i Skåne, där de lever i barndomens Paradis, ni vet det där som man måste bli utdriven ifrån. Det är två trovärdigt skildrade människor: hur har hon burit sig åt för att de ska bli så här påtagliga?

Till att börja med beror det nog på att hon har lyckats göra dem just så irrationella och halvknäppa som människor är – i den oskrivna världen, medan de i litteraturen alltför ofta blir intryckta i förklaringsmodeller. Skickligt undviker hon schablonfällorna som alltid lockar författaren, med anpassade och begriplighetsfrämjande metoder: men människor är sällan begripliga, och det borde finnas fler författare som respekterar sina karaktärers integritet så här självklart som Swärd gör. Det finns alltid något otillgängligt hos dem – hos oss, något vi aldrig får veta.

Swärd imiterar biografiformen med romanen, och inleder stilenligt med objektets födsel, och så får vi kronologiskt, med en och annan tillbakablick, följa Los krångliga uppväxt. Det är som om Marguerite Duras försökte skriva Maria Gripes Hugo och Joseifin, medan Alice i Underlandet ligger som en instabil under- eller intertext, liksom förstås Godards film Till sista andetaget. Resultatet blir en ond saga, med mörka toner som lägger sig som svarta skuggor över berättelsen, som om ondskan infiltrerar idyllen hela tiden. Lo har hemligheter, men föräldrarnas är större, och djupare. Elden hotar alltid att sätta något i brand: skogar och människor, utan urskiljning.

Det blir äkta in på detaljnivå, med ”sjön som ett enormt öga”, en klunk sprit blir ”skarp som ett snitt i svalget” – så enkelt och självklart prickar hon in liknelser och beskrivningar, så att vi ser att det hon skriver om har hänt och har funnits, oavsett var. Lo lever ”i oförsiktighetens tecken”, som moderns ”älsklingsbekymmer”. Och Swärd skildrar den här världen med hypnotisk kraft, och det är oförutsägbart och sensationellt bra. 80-talet handlar det mest om, utan besvärande och påklistrade iögonfallande pastellfärgade tidsmarkörer. Om det är sant eller inte tappar sin betydelse; det är hårda och mjuka världar som kolliderar, och fiktion ska inte heller vara realistisk. I Lo har hon dessutom skapat en figur som lever ett eget liv, helt oavhängigt textens begränsningar.

En liten invändning kan jag ha mot det litterära språket, som inte tillför så mycket: att beskriva en man i våt t-shirt som att ”han såg ut som en drunknande Ofelia”, till exempel, liksom att hon inte riktigt utnyttjar referenserna till filmen Till sista andetaget.

Jakob Hellman lånade in Johan Palm när han spelade hela sin första och enda skiva "... och stora havet" utanför Linköping, och jag har sett rovdjur på cirkus och djurparker som har varit mer bekväma på sitt tilldelade utrymme än Hellman var i går, och det blev inte bättre av inkompetenta ljudtekniker som verkade vara på humör för att djävlas med varje gitarr. Låtarna är fortfarande helt förbluffande bra, varenda en, och det är fortfarande konstigt att någon som hade så mycket att säga - både textmässigt och musikaliskt - nöjde sig med detta. Nu såg han alltså mest hunsad ut på scenen, och framförde dessa ljuvliga låtar utan bästföredatum nästan som att man fick intrycket att det inte kunde ta slut fort nog, nästan utan någon kontakt med eller ens närvaro inför publiken.

Johan Kinde tog Lustans Lakejer efter nästan trettio år till den första stad de uppträdde i utanför Stockholm. Jag lyssnade nog inte mycket på dem under 80-talet, men ändå kände jag igen varje låt  som de spelade - säkerligen på grund av någon bögig kompis. Det blir lite fjantigt med deras sånger om dekadens, för när han skrev dem var han för ung och nu är han för lite ung, eftersom han med trovärdigheten i behåll kan presentera sitt nya bands medlemmar som sina söner. Men han spelar rollen av Johan Kinde bra. För att motbevisa att turnén "Forever Young" bara handlar om nostalgi spelade de en helt ny låt (som han kallade deras "nya singel"), men den lät som om den också skrevs 1981.

Reeperbahn skulle kunna vara nåt för oss som väntat i tjugofyra år på en återförening, men halva konserten är bedrövlig, då Olle Ljungström är så nervös att en redan svag röst blir så svag och kraxig att till och med mellansnacket låter så illa att man önskar att han håller käften, trots att han som vanligt bara yttrar roliga saker. Men det tar sig efter "Havet ligger blankt", och bandet låter högljutt och nästan lika vasst som texterna. Det är vackert och brutalt, och när Ljungström väl dricker ett par glas av något hemligt som en vänlig person ger honom blir rösten ändå hyggligt reparerad, och när han i låten "Dansar" tar några Ian Curtis-steg känns det nästan som en bra konsert, speciellt när de spelar fantastiska versioner av sina mest fantastiska låtar, "Förnedringen" och "Det vackra livet". Men om Jakob Hellman såg obekväm ut på scenen ser Ljungström nästan hela tiden ut som om han stirrade rakt mot en exekutionspatrull. Om tjugofyra år sker nästa återförening, säger han, men det betvivlar jag.