bernur

© C. Hélie, Gallimard

Den sista måltiden har långa anor – tänk bara nattvarden med Jesus och hans tolv lärjungar, eller för den delen de legendariska frossarmåltiderna som dödsdömda amerikanska fångar väljer innan de avrättas. Ja, eller Elvis Presley, som lär ha förätit sig på glass och kakor precis innan han dog. Hitler lär ha ätit ravioli innan han intog en cyanidkapsel. Och så vidare.

I Muriel Barberys debutroman Smaken, nu utgiven på sekwa förlag i svensk översättning av Marianne Öjerskog, handlar det om en extremt känd matkritiker, Pierre Arthens, som av sin läkare får 48 timmar på sig att jaga den förlösande smaken, själva essensen i det som har gjort honom till den eller det han är.

Och vad är han? Något av ett veritabelt monster, kanske man kan säga. Givetvis har hans status köpts till ett dyrt pris: barnen vill inte veta av honom, utan ser bara ett brutalt egoistiskt odjur. Det är inte heller levern eller magen som har tagit skada av allt hans ätande, utan det är hjärtat som säger stopp och belägg, som för att visa hans hjärtlöshet.

Att Barbery är lärare i filosofi förvånar inte: hon skriver med lätt hand, men låt dig inte luras av anspråkslösheten, för här lyckas hon smyga in sitt idéinnehåll bakvägen, utan att du märker det. Hon skriver piggt, och det är inte svårt att göra kopplingen mellan mat och litteratur: det har blivit en schablon, att många konsumerar böcker som mat – det talas om läsningens tuggmotstånd, eller att man slukar böcker, att man sväljer dem, etc. Matkritikern blir en motsvarighet till litteraturkritikern: det sägs att den senare inte (längre) har makt att skapa och förstöra karriärer, men jag tror inte vi ska underskatta att det visst finns kritiker vars ord väger tyngre än andras, att de har reell makt.

Det filosofiska märks också i hur Barbery problematiserar genistämpeln: för vad blir alternativet om vi inte unnar några lysande undantag att härja? Det som återstår blir då detsamma som för Arthens föräldrar, vars ”buffert bestod av utstuderad liknöjdhet och medelmåttighet som hindrade dem från att ge sig hän, det vill säga störta i fördärvet”. Ja – medelmåttans tyranni, vilket ärligt talat väl är det enda som är värre än genialitetens tyranni. Barbery pläderar för att vi måste tillåta dessa undantag att växa: de är och förblir ändå just undantag. Annars får vi en värld där tråkmånsarna på skönhetens bekostnad tillåts breda ut sig med sina tirader om bilar, om altaner, om bergvärme, om fotbollsmatcher …

Geniet är släkt med barnet, och Barbery visar skickligt hur protagonisten lyckas imitera barnets förmåga att gå upp i situationen, glömma bort existensen och vara totalt hängiven upplevelsen. Smakupplevelserna katologiseras och levandegörs.

Här problematiseras även ätandet i sig, som något som bara försvagar oss, gör oss till djur – med den religiösa dimensionen intakt, med maten som ett sakrament. Arthens förmåga att sluka manifesteras även i hans beteende: att han tar över all diskussion och besegrar alla motargument och kväver alla invändningar med sitt slukande sätt. Han är brutalt egoistisk – ja, men också brutalt uppriktig, och vad du i förstone uppfattar som grymhet blir nästan charmigt.  

Smaken är i all sitt egensinne skriven som en lekfull replik till Süskinds Parfymen, om mannen som med döden som följeslagare jagade den perfekta doften, medan vi här har mannen som med döden i hälarna jagar den perfekta smaken. Besattheten får sin ögonvittnesskildring här, och det är en historia som är lika sorglig som den är munter. Och jag, med mitt högst pragmatiska förhållande till mat, blir förtjusad av Arthens lycksaliga återkallande av tidigare smakupplevelser i sin jakt efter den slutgiltiga smaken, som utmynnar i en bok som handlar om livets mening: ”Det viktigaste är inte att äta, inte att leva, utan att veta varför”. Ja, det är så elegant skrivet, att du som läsare bara kan kapitulera, läsa med småleendets fascinerade behag.

Barbery, som skrev förra årets storsäljare Igelkottens elegans, gör i den här romanen något liknande, fast i något mindre skala: alltså, skriver en intelligent och egensinnig roman. Portvakterskan från den romanen gör här en cameoroll i inledningen, och vi befinner oss i samma storslagna våning, där hyresgäster och andra turas om att kommentera vår huvudperson, matkritikern som ligger för döden. Medan Igelkottens elegans lät operan stå för lite payback, efter att ha snyltat på romaner i århundraden, kan väl Smaken kallas för en ganska avancerad lek med berättartekniker. Att Barbery nämner Prousts madeleinekaka förvånar knappast: man kan också tänka sig att Orson Welles Rosebud ligger på tungan hos henne i den här charmerande och faktiskt högst läsvärda romanen.