bernur

As soon as I'm left alone
The devil wanders into my soul

P.J. Harvey, “The Devil”

1900-talet skulle bli barnets århundrade, skrev med gammalmodig penna Ellen Key i dess inledningsskede, men vi som hade oturen att födas under detta århundrade står med facit i hand och skriver på tangentbord med våra fingertoppars sönderbitna naglar att det blev krigens århundrade i stället, och för litteraturens del skulle vittneslitteraturen bli dess stora genre, exemplifierat med Imre Kertész Nobelpris i början av 2000-talet, för böcker som behandlar det förra århundradets stora sår, andra världskriget och nazisternas koncentrationsläger.

Vittnet: den som säger som det verkligen var. Job var ett vittne, med sin uppfordrande repetitiva utsaga: ”Jag ensam kom undan och kan berätta det för dig” (Job, 1:14, ff). Här finns en upprinnelse till den dokumentära romanen, som av mycket att döma kommer att ersätta den traditionella fiktionen, att läsaren väljer baserad på en sann berättelse hellre än den påhittigt påhittade romanen. Varför ska vi tro på det som inte är självupplevt?

Jo, för att det är med bluffen som litteraturen blir till, när verkligheten ger vika, ger upp, försvinner, och fantasin tar över. Levnadsteckningen, biografin eller självbiografin, är också del av fiktionen, av berättandets prioriteringar, värderingar och tillrättalägganden, och minnets skapande verksamhet. Vi kan inte heller avfärda författarens förmåga till djup inlevelse, att det går att med hjälp av fantasin sätta sig in i en annan människas upplevelse – så måste också något av litteraturens ursprungliga fundament ha sett ut, och fram till slutet av 1700-talet var poetens uppgift att på beställning förmedla andras känslor – vilket inte förtar intrycket av flera av dessa dikter dess värde.

Hur viktigt är det med förstahandserfarenheten? Inom rockmusiken har den kritiska delen av publiken alltid värderat trovärdigheten hög(s)t: den som sjunger om hårda erfarenheter måste också visa upp de synliga bevisen. Ärren ska exponeras: ”Wear your wounds with pride”, sjunger Yeasayer på ”Ambling Alp” från senaste skivan ”Odd Blood” – tänk bara Iggy Pops sönderstrimlade bara överkropp, ett obligatoriskt inslag på konserter och skivomslag.

När den svenska duon jj gav ut sin andra skiva ”no 3” nyligen inleddes en diskussion kring autenticiteten, om det är den typiska medelklassens vurmande för droger och kriminalitet som återspeglas i texterna. I musiktidskriften Sonic (9/3 2010) kallade Isabel Nelde det ”att cyniskt stjäla andras erfarenheter och kulturella symboler och bortskämt kokettera med dem”.

Men ligger det verkligen i betraktarens öra att bedöma med vilken inlevelseförmåga artisten behandlar ämnet? I texten till ”Do You Love Me, Part II” sjunger Nick Cave om att bli sexuellt utnyttjad som barn, en detaljerad redogörelse för övergrepp som sker på en biograf (denna scen lyfter Arundhati Roy in i sin debutroman De små tingens gud ett par år senare): den nedtonade pojkrösten sjunger att ”This is a fact. This is a stone cold truth”, men även att ”This is a secret, mauled and mangled”. Det är en sanning som har modifierats (till en lögn?), och läsaren/lyssnaren lämnas utan tolkningsföreträde.

Anna von Hausswolffs ep ”Track of Time” innehåller låten ”Pills”, där hon skärande öppet beskriver ett eländigt liv och att det är piller som bidrar till att hon kan hålla sig vid liv, och mot låtens slut sjunger hon upprepade gånger: ”I made love with the devil”. Metaforiskt, säger du. Jag hävdar att här sammansmälter det hedniska med det hedonistiska: när du hör med vilken bestämdhet hon använder sin röst stupar din bildliga tolkning, och du börjar uppfatta det bokstavligt: hon har legat med Djävulen, hur befängt det än verkar. Det är rösten snarare än texten som övertygar dig.

Den sanna poeten har en förmåga att förhålla sig trogen sanningen, hur lögnaktig framställningen än ter sig. Här ligger konstens manipulerande kraftkälla, att du inte har något annat val än att reagera inför dess anspråk av tillit, och gång på gång vederlägga den obsoleta uppgiften om att verkligheten överträffar dikten. Och för litteraturen återstår att etablera ett kontrakt med sin läsare, som går med på att frivilligt förledas (med Coleridges ord: ”a willing suspension of disbelief”) av den utsträckta handen som inte leder dig hem, utan bara bort.

Och måste då litteraturen vara så styrd av vår vana att uppfatta saker som symboler, att de måste stå för något annat? Ibland önskar jag en mer autistisk läsning, där jag kunde ignorera min inlärda uppfattning att metaforer måste förklaras. När Tranströmer beskriver sitt ivriga ljus som rinner fram och får spökena att ta sig en klunk: skulle han då inte mena riktiga spöken, som vägrar inställa sig i tjänstgöring åt det diffusa ”något annat”? Varför inte lämna dessa metaforer intakta, acceptera att det kan vara bluffen som är sanningen, och att metaforen kan vara uttryck för något som är så oerhört att det bara kan uttalas bokstavligt, i en omedveten strävan att dölja sig fullt synlig.