bernur

Hall ain´t a bad place to be?

Här tänkte jag skriva en introduktion där jag ondgör mig över kritikernas konsensus som tvingar mig att tycka om Johannes Anyurus dikter, men Aase Berg förekommer mig när hon i dag recenserar Städerna inuti Hall, Anyurus tredje diktsamling, och gör det utifrån den motsatta ståndpunkten: att hon vill tycka illa om Anyuru, men det går inte, när han är så bra – fast, hennes misstänksamhetens läsning blir i sig förutsägbar, för det går inte att veta om det är bra för att det är bra, eller om det är bra bara för att det inte är lika dåligt som hon hade trott.

Och vad är då den insats Johannes Anyuru lägger ned i den här boken? Vad sätter han på spel? Tappar han fotfästet, eller bara ansiktet? Nja, knappast något av detta: han riskerar inte mycket med sina dikter, utan de är ljumma, även när han blandar in våld – fast allt det här har han gjort förut, mycket mer övertygande, och mindre vidsträckt. Jag skulle önska att han vågade mer, utsatte sig för något som orsakade större oro i de här fortfarande prydligt skrivna dikterna – ja, här är det säkerheten främst, trots eller kanske just därför att han skriver om kriminalitet (igen).

Hall är namnet på ett fängelse, har mina informanter upplyst mig om. Anyuru skriver som vanligt om våld, byter ut Homeros mot Vergilius den här gången, men Aeneas får en lite mer disträ behandling än gamle nutids-Akillevs, som var mer rekorderlig protagonist i tidigare dikter. Men var finns Johannes Anyuru i allt det här? Han berättar om brottslingar, men jag vet inte om blodet sköljer upp på hans byxor. Mitt i allvaret några slarviga associationer och lite halvdant poänglösa skämt: ”Jag är / inte alls / svart // Jag har bara en svart / rånarluva”, med en radbrytningsmani som bara förvirrar.

Om metaforerna tidigare fått mig att tänka på Tranströmer får den här boken mig att se kopplingar till Sonnevi: också här dominerar det ordrika, det till synes ostrukturerade, tugget, och mycket här får sägas tillhöra ett överskott. Orden tillåts rinna över sidorna, och det som stör mig är att Anyuru så sällan håller i en tanke tillräckligt länge, innan han bara släpper den, så där lagom nonchalant. Det refereras till Alien, AC/DC, en barnbok av Inger Edelfeldt, The Texas Chainsaw Massacre, Batman, The Cure. Vapen (igen), poliser (igen), staden (igen), tv-apparaten (igen): så ser motivkretsen ut, och så lite nylon som grädde på moset.

Jag kan också misstänka att boken har legat lite väl länge och väntat på att få bli utgiven, med tanke på att han nämner både ”myrornas krig” (myrorna har väl levt i fred på våra skärmar sedan digital-tv infördes?) och bandspelare – å andra sidan är det lite oklart var vi befinner oss, vi kanske inte är i vårt (I-)land, även om han ibland nämner Häcken (Göteborg?) och ibland AIK (Stockholm). Det brinner i Köpenhamn, det brinner i Paris, och Aeneas går förstås omkring i Rom.

Det har sagts att den här boken utgör ett slags avsked, att Anyuru inte tänker ge ut några fler diktsamlingar – då slutar han storstilat, med ett praktverk. Men det skulle inte förvåna mig om han börjar skriva debattartiklar, eller blir någon slags politiker: här finns gott om argumentation om orättvisorna i världen. Det må finnas en kuslig precision i den korta sidan som ser ut så här:

1

Hand

Hakkorsslöv

2

Hörn

Arklöv

men jag blir inte klok på vad avsikten är, annat än att det ser lite roligt ut. Anyuru konstaterar för mycket, diskuterar för lite.