Speleologerna, Lotta Lotass
Ur Regionteater Västs uppsättning av Speleologerna, april 2009.
På omslaget till marginals utgåva av Lotta Lotass pjäs Speleologerna ser vi silhuetten av en cricketspelare, och det är lätt att ana vad i just den idrotten som har lockat författaren, som tidigare sökt sig mot regler och gränser och dess överträdelser: för i cricket är rörelsemönstret uppgjort och styrt på förhand, enligt scheman som måste respekteras, annars kommer det någon som till exempel blåser i en obehaglig pipa. Och det är utomordentligt lämpat just för en pjäs, kan tyckas, och jag måste säga att om Lotass tidigare försök i den här genren mest gjort mig brydd, är det här en fullträff (eller vad det heter med sportens terminologi: ett förord gör sitt bästa för att reda ut reglerna, men jag blir mest förvirrad av mängden information), där hon till fullo utnyttjar att dramatiken är det rätta mediet för det här ämnet.
Två kommentatorer eller experter eller inhyrda tyckare cirklar runt tio spelare, som är anonyma och ”könlösa” enligt instruktionen, endast identifierade med hjälp av ett ’S’ och en siffra från 1-10, samt en kategorisk egenskap, typ ”melankolisk”, ”likgiltig” eller ”aggressiv” och så vidare. De har spelat ett spel, men ser mest ut att ha återvänt från ett slagfält, varit med om något som inkluderat blod, att besegra fiender. Det är lätt att dra paralleller till krig, men den typen av lättköpta jämförelser, idrottens inneboende krigsmetaforik, verkar inte vara Lotass enda eller mest angelägna ärende.
För hela livet är också delaktigt i detta spel: livet är också ett krig. Konkurrens är det mest utmärkande för levandet, och det är svårt att avgöra när leken blir tävling blir allvar, och de sköra gränserna däremellan. Pjäsens tio S[pelare] blir kolonisatörer, som avmätt talar om sin självklara rätt att dominera och härska, egoistiska erövrare – och Lotass pjäs talar med kylig logik om vad vinsten gör med oss, hur den korrumperar och förstör människan. Och det mest framträdande för idrotten blir dess hänsynslöshet: dess rättfärdigande bedyranden att den danar och fostrar blir reducerat till hyckleri, en besvärande och svekfull kliché, när det enda den lär är att till varje pris trampa sönder sin motståndare.
Lotass följer en musikalisk princip, arbetar konsekvent med upprepningar, något som visas i ett replikskifte, som också inkluderar den vackra danska formen ”gentagelse”:
DEN ANDRE
Omtagningar, gentagningar, återkomster.
DEN ENE
Återvändande, upprepningar, repetitioner.
Den musik Henrik Rylander har skrivit till pjäsen är i sig mystisk och kuslig, obehaglig till sin karaktär, där den mest verkar arbeta med ovälkomna (o)ljud.
Orden läggs i spelarnas munnar, ofta av de två utomstående. De finns där som påminnelser om vikten att följa de givna strukturerna – annars stundar bara kaos. Det finns något otäckt anonymt över spelarna, men anonymitet är också alltid hemskt – risken att vara utbytbar lurar alltid, och det är de förstås medvetna om, och därför måste de ständigt intala sig att så inte är fallet. Något för publiken/läsaren att ta fasta på, hur deras besvärjelser blir allt ihåligare, när de ihärdigt försäkrar sig att de inte är utbytbara; men sanningen är förstås att ingen är utbytbar: vem som helst kan ersätta dig.
Ju längre pjäsen går desto mer rigida och hotfulla ter sig de tio. ”S8: Den starkes vilja råder över den svage. […] S3: Lydnad och underkastelse under den överlägsne.” Det sker på samma villkor hela tiden: en på förhand given utgång, en ojämn kamp. Att (be)segra är det enda som räknas, och då riktar man självfallet in sig på och utnyttjar sin motståndares svagheter. Men de tio måste hela tiden intala sig själva att de har rätten på sin sida.
Vad Lotass då gör är att hon släpper in slumpen i denna regelstyrda värld. Rösterna i pjäsen bryts mot varandra, i upprepningar som ger orden en säregen och karg skönhet, som ibland liksom upprepningarna kan erinra om den poetiska skönheten i några av Becketts avskalade och asketiska sena pjäser. Men även den mer kända Väntan på Godot, med repliker som vänder sig mot åskådarna, som diskuterar sin egen pjäs och kommenterar karaktärernas egna roller. ”S4: Utan oss skulle inte orden finnas. S8: Vi skulle inte finnas utan ord.”