bernur

Natten började 00.30 med Död snö av Tommy Wirkola, och det är möjligt att jag har sagt det här förr, men ska du bara se en norsk nazi-zombie-splatter-film (i hela ditt liv) kan det lika gärna vara den här som någon annan, även om jag tröttnar på zombiesarna när de ploppat upp ur snön för tionde gången ungefär. Fast fram till dess är det nästan hejdlöst roligt, i filmen som lanserades under mottot ”Ein! Zwei! Die!”, med de traditionella skräckfilmsingredienserna som får arbeta hårt mot ett manus som är i något av samma anda som den brittiska regissören Edgar Wrights Shaun of the Dead och Hot Fuzz. Det var i vilket fall tillräckligt med blod och gore för tre skräckfilmer, och man får vara branog kräsen om man inte skräms av dessa kusliga nazister, hur (o)döda de än ska vara.

Kathryn Bigelows Near Dark har jag velat se länge, men måste säga att även om den liksom Alfredsons Låt den rätte komma in (över)betonar vänskaps- och kärleksförhållanden på bekostnad av vampyrtemat, har den åldrats rejält. Kanske det vore en bra om än blasfemisk idé att liksom i gamla stumfilmer ersätta originalmusiken (av Tangerine Dream), för det låter inte alls bra om filmen, även om Bigelow som regissör arbetar väldigt filmiskt, med ett bildspråk som hela tiden förhåller sig till filmhistorien och alltid med fokus på det visuella snarare än det som berättas: för handlingen i sig är banal, och räcker knappast för en hel långfilm, men filmen innehåller några oerhört vackert filmade scener, liksom en underbar vampyrreplik (”I hate when they ain´t been shaved!”). Den har också ett tempo som känns passande, och hela tiden den där drömska gryningsatmosfären.

Och så efter frukosten vid fyratiden eller så den kanske bästa filmen, objektivt sett, den franska hämndfilmen Martyrs, regisserad av Pascal Laugier. Filmen kanske kan beskrivas som en blandning av V för Vendetta och Hostel, men är framför allt väldigt originell och annorlunda, och innehåller goda skådespelarinsatser av Morjana Aloui och Mylène Jampanoï. Den är mer åt gore-hållet, och kanske inte tillräckligt skrämmande för att kvalificera som skräckfilm (nästa år får festivalledningen gärna välja åtminstone någon riktigt skrämmande film), för den är mest otäck och obehaglig. Kanske också lite för överdriven för sitt eget bästa, med en sammansvärjningsidé som går lite för långt. Men som sagt: hemskt otäck.