bernur

I DN har Sverker Sörlin skrivit en fin essä om Caspar David Friedrich, inför Nationalmuseums kommande utställning, men det handlar i vidare bemärkelse om romantiken, bland annat om nidbilden om dess världsfrånvändhet - ja, det finns där förvisso, men ständigt i kamp mot en uppenbar vilja att förstå och verka i verkligheten, och det är förstås det som gör romantiken till en sådan angelägenhet - att dessa starka personligheter (Byron, Shelley, Coleridge, Hölderlin, Novalis, Goethe, Tegnér, Thorild, Turner, Friedrich, Füseli, Beethoven, Chopin, etc etc) var både världsfrånvända och i hög utsträckning i dialog med samtiden. Men det ena är inte i sig tillräckligt: om du vill förstå dig själv, måste du förstå vad som finns utanför dig - och om du vill förstå din värld, då måste du förstå dig själv. Och då blir du berikad - du har upptäckt att det finns något större, och en gnista tänds, menar Sörlin. Det är en fin tanke.