bernur

Det är synd att de böcker som Bibliotekstjänst (BTJ) ger ut har getts så erbarmligt fula omslag. Nu har jag läst Richard Ohlssons bok Rockpoter, från Armatrading till Young, och den är lika ful som andra böcker i deras serie, som oftast består av författarporträtt – men jag antar att dessa böcker produceras för att tjänstgöra i biblioteken, och då kan utseendet kvitta? Nä, faktiskt inte, om det blir som man kunde läsa i somras, där Malmös stadsbibliotek lät meddela att man vill skylta med böckernas omslag i stället för med deras ryggar, och då tror jag inte att dessa BTJ-böcker ges några prominenta positioner.

Ohlsson betar av sjutton utmärkta sångtextförfattare, och jag motstår den initiala frestelsen att likt en hyena kasta mig över hans urvalsprincip – förutom en stilla undran om det inte är för snålt att endast inkludera tre brittiska artister, när Kanada erbjudits fyra och Amerika åtta platser? Bland namnen finns de allra mest förväntade, men också några jokrar, av vilka jag tveklöst blir mest nyfiken på det sista bidraget, unga australiska sångerskan Missy Higgins.

En fin introduktion under rubriken ”Till sångtextens genealogi” kommunicerar friskt med Nietzsche, och utgör också en fin grund till förståelse för sångtextens egenart: det ska villigt erkännas att Ohlsson inte slår några blå dunster i öronen på någon, utan här behandlas sångtexter med exakt den erkänsla den förtjänar; för texten är ändå bara ett material, ett medel och inte ett mål – ändå gör Ohlsson några gånger avkall på denna doktrin, då han ihärdigt vill kalla artisterna för poeter, men låt gå för det. Vi måste också bli påminda om att texten i sin tryckta form – i texthäftet – sällan är identisk med det som sjungs.

Men när ska då det som i våra dagar går under namnet rockartister bli kallade för poeter: kanske tiden är det enda som kan ge ett svar på det – samma tid som ger Robert Burns plats i antologier för poesi (fast då väljs nästan uteslutande hans mest sentimentala alster). Ohlsson visar i alla fall fin känsla och förståelse för texter som det är lätt att negligera, exempelvis Woody Guthries underbara och underskattade ”Do-Re-Mi”, som här får en fin och grundlig analys, där den jämförs med Heidenstam (till andra intressanta kopplingar kan nämnas Bruce Springsteen och Walt Whitman, Nick Cave och ”Mörkrets hjärta”). Lika vackert skriver han om Neil Youngs ”Like a Hurricane”, bara för att ta ytterligare något exempel.

Även kapitel om Leonard Cohen, Nick Cave och Bob Dylan är skrivna av ett uppenbart fan, hur svårt det än är att skriva om Dylan utan att det blir lite som litteraturvetaren som ställs inför Shakespeare: vad finns att tillägga, när allt redan har sagts? Men Ohlsson skriver nyanserat och känsligt, och låter omsorgsfull fakta balanseras av entusiasm och förståelse och respekt för texten i sig. Mindre av intresse är de personliga bekännelserna av hur han som fjortonåring dels överger hårdrocken för Dylan och dels i samma ålder tvingas välja bort den barnförbjudna Hitchcockfilmen Fåglarna för Mandomsprovet, vilket får honom att upptäcka Paul Simon (men att Mandomsprovet skulle vara en bättre film än Fåglarna kan jag inte hålla med om).

I sin dagliga gärning är Ohlsson skolbibliotekarie på Stagneliusskolan i Kalmar, och han menar att sångtexter kan användas i skolans undervisning, något som jag ställer mig lite tveksam till – elevernas musiksmak spretar, och jag minns Komvux i Umeå, som jag frekventerade för att i någon mån rätta till lakunerna i min gymnasieundervisning, hur min svensklärare föreslog som ett exempel på en bra textförfattare Phil Collins. Då är det nog bättre att låta bli att komma med pådyvlande ideal.

Ohlssons bok är skriven av en kännare, och det är förvisso en välkommen bok, som behändigt och överskådligt sammanfattar några av de viktigaste textförfattarna (om än den viktigaste av alla saknas), och i en bättre värld hade den förstås ersatt någon av de femtioelva pedagogikböcker som uttråkade blivande lärare stavar sig igenom på lärarutbildningarna.