Pojken som lekte med tändstickan
Göran Hägglund i gårdagens DN: han har hittat en undanglömd icke-fråga, för det är väl så att ett politiskt parti ska profilera sig på något, och det kanske inte fanns något annat kvar när hans kamrater roffat åt sig de mer åtråvärda ämnena – alltså ska KD ägna sig åt den vanliga människan, och om Hägglund får som han vill, då är den vanliga människan någon som sitter vid sitt köksbord och diskuterar skolan och jobbet och ”de gamla föräldrarna”, och inget annat? I synnerhet inte de ”andra konstigheter” som ”kulturvänstern” i partiledarens ögon verkar hitta på för att djävlas med den vanliga människan. Nä, gud bevare oss för eliten: människor som med andra ord är kunniga och insatta - visst vill vi ha en kompetent tandläkare eller ingenjör som bygger broar, men inom kulturen är det farligt att vara duktig, hellre vara lite som folk, en glad gamäng, och gärna kokettera med sin brist på bildning. Hägglund bygger en vallgrav mellan ”kulturvänstern” och den vanliga människan, som minsann inte är det minsta intresserad av annan kultur än den som är färdigtuggad och helst förmedlad av goa gubbar som Lasse Kronér och han som leder Så ska det låta. Han imbecillförklarar den vanliga människan, och det är överhuvudtaget något osmakligt med hans populistiskt inställsamma tilltal, riktad mot ”verklighetens folk”, som i sann unken politisk retorik pekar ut andra som ”overklighetens folk”. Det är mycket som är stolligt i Hägglunds artikel, inte minst avslutningens högtravande ord: ”Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är.” Ja, för all del, i kväll har filmatiseringen av Flickan som lekte med elden premiär, den kan du säkert se och uppleva ynnesten att tillhöra den vanliga människans gemenskap, men jag som i stället väljer att se Pasolinis Matteusevangeliet, vad skulle Hägglund säga om mig?
Man förundras - - -
Välfunnet!
Populister har alltid men särskilt i trängda lägen åberopar "den vanliga människan" - som om det ens funnes en sådan. Men det han menar är förmodligen "konsumenten". Medborgaren, den medvetna människan, innefattas inte i begreppet. Den kritiska människan ej heller. "Den vanliga människan" är en kliché som plockas fram som ett slags argument när alla de andra argumenten är slut. Hägglund vet att han är på väg ut ur riksdagen, han vet att det främsta hotet mot honom är sd. Kan han locka över konservativa kulturmänniskor - som under inga omständigheter skulle lägga sin röst på sd - skulle mycket vara vunnet. Eftersom jag ser mig själv som en sådan konservativ människa kan jag också ta mig rätten att säga att Hägglunds artikel är stapelvara i populismens historia. Inget nytt under solen, och fr.a. ingen substans. Den vanliga riksdagsprosans tomhet, lite flaxande gester och... inget mer.
God helg! Thomas
Hägglund är osmaskigt brun.
Nej Robin, det är en felsyn. Han är inte brun. Däremot är en han smått desperat borgerlig partiledare som använder några klassiska populistiska klichéer för att säkra sin riksdagsplats.
Hade han varit "brun" hade varken du eller jag kunnat skriva här. Missbruka inte orden.
Jag tror du någon gång har pratat om att vi måste "öva oss i psykologiskt självförsvar". Är det för tillfällen som dessa? Visst, jag klarade av att läsa hans text - men när jag kom till kommentarerna . . .
Har Hägglund dåliga fiender? Är han omgiven av vänner som vill honom illa? För han borde ha fått en del varningssignaler innan han lät publicera detta ...
Nja, det låter inte troligt att jag någon gång har pratat om "psykologiskt självförsvar", om det inte är något jag har yttrat ... bredvid mun, så att säga ...
Jag menade bara brun rent retoriskt. Det är inte särskilt fantastiskt om man drar paralleller mellan sådana här utspel och... det där.
Man blir alldeles matt, vet inte i vilken ände att börja: men har exempelvis Hägglund innan han citerar vad han förmodligen tror är en folklig ikon, Ulf Lundell, sett samme mans (icke-föreställande) konst?
Anna Anka är så dum att hon förstår att hon är dum, Göran Hägglund måste ändå på något sätt veta att han är det, Lennart Sjögren har varit alldeles för konkret och tydlig. När han backar är det inte ens med en pudel, utan vänder på steken: AA skulle inte känna sig välkommen hos KD, säger han, underförstått hos kvinnoförbundet. Själv står han väl då också underförstått kvar med sina tidigare uttryckta åsikter.
Det Hägglund gör är ändå ganska ruskigt: även om det kanske inte är "bruna" åsikter är det ändå en sorts förberedande för den typen av krafter. Han bereder vägen för detta andra - inte ens SD skulle våga uttrycka sig så här, medvetna om att man skulle få enormt mothugg. Kanske sitter SD och applåderar Hägglunds utspel just nu och tackar för draghjälpen.
Så klart måste vi ha en lagstiftning som skyddar demokrati, jämlikhet, att inte folk får bära sig hur illa som helst åt mot andra beroende på ras, ålder, religion, könstillhörighet, sexuell läggning, you name it! Även Göran Hägglund måste känna sig trygg för sitt liv när han säger saker som upprör oss ända in i folksjälen - vi har en värdegrund vi enats om i det här landet, när vi har suttit vid våra köksbord och funderat på middagsmat och vem som ska skjutsa till fotbollen. Mot bakgrund av den kan vi leva våra trygga vardagsliv med bekymmer om vardagspusslet och någon gång också fördjupa oss i nonfigurativ bildkonst, kanske t o m själva utbilda oss och bli fattiga konstnärer och ännu mer sitta och ha anledning att fundera på vad vi ska ha till middag.
Poängen med lagstiftningen ligger i att skapa ett tryggt samhälle där man inte ska behöva oroa sig när man går till kyrkan, när man går hand i hand med sin älskade, när man överhuvudtaget går utanför dörren med en hudfärg som finns i minoritet i det här landet.
Förutom att det är populistiskt och abstrakt, Göran Hägglunds tal, gör han ett intressant tankefel: han delar upp oss i två motsatta grupper. Han borde ha gjort sin research lite bättre.
Glömde komplimentera dig för rubriken på det här inlägget, B! Väldigt roligt!
Själv ligger jag hellre i soffan än sitter vid det omhuldade köksbordet.Dessutom hatar jag loppmarknader.Det betyder väl att jag är inte tillhör verklighetens folk så förmodligen tror jag bara att jag existerar.
Soffa? Vad är det för fasoner?
Mm, jag håller med dig Elisabet, att det är farligt att polarisera som han gör, och ingen mår väl bra av att tvångsplaceras i en grupp, oavsett om det är vanlig eller ovanlig ...
Jag ägnar oproportionerligt mycket tid åt rubriksättning, jag söker en ny karriär ...
Själv kan jag säga att jag gillar köksbordet, mest på lördagar, men inte pratar vi enbart om våra föräldrar? Vi pratade om fåglar och blommor i går.