Mörker, paradis, Björn Gustavsson
När Björn Gustavsson förra året gav ut sin elegiska Farväl kultursidor var det både en samling kultursidesartiklar och en polemisk attack mot hur njuggt och styvmoderligt tidningsredaktörer behandlar kultursidan: ja, det var en riktigt elegisk bok, och det elegiska anslaget återkommer i den diktsamling, Mörker, paradis, som han nu ger ut på Ord & visor förlag. I linje med detta finns också ett snyggt och sant Ibsen-citat på baksidestexten: ”Vi ejer kun det vi har tabt”.
För – vad ska vi med Paradiset till, förrän det är förlorat? Då äger det sin kraft, att (om)forma oss, tillåta oss att bli delaktiga i skapandet. Med fin känsla för nostalgin vittjar Gustavsson minnet, tar till vara det som knappt ger sig till känna, det som bara finns där i vilande passiv form. Sorgset: ja, men på ett paradoxalt lätt sätt, som utmanar tyngden i det olyckliga, som befinner sig i dialog med det som vill störa och oroa, som bara vill komma med dåliga nyheter.
Det är i spännvidden mellan vissheten och känslan Gustavssons poesi vistas. Han både förnimmer och vet att ingenting någonsin blir detsamma igen: allt är borta, men det är också själva förutsättningen, och det är bara att acceptera det. Den här förbannade tiden – den här välsignade tiden …
En vacker kärleksdikt i början av samlingen känns omedelbar och drabbande. Men den pekar mot en stängd väg. Och så världen som ödeläggs i kapp med privatlivet. Mindre övertygad blir jag av barndomsminnena – men samtidigt är det väl svårt att komma med invändningar: vem är jag som läsare att ifrågasätta någon annans minnen, och förneka den här historien? Men jag tycker att det är för lite poesi där, att det blir för mycket av refererande, av enkelt återberättande. Desto mer exakt är en bild som denna: ”Vid avresan vänder vi oss om / och ser huset försvinna / Vi vet att vi lämnar / något vi aldrig kan lämna”. Ja – (barndoms)huset står kvar, intakt i minnet, hur mycket vi än inbillar oss att det finns ett slut: minnet bara fortsätter väva. Och barndomen är förstås också en del av det förlorade, det första paradiset.
Så finns här också alla dessa val, som inte är några val, och några naturskildringar som också är drabbande. Gustavsson betonar stillheten, och låter minnet kristallisera sig, som i ett fotografi, som en motpol mot det virvlande nuet som hetsar och rör sig kaotiskt – här exemplifierat med både några milt ursinniga skvallernotiser och några cyniska stämmor ur nutidens stressade tillvaro– medan det finns ett pålitligt då, som är en tillflykt som erbjuder vila och ro.
Ljuset som går mot mörkret; det är ett varde mörker-imperativ Björn Gustavsson skriver fram i den här samlingen. Ett alternativ till det dumma och högljudda och onda i världen. Ett behagfyllt mörker, som ändå inte är utan vare sig svärta eller sveda. Han företar en tidsresa bakåt i tiden, till 1914 och ännu längre, till före stavningsreformen (1906). Hur mycket av behag det än finns i några av hans vant utförda stämningsbilder kan det inte hjälpas att det utmynnar i en förtvivlan, i ett ”förgäves”-ackord som klingar hårt mot det ljus som faktiskt kan skönjas. Det är vackert, ja – men det är som om han vill säga att det är en skönhet satt på undantag, nästan driven på flykten.