bernur

Turen har nu kommit till Kerstin Ekman, i vad som ser ut att vara en lång stafett i att skriva vidare på Hjalmar Söderbergs romaner i allmänhet, och Doktor Glas i synnerhet. Till hennes försvar måste ändå genast påpekas att hon inte gör det lätt för sig, genom att parasitiskt utnyttja redan färdiga modeller, utan uppfinner en helt ny fiktiv figur, och skriver något som hon i annat sammanhang har valt att kalla för en ”kontraimitation”.

Mordets praktik heter detta bidrag, och Ekmans idé innebär att Hjalmar Söderberg träffar läkaren Pontus Revinge, som bistår romanförfattaren med några grundläggande upplysningar i gifthantering: kort sagt blir Revinge en inspirationskälla till Glas, medan Glas – det Söderberg därefter låter honom göra i sin roman – blir en inspirationskälla till Revinge. På vilket sätt ska inte avslöjas här: romanen heter Mordets praktik.

Romanen tar sin början 1906, när Revinge vill förklara hur det ligger till, med noggranna rättelser till Söderbergs övertramp och missuppfattningar. Sedan följer vi Revinge under några år – tillbakablickar till första mötet med Söderberg på Rydbergs bar 1901, ett kärlekslöst äktenskap med änkan Elsa och hennes tonårsdotter Frida. Men framför allt diskussioner kring samma tema som Doktor Glas behandlade: människan, livet och döden.

Har då Ekman lyckats? Att jag är (mer än) missnöjd med tidigare försök att blåsa liv i Söderbergs karaktärer är nog ingen bevarad hemlighet: vad som skiljer här är inte bara det intrikata upplägget. Hon lyckas främst med att hitta ett lämpligt tillknäppt tonfall till sin dagboksskrivande läkare, som är lika tillknäppt som Tyko Glas. Likaså imponerar hennes förhållningssätt till Söderberg, som här blir karakteriserad med få men oerhört träffande ord.

Och hur lär man då känna en författare, om inte genom läsningen av hans verk – en läsning som Ekman visar fina prov på, att hon helt har tillägnat sig och absorberat Söderberg, utan att imitera hans stil, vilket skulle vara lika omöjligt som dumdristigt. Det är med Ekmans egna ord Revinge berättar, lika mycket som det är med Revinges egna ord Ekman berättar: det är förslaget och erfaret, och resultatet kan bara beundras av läsaren. Men det är också spännande att följa händelseförloppet, som här inte alls är givet på förhand: det är smart av Ekman att undvika de lättköpta poängerna genom att skildra bekanta figurers bekanta förehavanden. Här är Söderberg oftast en perifer figur, och Revinges själsliv och agerande blir en angelägenhet i sig. Det är också med lekfullt anslag Ekman låter Söderberg ingå som gestalt, eftersom Söderberg inte drog sig för att ge spelrum åt gestalter ur den oskrivna verkligheten.

Det är dock en aning tveksamt om tidigt skvaller kring Söderbergs privatliv skulle nå den här läkaren, som inte riktigt vistas i samma kretsar som författaren: där tar sig Ekman lite väl stora friheter med historien – det dröjde till Sten Reins avhandling om Gertrud 1962 innan allmänheten nåddes av bakgrunden till både Helga, Gertrud och Lydia, att de (hon!) bygger på Maria von Platen.

Men Ekmans romanskapelse Doktor Revinge är en genuint otäck figur, som kan vara minst lika ryslig som Doktor Glas: en obehaglig egoist som saknar ansvarskänsla, ingen du vill vända ryggen åt; den skuldförnekande Glas speglad i den skuldförnekande Revinge, som kanske är ännu farligare, i och med att han är mer oberäknelig, mer impulsiv, ännu mer benägen att ta livet i egna händer. Ett av hans motton lyder: ”Endast när man handlar lever man”, vilket förstås är en farlig inställning.

Det hade förmodligen varit lätt för Ekman att falla för frestelsen att ge sin doktor ett konstnärligt språk – en försyndelse Söderberg inte är helt oskyldig till i sin roman – men hon låter honom konsekvent behålla en misstro mot språket och skrivandet, och han är inte heller den där drivne stilisten som Glas är, på gott och ont. Genom att göra honom mer oansenlig blir han förstås också mer trovärdig, och Ekmans doktor blir verkligen en självständig litterär skapelse på ett helt annat sätt än Bengt Ohlssons Gregorius. Förresten: om Ekmans doktor skriver lite grand som Söderbergs doktor (”Jag har fått behålla barnets skarpa syn men ej dess hänförelse”) är det inte alls konstigt, för i fiktionen läser han Söderbergs romaner. Och nog är det en ganska ljudlig smäll mot epigonernas fingrar när Ekman låter doktor Revinge brevledes läxa upp Söderberg för tilltaget att återanvända doktor Glas i boken ”Jahves eld”.

Att imitera en gammal(dags) stil kräver en del av sin författare, och det duger förstås inte med de enstaka arkaiska glosorna (så där som Guillou nonchalant tryfferade sina Arn-böcker), utan Ekman vet att behärska sig, och därför behöver läsaren aldrig sucka eller himla med ögonen över genanta förvillelser.

Ekman som författare har full kontroll över sin berättelse, och som läsare behöver du aldrig fundera på vad som sker: det är fruktansvärt spännande, framför allt i skildringen av äktenskapet mellan doktorn och änkan, och deras oftast tysta maktkamp, som registreras med skriande brist på förståelse i doktorns avslöjande dagboksanteckningar. Att Ekmans roman också aktualiserar Söderbergs roman, Doktor Glas, är närmast en sidoeffekt som jag inte ens tror behöver tas i beaktning: den är väl ändå ständigt aktuell.