bernur

Det är en universell sanning att det är mycket svårare att skriva bra ungdomsböcker än att skriva bra vuxenböcker – åtminstone hävdas det av dem som skriver ungdomsböcker, ungefär på samma sätt som det brukar hävdas att det är i deckarna som den egentliga samhällsdebatten förs. Hur det ligger till med detta vet jag inte, men vuxenförfattaren Aase Berg har nu skrivit sin första ungdomsbok, som lanseras som ”poesiroman”, och den är delvis tillkommen som en reaktion mot den bristande lojaliteten inför tonåringens världsbild som återfanns i utländska poesiromaner som Berg översatt (bland dem Margaret Wilds Jinx), där huvudpersonen bryr sig för mycket om sin mamma. Bergs ungdomsbok har den suveränt allittererande titeln Människoätande människor i Märsta, och hon vill visa hur tonåringen skiter i sina föräldrar, lever i ett eget, frikopplat FF-Universum, och därför är hennes Tove (nästan) likgiltig inför sin mamma.

För tonåringen är allt svartvitt, och det är med fin känsla detta förmedlas i den här rappt berättade boken. Den största rädslan är förstås att, som det heter i ”Vad ska du bli”-mantrat, ”bli en av dom där”, en medel-Svensson, och därför är det livsviktigt att instämma i samma sångs ”fortsätt och va dej själv”, vad nu det är – om än det är, som i den här boken, en ödla. John Ajvide Lindqvist visade hur naturligt vampyrer kunde röra sig i förorten, och varför skulle inte kannibaler kunna göra sig lika hemmastadda? Men ärligt talat är det väl ungdomens behov av spänning som spökar, den livliga fantasin som ohejdat fått sättas igång.

Som metafor har vampyren skördat stora triumfer i bland andra Bret Easton Ellis kritiska skildringar av vuxenvärldens egoistiska förhållande till ungdomen, och det är något liknande med kannibalerna här: något att akta sig för, faran i att bli likadan själv (ändå blir väl åtminstone en bra bit fler än 50 procent av ungdomarna själva just medel-Svensson, eller …?). Kanske ska förklaringen till de ungas behov att utmåla de äldre som just sin totala motsats – som ocoola – sökas just här: det tvångsmässiga avståndstagandet, beröringsskräcken med verkligheten och det reella. För ungdomstiden är både den mest skyddade världen och den mest skyddslösa i en människas liv, något Bergs bok tydligt visar.

Här är det ilskan och vemodet som kämpar om utrymmet, men allra mest kanske frustrationen, att ständigt vara satt på undantag – att vara utanför alla sammanhang, där ingen tar dig på allvar. Kanske inte konstigt då att du flippar ut, för det är ändå vad som förväntas av dig. Tove formulerar ett NON SERVIAM mot vuxenvärldens anpassningstvång.

Humorn är genomgående och framträdande, när poeten Berg vrider till språket, släpper in dolda innebörder och konnotationernas bråddjup. Här tillåts orden spela fritt, formas och (ny)bildas, utgöra en kaskad av bokstäver, med hyperbolen som det naturliga uttryckssättet. Förvisso finns det vissa risker förenade med dessa ordsammansättningar, att det tenderar att bli mer sökt än utsökt, så där bobhanssonskt knäppt och iögonfallande. Som karaktär är Tove så där typisk, där hon svärmar lika mycket för EMD-Danny och Lord Byron, som för utbytbara jämnåriga killar: hon läser Sylvia Plath och Pär Lagerkvist (smarta indoktrineringsmanövrar av Berg).

Det bästa med den här boken är hur den där himlastormande känslan återges, hur allt förstoras och mister sina proportioner, där allt översköljs av dramatik. Men samtidigt en öppning mot något annat, ett oupptäckt perspektiv, som söker sig mot något större - här exemplifierat i en vacker scen där Tove är på en dansföreställning, och en av dansarna outtalat och telepatiskt förmedlar till henne: ”Ditt liv ska bli så vackert. Ditt liv ska bli vilt och vackert ...” Kanske bara önsketänkandet – en skyddsmekanik mot det förhatliga medel-Svenssonlivet, ja – men utan drömmar är livet ändå inte värt att leva. Ingen vill ha skoluniform, men alla tar frivilligt på sig livsuniformen, resonerar Tove, och ofta gör Berg just så: sätter på ett briljant och ovanligt sätt problemen under debatt.

Det här är en bok med få fläckar – det skulle vara det gräsliga omslaget då, och en och annan lite väl programmatisk eller didaktisk dikt, som när Tove efter att ha skådat sig i spegeln måste uttrycka den politiska klichén: ”Det är alltid något fel / på en tjejkropp.” För annars sviker eller sviktar aldrig tonfallet, utan det är konsekvent övertygande och sant.