bernur

Det är Anna Odell-debatt (frågan "vad är konst?" trodde jag tillhörde ett annat decennium) som avlöses av figurationsdebatt som avlöses av kulturvänsterdebatt som avlöses av manifestdebatt, och det känns allt mer konstruerat, som om någon (ill)villig hjärna smidit ränker och initierar dessa debatter bara för att det ska bli uppmärksamhet - men att kultur debatteras borde vara positivt. Fast, det blir bara tråkigt, och förutsägbart. Dock tycker jag att Torbjörn Elensky skriver klokt i dagens DN, där han pekar på bristerna i diverse inlägg. Jag tycker fortfarande att det inte är berättarna det är synd om; vi har en tradition av berättande prosa, och denna typ av böcker får den uppmärksamhet den förtjänar. Vad jag mest stör mig på och invänder emot är grupperingarna, flockbeteendet: sluta samsas kring befängda idéer som tiden bara kommer att skratta åt, och ägna er åt att bli mer egna, skriva mer för er egen skull och inte för att uppfylla givna kriterier. Det bäst skrivna vistas bortom reglerna, bortom konventionerna, och vägrar att ängsligt bevaka vad andra råkar tycka för dagen: skriv för evigheten i stället. Det måste finnas utrymme för det obekanta, det som utmanar de gängse uppfattningarna och som ruskar om läsaren, i stället för att bara stryka henne medhårs. Jag vill inte bli bekräftad hela tiden: jag vill (för)ändras, ha en nyhet bland det gamla.