bernur

En klar fördel med radioprogrammet, som jag har medverkat i sedan hösten 2004, är att jag läser böcker som jag säkert annars aldrig skulle ha upptäckt, och det är ofta jag blir förvånad över hur bra böcker det finns bland dem som inte ser ut att kunna falla på min läpp. Dock vet jag inte riktigt om Margareta Lindholm är en sådan författare, när jag nu för programmets räkning har läst hennes senaste roman, Jag går över det frusna gräset.

Enligt förlagets information har Lindholm drabbats av afasi, men fortsätter skriva: av en tillfällighet har vi precis i skolan arbetat med Tranströmer, som enligt en artikel av Torsten Rönnerstrand i Tvärsnitt tillhör undantagen, genom att fortsätta skriva poesi av hög kaliber även efter sin afasi. Nu skriver inte Lindholm poesi, och jag har inte heller läst någon av hennes tidigare böcker, så jag är verkligen inte läsaren att bedöma om hon skriver bättre eller sämre nu än då.

Den här romanen tar upp ett tema om vänskap mellan två kvinnor. Till ett prästhus anländer en utskriven mentalsjukhuspatient vid namn Saga, och etablerar en kontakt med prästens hustru Inger. Ganska snart förstår vi att allt inte står rätt till i det äktenskapet, med en präst som utöver sin tyranniska makt, manlig på ett auktoritärt 1800-talssätt, som en schablon av den manliga kritiska (tystande) överhetsrösten, som kväver och stänger inne. Fast, helt förutsägbart är det inte heller.

Det är med korta meningar Lindholm berättar sin historia: nästan knapert med information delges läsaren. Saga lever i stort sett isolerad i husets källare, där hennes umgänge är sporadiska besök av Inger och delvis även av prästen själv. Desto mer umgås hon i tankarna med Tistel, en kvinna som hon känner från mentalsjukhuset: en slags förebild som uppmuntrar och ger henne livskraft och råd. Kanske finns hon endast i Sagas fantasi (en antydan som förstärks vid ett tillfälle, när Saga menar att ”ingen annan kunde se henne”)? Hon skriver ned sina tankar i en skrivbok.

Saga är både med i husets gemenskap och utanför, som en paria av något slag, ett subtilt experiment hos de förment godhjärtade människorna som bor där. Hon förblir utanför. Som en länk till det gamla livet fungerar Tistel, hur uppfunnen hon än kan vara av Saga. Titelns frusna gräs kan kopplas till initialerna på de kvinnliga figurerna, I(ngrid) och S(aga): som i ”IS”, vad vi nu ska göra med den vissheten.

Det är tidlöst berättat, ungefär som i Christine Falkenlands första fyra romaner, och även tematiskt knyter det (delvis) an till Falkenland. Men jag får inte riktigt fäste i det fragmentariska, som inte är tillräckligt suggestivt eller lockande. Saga framstår förvisso som en kvinna med en autentisk bakgrundshistoria, men det engagerar inte. Lindholm har hittat ett lämpligt språk till sin romanfigur, och det ska förstås vara torrt, distanserat och känslolöst för att passa Sagas karaktär, men jag blir inte klok på syftet med romanen.