bernur

Du går på ett möte som inte tycker om dig. Det utstrålar en mild, tempererad aggressivitet, som du inte kan försvara dig mot, för den vägrar att ge sig tillkänna, den bara finns där, ihopkrupen och passiv(iserad), som en feg stackare: din reaktion blir att lite lojt invänta, men det är inte mycket som händer - du vet inte heller vad det är du väntar på. Några plattityder yttras, några klyschor ställer sig på glänt, en malande trötthets maskineri rullas igång utan att riktigt kunna få fäste någonstans i dig. Det är märkligheter som hittar fram till dig: du (nästan) ler inombords åt hela situationen, ombeds skriva ditt namn på ett papper men skriver fel namn och måste skriva över (det opålitliga bläcket), det ser osnyggt ut, ett oskick - ska du be om ett nytt papper att skriva på? - nej! - för det är för sent , ögonblicket - - - är över, du kurar ihop och hittar så till sist något att vänta på, något som du vet tillhör det som har en möjlighet att nå sitt slut.