bernur

Det är i dag exakt 37 år sedan den argentinska poeten Alejandra Pizarnik dog, endast 36 år gammal, efter en överdos tabletter, och förlaget Alastor Press ger nu ut en ganska fin volym med hennes dikter, Fragment för att bemästra döden, översatta från spanskan av Maria Nääs, som också har skrivit ett förord, om den här besynnerliga och fascinerande poeten, som haft så svårt att hitta fram till svenska översättare tidigare. För det här är en produktiv poet, och även om det dröjde till 2000 innan hennes samlade dikter utgavs, är kvarlåtenskapen omfattande, och den här utgåvan är en fin introduktion. (Det är spanskt tema på årets bokmässa, för resten.)

Redan som nittonåring debuterade hon, påtagligt influerad av Rimbaud. Hon bodde fyra år i Paris, umgicks med Octavio Paz och Julio Cortázar. Som poet har hon en ganska begränsad fatabur, menar Nääs i förordet: det är ”döden, mörkret, ensamheten och vansinnet”. Men ur denna snäva motivkrets skriver hon rika dikter, där de starka känslorna gör stort intryck. 

Störst intryck gör kanske de kortare styckena, där hennes särart som poet visar sig tydligast. Dock är en prosabok som handlar om den mordiska 1600-talsgrevinnan Erzébet Báthory minst lika intressant, La condesa sangrienta (Den mordiska grevinnan), för den utgår från en biografi av Valentine Penrose, och bildar en sammanblandning av recension, essä och omdiktning av förlagan. I det ryktbara Transsylvanien skördade hon enligt Pizarniks källa 650 offer bland den kvinnliga befolkningen, allrahelst i åldrarna 12-18 år. Troligen var Erzébet lesbisk, men det råder delade meningar om vad blodbaden – de bokstavliga, hon badade alltså i offrens blod – hade för syfte: Pizarnik menar att hon förvandlar sig till döden, i avsikt att därmed behärska sin egen dödsångest, för den som är död(en), kan förstås inte dö. Men i den boken finns också några vackra stycken om bland annat melankolin som en musik, där den drabbade endast hör dissonanserna.

Själv uppehåller sig Pizarnik gärna vid döden. Det är natten som är hennes trop, och vad den sömnlösa natten kommunicerar till henne. Vad yttrar natten? Både tystnad, vargyl och ord: ett språk som tar form inom henne. Det finns en lidelse i natten, och Pizarnik besväjer sig till en svart skönhet, en ondskans estetik efter känd förebild – främst Baudelaire, förstås. Ursprunget till denna mani härrör Nääs från det faktum att hennes östeuropeiska släkt så gott som mangrant utplånades av nazisterna, innan föräldrarna lyckades fly till Argentina. Allt i hennes diktning berör döden i någon form.  

En anaforisk vädjan till tröttheten, som i mycket är en parallell till Shakesperares sonett 66 (”Tired with all this …”), kan kopplas till det behov av lugnande medel som också skulle innebära poetens död. Hon varnar också för vad (för mycket) frihet kan ställa till med, dess fruktansvärda konsekvenser. Sorgen, olyckan, ger flera av dikterna en sällsam karaktär:

                      ”Jag vet ingenting om fåglar,

                      kan inte historien om elden.

                      Men jag tror att min ensamhet skulle behöva vingar.”

Trots en ibland lite bristfällig språkkänsla hos översättaren är det här dikter som ofta går rätt in i läsaren. Pizarnik var gravt influerad av surrealisterna, men hon ger de vingliga och valhänta bilderna en konkret form, och känslor som håller och bär hennes anspråk. Ofta är det just fragment, som i den här volymens titel, som gör största intrycket: koncentrerade, med ett omisskänneligt tilltal, där det känns som att jag har känt till de här dikterna en lång tid, som om de inte alls vore någon ny bekantskap.