bernur

På väg till årets bokmässa sitter jag i ett baksäte tillsammans med två manliga kolleger, som ser fram emot det spanska temat så mycket att de ibland i exalterat tonläge börjar pratar spanska med varandra – enbart för att mobba mig, upplyser de, om jag skulle missa piken. Och att jag inte talar spanska är en av mina stora sorger: därför är jag så oändligt tacksam över goda översättare, som Marika Gedin, som för Tranan har översatt en bunt kortare texter av Federico García Lorca, i boken med den oslagbart vackra titeln Fisk, himlakroppar och glasögon – så är det också en vacker bok, nästan värdig sitt innehåll.  

Enligt Torbjörn Elenskys välskrivna förord är poesin så naturlig för Lorca att det går att kalla den för hans ”andedräkt”: något som jag tveklöst instämmer i. Lorca var en poet som jag läste massor av, när jag väl slutade gymnasiet och började läsa poesi. Dessa texter är ganska olikartade till sin karaktär: några kortare tidningsartiklar, noveller, essäer, sagor, och två längre eller halvlånga föreläsningar. Allt är präglat av hans listiga fantasi, som ständigt erbjuder honom läckra liknelser och fräscha metaforer. 

Modernismens uppgörelse med språket, det gamla, färgar också av sig på utövarnas inställning till tidigare konventioner och oskrivna lagar – det är uppfriskande att läsa Lorcas suveränt djärva tilltagsenhet när han skriver, och som läsare blir du heller aldrig underskattad, för han räknar med att du bryr dig, att du inte är intresserad av att bli gullad med och inställsamt tilltalad; i sina personligt skrivna texter sätter han sällan in saker i sammanhang, utan stannar gärna vid antydningar, halvkvädna yttranden. Du känner dig klokare efter att ha läst den här boken, men inte på något ordinärt, enkelt sätt, utan snarare att du har lärt dig att se på ett annat sätt, att du har fått en inbjudan att vrida till ditt invanda perspektiv (något liknande som när du läser William Blake, en annan inspirationens poet, som liksom Lorca hyser en religiös grundinställning om än av ett mindre ortodoxt slag – en extatisk inställning till hänryckningarna): nu kan du se världen som större, som rikare. Att läsa Lorca innebär kort sagt att hålla sin nyfikenhet i trim.

Det finns ett överdåd i Lorcas bildbehandling, som givetvis för tanken till surrealisterna (Dalí illustrerade någon av de tidningsartiklar som här ingår, och det är Luis Buñuel som har tagit den fina omslagsbilden), och denna mani kan ge ett tröttsamt intryck, med sina ansträngda och oftast sökta paralleller – dock måste sägas att Lorca överskrider det slentrianmässiga, att han är piggare och mindre förutsägbar. Hos honom finns också en spännande blandning av aggressivitet och mildhet, som ger texterna en säregen laddning.  

Det är svårt att veta intuitivt hur du ska uppfatta en formulering som denna: ”Hur kan det komma sig, min själ, att du inte bevarat Venus darrningar eller vindarnas violin och istället bevarat algernas ljud från vattenfallen och den koncentriska cirkelns oändliga blomma?” Som överdriven, fjantig – eller bara modig och vacker. En vacker definition av metaforen lyder så här: ”ibland född tack vare intuitionen i ett hastigt ögonblick, upplyst av föraningens långsamma ångest” – det är mycket mer klargörande än ordböckerna! Vi måste bli bättre på att tänka tvärtom, och Lorca menar också på fullt allvar att vetenskapen har mer poetiska förklaringar än fantasin, att verkligheten faktiskt kan överträffa dikten – något som inte minst exemplifieras av att ingen litteratur skulle kunna skapa en figur som Anna Anka, med trovärdigheten i behåll.

Likaså är det kanske inte så märkligt att Lorca kan skriva en så uppenbart kafkaesk parabel som ”Telegrafen” redan 1922, innan Kafkas död och postuma ryktbarhet, när det handlar om gemensamma ämnesval, gemensamma temperament – liksom hos Kafka finns hos Lorca en sällsam slags glädje i skrivandet, en glädje trots allt.

Och detta manifesteras förstås i bokens huvudnummer, föreläsningen ”Duendes teori och sammanhang”. Här finns ett precist och exakt resonemang om de ”svarta toner” som Lorca menar sig uppfatta i det spanska kynnet, allra mest meddelat i musiken. Han gör en åtskillnad mellan musan och ängeln som yttre influenser och så duende som något som poeten (artisten, musikern, konstnären, eller för den delen uttolkaren: Elvis hade duende) har inom sig, som en osynlig egenskap eller ingrediens. Det är en slags stämpel, ett kännetecken. Jag nämnde det i en kommentar om Amy Winehouse förra våren, och Nick Cave använder också Lorcas term duende för att förklara vad som präglar en viss typ av allvarsam musik skapad i opposition mot topplistedunket.