Fadersmjölken, Tom Malmquist
Varför har män bröstvårtor? Jag har för mig att ganska många manliga svenska stand up-komiker har uppehållit oproportionerligt mycket vid denna (icke-)fråga, men jag minns inte om de någonsin har kommit fram till något svar: poetens svar är förstås att det är där man(nen) har fadersmjölken. Åtminstone heter Tom Malmquists andra diktsamling just Fadersmjölken, och vi som känner honom sedan debuten Sudden Death förstår att han fortsätter utreda mansrollen.
Och har han då något vettigt att säga om detta? Nja, han har i vilket fall åtskilligt att säga, och det gör han mångordigt, men jag kan inte säga att jag blir lika imponerad som jag i viss mån blev av den uppmärksammade debuten. Framför allt stör jag mig på hur han gör det besvärligt för sig själv med sina tillkrånglade stora anspråk, och bildspråk som siktar högt, och sällan träffar rätt. Rader som endast undantagsvis hör ihop: ”Lydnadens ohyggliga kyskhet går mot mig på utslagna fönster / En solskenskatt stryker sig mot mörkret, illojalt, den andas i orkan / och spinner min vilseledande demon / Jag är instängd i en kubikmeter människokött / ursäkter, huvudlösa, formbara sabeltänder i vitrinskåp” … Ja, det är nästan lika påträngande som att läsa Iodine Jupiter.
Om det i den förra boken handlade om sonen, handlar det här desto mer om fadern. Dikterna utgår från en far och dennes bindning till (det ammande) barnet. Mansrollen är snäv och trång, och man behöver man nog inte liksom Malmquist ha erfarenhet från ishockeylag bakom sig för att inse detta – här saknas både nyanseringar och möjligheter; dessvärre verkar Malmquist själv inte ha några vidare ambitioner än att idealisera dessa manlighetens riktiga hjältar, de som vägrar godta stereotypen.
Dessutom lägger han in otaliga referenser till och citat från författare, förmodligen för att imponera på kritiker som känner igen sina favoriter: Malmquist ger intryck av att ha betat av sitt biblioteks hela Hc.03-avdelning, men det säger mig inget annat än att han är läskunnig, och att det ändå är lite magstarkt att hävda att Pablo Neruda närde ”en heidenstamsk dröm”. Lika illa är det när han citerar sex rader från Lindegrens artonde detonerade sonett från mannen utan väg och felciterar (”ej rädes morgondagarnas fruktan”, ska det stå – min kursiv). Och det är nästan lite rörande att Malmquist tror att han är den förste att upptäcka den intertextuella likheten mellan Karfeldts arvedel (heter ”längtan”) och Lagerkvists dito (heter ”ångest”). Inte bara hela den svenska poesihistorien finns det plats för, utan här får också Goethe och Dante vara med, liksom Bukowski.
Men jag får intryck av att det här är poesi som just kritiker gillar, och jag undrar om de tycker så för att det är bra poesi för att det är bra poesi eller om det bara är så att det är lätt att ha åsikter om den, lättare än diktsamlingar av poeter som skriver mindre konventionellt och mer utmanande. (Att få en positiv recension i DN genererar inte automatiskt goda recensioner i landsortspressen, medan Malmquist brukar erhålla unisona hyllningar.)
Och varför har då män bröstvårtor? Det går inte att säga att Malmquist direkt ger något svar på den frågan – men vi ska väl komma ihåg att bröstvårtorna inte är det enda på (den manliga) kroppen som verkar vara ett av naturens elaka spratt. Kanske en viktigare fråga i sammanhanget: varför har vi böcker om mansrollen?