bernur

När barnboksförfattaren Johanna Thydell talade i vår skola för tre år sedan fick hon i gåva en skiva med [ingenting], ”Mycket väsen för ingenting”, och jag tyckte att jag var fyndig när jag sa att ”[ingenting] är bättre än Kent”, men hon verkade inte fatta någonting [någonting!], för hon var glad och trodde att hon hade fått en Kent-skiva … Nu tycker jag att det är lite orättvist att de hela tiden måste jämföras med Kent, för när jag lyssnar på deras tredje skiva ”Tomhet, Idel Tomhet”, tycker jag att det låter mer Glasvegas om flera av låtarna. Men jag gillar att skivan är så konsekvent religiös, att så många av låtarna apostroferar Gud, att det går ett försoningstema genom hela skivan, med frälsningsbegäret utskrivet med versaler, från inledningens uppiggande ”Halleluja” via den otäcka ”Satans högra hand” till den helt förträffliga avslutningen ”Låt floden komma”, en drygt tio minuter lång modig låt med önskedrömmar om en bokstavlig syndaflod – det kan mycket väl vara en av de bästa svenska låtarna någonsin, med de mest ärligt menade textraderna och den vackraste sånginsatsen som går att uppnå med det här språket som vi har; men på den här skivan finns ytterligare någon eller några som är nästan lika bra, som den desperat romantiska ”Led mig hem”, och så de monotona tvillingarna ”Lång väg” och ”Blanka blad”. Och så gillar jag att sångaren Christopher Sander i samma andetag kan låta lika kaxig som feg, lika uppfylld av berättigat självförtroende som liten och svag, som någon som måste be om ursäkt hela djävla tiden. För övrigt är ”Ge tillbaka det” en av de två bästa låtarna som någonsin har inspirerats av Elvis ”(Marie´s the Name of) His Latest Flame”.