bernur

I New York Review of Books har författaren Lorrie Moore skrivit en inkännande recension av Benjamin Mosers biografi över Clarice Lispector, Why This World. Men det är sorgligt att så mycket av recensionen handlar om hur förbisedd Lispector är i Amerika, något som faktiskt också tas upp av Moser i boken, att hon fortfarande väntar på att bli lika stor i den anglosaxiska världen som hon så länge har varit i Brasilien - men varför måste hon då bli en författare för alla, eller ens för de många? Moore utnyttjar forskaren Nadia Battella Gotlibs metod: "To be a Lispector reader, Gotlib implies, one must necessarily be caught off guard and then taken up, as if in a beam of light, toward a place that is not death exactly but a kind of not-life. It is an 'enchanted sacrifice'—though understandably perhaps not to everyone's taste." Men låt det då stanna vid det. Vidare tycker jag att det är lite märkligt att Moore kallar Lispectors ena son för "schizophrenic", för det är inte så hans problem presenteras i boken. Moore beklagar också att Moser inte utreder sexismen i Gregory Rabassas uttalande att Lispector såg ut som Marlene Dietrich och skrev som Virginia Woolf: "i.e., is beauty a contraindication of an intellectual life? Would anyone say this of Hawthorne, Fitzgerald, or Camus?" Ja, för på 90-talet gick det knappt att läsa en text om Peter Hoeg utan att hans snygghet nämndes, och jag vet ingen svensk författare vars utseende blivit lika kommenterat som Per Hagmans, bara för att ta två exempel (och Stig Dagerman, Lord Byron, Rimbaud, med flera ...).