bernur

Det var en gång ett 1980-tal, då det på Konsum (det som numera fått det käckare namnet Coop) såldes kvalitetsserier, alltså rediga vuxenserier av internationellt snitt – ända tills tanterna upptäckte att några av dem innehöll sex – tja, fast, snarare var det så att alla serierna innehöll sex, så raskt försvann dessa tidningar från Konsum, och sedan dess har jag inte sett till dem.

Och då, på 80-talet, var jag fullkomligt besatt av Joakim Pirinen: inte bara av albumet Socker-Conny, från 1985, utan allt han gjorde förvandlades till guld, och jag såg honom som ett stort geni, och det var obegripligt och orättvist att han inte blev världsberömd, för hans serier var alltid snäppet bättre än de franska och amerikanska serier som jag läste på den tiden. Ja, men det var då. Sedan tröttnade jag totalt på Pirinen, och jag har knappt ägnat honom en tanke, som det heter, på de senaste snart tjugo åren.

Tills jag nu läser hans senaste seriebok, Döda paret och deras ”vänner”, bara för att upptäcka att allt är precis som vanligt – hela boken är en snuttefilt för den som vill nostalgisera det svunna, och samtidigt som jag kan tycka att han fortfarande är exakt lika skarp, tycker jag också att det är lite beklagligt att så lite har hänt. Det är samma furiösa blandning av stilar, samma ordvitsar som ibland träffar rätt och ibland slår i tomma luften, samma ibland jobbiga ibland genialiska vildsinthet i hans fantasi, samma gamla förtvivlan som brottas med självironi och förhävelse.

Pirinen är fortfarande en intelligent samtidsskildrare, som har förtvivlat svårt att veta vilket ben han ska stå på – det cyniska eller det hjärtknipande, så ofta blir det krumbukter, utförda med finess. Att bild och text samspelar är självklart, så därför blir det poänglöst att återge vad som är det roliga i rutan ”LJUS OCH MÖRKER”: ”Ljuset säger: Jag färdas framåt med en hastighet av 300.000 kilometer per sekund! Mörkret säger: Jag är redan där!” om du inte har tillgång till bilden, liksom i serien ”HOTADE SVENSKA DJURARTER den bästa sämsta anledningen till varför man inte ska sluta röka – ”Vår vackraste nattfjäril, dödsskelettfjärilen (Acherontia anthropos) är beroende av rökslingan från en cigarett för att kunna inleda sitt svärmande”.

Det är tokroligt, ibland bara tokigt, sällan bara roligt, oftare desto mer oroligt, men jag kan inte förneka att jag har infernaliskt roligt när jag läser och tittar, och det är sannerligen inte mycket som jag saknar. Det gudomliga finns i detaljerna, som i en försynt gravsten över ”JOAKIM PIRINEN 1961-1989” (1989 var året han gav ut Kvarteret Kniven, och det var då mitt intresse sinade). Döda paret är namnet på de mycket rika och mycket olyckliga, som iklädda S/M-dräkter turas om att göra livet surt för varandra.

Alltså: allt är precis som det har varit, på gott och ont. Pirinen är en världsklassig serietecknare, en virtuos – men på ett helt eget sätt. Hans stil är oefterhärmlig – han inkorporerar alla stilar, som en serietecknarnas James Joyce. Om världen inte bryr sig, strunta i det.