bernur

Det är slut mellan mig och idrotten: jag tänker inte slösa min tid på att följa tabeller i serier där jag inte ens lyckats skapa några varaktiga band till favoritlag, eller tycka att det har någon betydelse vem som vinner Champions League eller VM eller OS, när dessa ersätts av nya vinnare fortare än du hinner kväva ditt intresse i en gäspning. Inte heller tror jag att mitt avståndstagande kommer att få någon effekt: läktarna kommer att fortsätta fyllas, liksom spelarnas plånböcker, och jag tror inte att någon protest kan påverka detta.

Idrotten är till sin karaktär efemär. Jo, det är underhållning, kan hävdas, men jag har tröttnat på den typen av underhållning, och framför allt på det överdrivna analyserandet och snicksnacket om hur det kommer att gå och hur det gick och varför, när det är så obetydligt. It says nothing to me about my life – och det är bara början.

Jag ska inte förneka att jag har upplevt en viss behållning av alla dessa oändliga timmar jag har lagt ned på framför allt fotboll. Men – love is a two way dream, och jag tycker inte att fotbollen har varit generös med att betala tillbaka på min insats. Vad har jag fått i utbyte, liksom?

Så – när någon av alla dessa tv-kanaler som är vigda åt sporten visar fotboll eller tennis och så vidare kommer jag att kasta mitt mest förströdda öga mot det poänglösa, innan jag ber den som håller fjärrkontrollen i handen att byta kanal. Det enda jag kommer att sakna är Zlatan Ibrahimovic och hans trolleri, men jag har ändå en känsla av att han snart har lurat sin sista back. Och det finns ingenting som motiverar varför vi har kvällstidningar vars sportbilaga ibland är lika tjock som huvuddelen, när världen ser ut som den gör. Vad vi behöver är knappast att bedöva oss i orgier av passivt idrottstittande.

Ett kort farväl - - -