bernur

Hur är det att läsa Marguerite Duras för första gången? Att läsa henne blir alltid att läsa henne för första gången, att (åter)besöka den där första känslan av uppvaknande, den där chockverkan som det innebär att konfronteras med den milda och övertygande brutaliteten i hennes språk, men framför allt hennes uppriktighet och allvar, som genomtränger allt banalt och trivialt. Hon är inte heller en författare för alla: snarare har hon exakt det antal läsare hon ska ha; aldrig återfinns hennes böcker på rea, ytterst sällan på antikvariat – det här är böcker att behålla och återkomma till i sin läsning, att aldrig avsluta eller bli färdig med.

Under slutfasen av sitt liv nämnde Duras tillräckligt ofta en knippe anteckningshäften som sades befinna sig i ett låst blått skåp för att många skulle avfärda dem – det mytomspunna reducerades till enbart myt – men när de efter hennes död publicerades visade sig en sträng konsekvens i hennes författarskap, och att embryot till det avskalade och råa språket i hennes 80-talsböcker redan fanns i dessa övningsböcker, fyra anteckningsböcker skrivna mellan 1943 och 1949. Dessa ges alltså nu ut även på svenska, liksom några övriga osorterade noveller, och det är fyra olika översättare som har arbetat med texterna: förlagets oro att det skulle påverka tonfallet i negativ riktning kan nog tillbakavisas.

Är då Anteckningar från kriget, som Modernista nu ger ut, en bra introduktion till hennes författarskap? Vad är en introduktion, och var börjar man? I synnerhet när det gäller en så produktiv författare som Duras, som nu också på svenska finns ganska rikligt representerad? Ja, börja här – lika bra som någon annanstans, bara du börjar, höll jag på att säga. Även om det måste tillstås att materialet i den här boken består av outtakes, demoversioner av verk som det skulle ta många årtionden att fullborda. Redan på 40-talet finns här exempelvis en Ur-Älskaren, liksom långa utkast till En fördämning mot Stilla havet, Smärtan med mera. Ändå skulle jag ljuga om jag påstod att jag vistas i bekant terräng när jag läser dessa skisser eller utkast, hur många gånger jag än har läst och läst om dessa romaner: det handlar alltid om språket, att ta sig in i språkets atmosfär, medan handlingen förtunnas, sprids, dunstar: det som återstår är den starka upplevelsen att ha delat hennes ofantliga språk, hennes allt annat än godtyckliga tyckanden, som hon alltså presenterar oförfärat, utan krusiduller och utan att göra till sig och kokettera.

Hur skriver hon? Originellt, ja, och det som borde skyltas med en stor ”endast för invigda”-varning blir ändå inbjudande och fascinerande, och det finns mycket att upptäcka både i de längre uttänkta passagerna som utgör skisser till senare romaner liksom i kortare fragmentariska stycken, som den här hyperkorta: ”Det är mellan höften och revbenen, på det ställe som kallas veka livet, som det har hänt. På detta dolda och mycket sköra ställe, som inte täcker vare sig ben eller muskler, utan känsliga organ. Som tar livet av mig.” Tyvärr har de franska redaktörerna envisats med en titel: ”Väntan på barnet”, vilket pekar onödigt hårt mot hennes stundande förlossning av sonen Jean. Men det kan eller kunde också ha handlat om något annat.

Duras är ändå självbiografisk i hög grad. Hon gräver i sig själv, och det är också dramatiskt så det räcker. När hon skriver sin första version av hennes mest kända (delvis) självbiografiska bok Älskaren är hon skoningslös mot den manlige protagonisten Léo, med en märklig distans, som tillåter henne att vara både ömsint och hånfull mot honom, där hon kanske mest förlöjligar och äcklas av honom. Hon är femton år, cynisk, genomskådande, fullständigt erfaren och klarsynt. Ja, hon skriver i efterhand, men det finns ingen gräns mellan den tonåriga upplevande människan och den vuxna reminiscerande författaren.

Hon skriver alltid (på) samma bok: allt hänger samman, och det är språket som är hennes främsta och nästan enda ämne. Det är ett språk som sträcker sig längre än orden, ett fysiskt, amoraliskt skrivande. Hon är också en fyrbent författare, och att läsa henne kan erbjuda en känsla av att vistas i samma rum som ett (rov)djur, du kan aldrig slappna av, eller vända henne (det) ryggen. Duras är inte heller helt rumsren, och det råa och oborstade samsas med en butterhet som hotar att ta kommandot över vemodet. Det är lika snyggt som det är skitigt, alltid och på samma gång, och det finns hos henne en tillit till att använda det rätta uttrycket, och som svar på frågan hur hon skriver kan vi tillfoga att hon skriver verkligheten om kriget.

För att ta till sig Duras säregna skrivande måste du tycka att livet är något som ska levas på allvar, att det finns en poäng med att ta det här livet på allvar. För det är med allvarsam hand hon styr sin penna, när hon obönhörligt skildrar vad vi gör mot varandra, vi människor. Hon pendlar vackert och fast mellan likgiltigheten och passionen. Hon har framför allt en villkorslös attityd: ”Jag lever inte utifrån det vedertagna. De som lever utifrån det vedertagna har ingenting gemensamt med mig.” Om du tycker att det här låter intressant är du bara att gratulera.