Romantik

I DN har Sverker Sörlin skrivit en fin essä om Caspar David Friedrich, inför Nationalmuseums kommande utställning, men det handlar i vidare bemärkelse om romantiken, bland annat om nidbilden om dess världsfrånvändhet - ja, det finns där förvisso, men ständigt i kamp mot en uppenbar vilja att förstå och verka i verkligheten, och det är förstås det som gör romantiken till en sådan angelägenhet - att dessa starka personligheter (Byron, Shelley, Coleridge, Hölderlin, Novalis, Goethe, Tegnér, Thorild, Turner, Friedrich, Füseli, Beethoven, Chopin, etc etc) var både världsfrånvända och i hög utsträckning i dialog med samtiden. Men det ena är inte i sig tillräckligt: om du vill förstå dig själv, måste du förstå vad som finns utanför dig - och om du vill förstå din värld, då måste du förstå dig själv. Och då blir du berikad - du har upptäckt att det finns något större, och en gnista tänds, menar Sörlin. Det är en fin tanke.

Den omistlige Caspar David Friedrich - - -


Du är … religion

När barnboksförfattaren Johanna Thydell talade i vår skola för tre år sedan fick hon i gåva en skiva med [ingenting], ”Mycket väsen för ingenting”, och jag tyckte att jag var fyndig när jag sa att ”[ingenting] är bättre än Kent”, men hon verkade inte fatta någonting [någonting!], för hon var glad och trodde att hon hade fått en Kent-skiva … Nu tycker jag att det är lite orättvist att de hela tiden måste jämföras med Kent, för när jag lyssnar på deras tredje skiva ”Tomhet, Idel Tomhet”, tycker jag att det låter mer Glasvegas om flera av låtarna. Men jag gillar att skivan är så konsekvent religiös, att så många av låtarna apostroferar Gud, att det går ett försoningstema genom hela skivan, med frälsningsbegäret utskrivet med versaler, från inledningens uppiggande ”Halleluja” via den otäcka ”Satans högra hand” till den helt förträffliga avslutningen ”Låt floden komma”, en drygt tio minuter lång modig låt med önskedrömmar om en bokstavlig syndaflod – det kan mycket väl vara en av de bästa svenska låtarna någonsin, med de mest ärligt menade textraderna och den vackraste sånginsatsen som går att uppnå med det här språket som vi har; men på den här skivan finns ytterligare någon eller några som är nästan lika bra, som den desperat romantiska ”Led mig hem”, och så de monotona tvillingarna ”Lång väg” och ”Blanka blad”. Och så gillar jag att sångaren Christopher Sander i samma andetag kan låta lika kaxig som feg, lika uppfylld av berättigat självförtroende som liten och svag, som någon som måste be om ursäkt hela djävla tiden. För övrigt är ”Ge tillbaka det” en av de två bästa låtarna som någonsin har inspirerats av Elvis ”(Marie´s the Name of) His Latest Flame”.

Halleluja!

Lågkonjunktur?

Det är fullständigt bisarrt att Ingmar Bergmans prylar betingade så groteskt höga priser, när de auktionerades ut på Bukowskis: att schackpjäserna (ej i komplett uppsättning) från Det sjunde inseglet kostade en miljon kronor är kanske inte så förvånande, men 29 000 för en spratteldocka i papper som hans barnbarn har gjort känns inte som en bra investering. Sammanlagt 337 grejer har sålts, och det mesta alltså till makalösa priser. Det är nästan lite rörande att en av få användbara saker, en videobox med fem filmer av Marguerite Duras (i mint-kvalitet), gick endast för 3 200 kronor: billigast av allt!

Ser det här ut som något som är värt 29 000 kronor - - -


Jag vill inte att mina barn ska gå i skolan längre ...

I det lokala bladet läser jag om kommunens kommande besparingar - bland annat vill de se över personaltätheten på fritidsverksamheten - alldeles för hög, har de upptäckt! - och så ska 15 miljoner sparas i gymnasieskolorna, vilket politikerna tolkar som att lärarna kan undervisa mer. Gärna för mig, tänker jag spontant, för då kommer jag inte att hinna uträtta kringarbetet: bokbeställningar, administrativa sysslor, rapportering, kopiering, möten, konferenser, telefonsamtal, handledning, utvecklingssamtal, om min arbetsdag alltså nästan uteslutande fylls av lektioner. Fast givetvis inser jag att det inte riktigt kommer att bli så, snarare tvärtom, då varje undervisningsgrupp genererar nya möten och konferenser och klasslärarlag och studiekonferenser, och allt detta kommer att stjäla tid från planeringsarbetet likväl som från efterarbetet. Nu ska jag läsa uppsatser om En herrgårdssägen, vilket kan vara för sista gången, för om jag får fler klasser tvingas nog uppsatsskrivningarna stryka på foten, speciellt om vi får 40-timmarsvecka (för närvarande arbetar vi minst 45 timmar i veckan). (För övrigt är det ovärdigt att det är i tidningen jag ska få all information, där kritik och ifrågasättanden framförs från politikerna: dessa politiker kunde någon gång besöka skolan, och berätta för oss hur de har tänkt - bland annat med tanke på att deras beslut påverkar vårt arbete.)


Att göra sig av med böcker

Efter en helt (nja, nästan) osentimental utrensning i bokhyllan / bokhyllorna är det nu några tomrum här och där (nja, nästan, inte nu längre), där jag alltså kunde ställa in de böcker som legat i travar de senaste veckorna månaderna åren. Det värsta är att det blir så mycket riktigt dåliga böcker - de kan inte ens bortskänkas, för jag unnar ingen det tvivelaktiga nöjet att läsa vissa av dem, de flesta av dem: det kan räcka att de en gång har tråkat ut mig. Jag ser mig om med förbluffad blick: där det tidigare har varit tjockt med ovälkomna böcker är det nu tomt, och jag känner en nästan-lättnad, även om jag vet att hjärtat tyngs när jag väl lämpar av kassarna med kasserade böcker (om jag säger hur många kassar det blev, tvivlar ni på ... något!).

Why This Review

I New York Review of Books har författaren Lorrie Moore skrivit en inkännande recension av Benjamin Mosers biografi över Clarice Lispector, Why This World. Men det är sorgligt att så mycket av recensionen handlar om hur förbisedd Lispector är i Amerika, något som faktiskt också tas upp av Moser i boken, att hon fortfarande väntar på att bli lika stor i den anglosaxiska världen som hon så länge har varit i Brasilien - men varför måste hon då bli en författare för alla, eller ens för de många? Moore utnyttjar forskaren Nadia Battella Gotlibs metod: "To be a Lispector reader, Gotlib implies, one must necessarily be caught off guard and then taken up, as if in a beam of light, toward a place that is not death exactly but a kind of not-life. It is an 'enchanted sacrifice'—though understandably perhaps not to everyone's taste." Men låt det då stanna vid det. Vidare tycker jag att det är lite märkligt att Moore kallar Lispectors ena son för "schizophrenic", för det är inte så hans problem presenteras i boken. Moore beklagar också att Moser inte utreder sexismen i Gregory Rabassas uttalande att Lispector såg ut som Marlene Dietrich och skrev som Virginia Woolf: "i.e., is beauty a contraindication of an intellectual life? Would anyone say this of Hawthorne, Fitzgerald, or Camus?" Ja, för på 90-talet gick det knappt att läsa en text om Peter Hoeg utan att hans snygghet nämndes, och jag vet ingen svensk författare vars utseende blivit lika kommenterat som Per Hagmans, bara för att ta två exempel (och Stig Dagerman, Lord Byron, Rimbaud, med flera ...).

Ser det här ut som en författare för alla - - -


En helt gammal karriär ...

Vi som gillar Ricky Gervais som komiker tycker kanske att det är ... eh, roligt att höra hur hans 80-talsband Seona Dancing lät. "More to Lose" heter en av deras totalt två singlar. Inte helt oävet?

Ricky Gervais dancing! (till höger)

Isbjörnar

Den nyblivna femtioåringen Jeanette Winterson har skrivit en novell om isbjörnar, och lyckas skapa en bitande satir över klimatförändringen och människans delaktighet i allt som sker i naturen: "What's the difference between a dinosaur and a human being? A dinosaur destroys everything - but doesn't call it progress." Nu finns förresten hennes senaste bok i svensk översättning, Stengudarna, men jag tyckte att den var så där, när jag läste den för två år sedan.

Ser det här ut som en lycklig isbjörn - - -

Jag har brottats med The Wrestler, men ...

Så här lite sent omsider såg vi filmen The Wrestler, den enormt uppburna och omskrivna, och jag skulle kanske vara mindre förbannad om det inte vore just för att jag har dessa unisona hyllningar i minnet. Den har samma dramaturgi som vilken Rockyfilm som helst, inklusive det förnedrande jobbet, det borttappade barnet som han hittar hem till, och så det oerhört förutsägbara slutet, med "den sista titelmatchen" (kan vi hoppas på det? - bokstavligt!). Problemet med filmen är att den inte handlar om brottaren "The Ram", utan den handlar enbart om skådespelaren Mickey Rourke och hans comeback. Han är för lite skådespelare i den här filmen - i gengäld är hans dotter, spelad av Evan Rachel Wood, för mycket skådespelare: hon spelar över, så deras scener tillsammans är groteskt obalanserade, och fullkomligt obegripliga. Hon är förbannad, får en jacka av honom, blir glad, förlåter allt ... Och så den godhjärtade strippan, för att ta ännu en filmklyscha - dock, bra spelad av Marisa Tomei, den enda som kommer ur den här filmen med värdigheten i behåll. Filmen handlar inte ett dugg om brottaren, bara om skådespelaren som misshandlade sin kropp och sitt en gång (80-talet) stiliga ansikte. Och genom hela filmen spelas vidrig 80-talshårdrock, för att under eftertexterna efterträdas av en stillsam Springsteen-ballad, vilket ter sig som en helt ologisk manöver (det ger ungefär samma smak som att på en fest hinka i sig ljummen öl och i avskedsgåva få smaka ett hyfsat glas vin, typ varför har värden gömt det så länge?). En helt dålig film, och ändå finns den ännu inte på AV-centralen - - -

Människoätande människor i Märsta, Aase Berg

Det är en universell sanning att det är mycket svårare att skriva bra ungdomsböcker än att skriva bra vuxenböcker – åtminstone hävdas det av dem som skriver ungdomsböcker, ungefär på samma sätt som det brukar hävdas att det är i deckarna som den egentliga samhällsdebatten förs. Hur det ligger till med detta vet jag inte, men vuxenförfattaren Aase Berg har nu skrivit sin första ungdomsbok, som lanseras som ”poesiroman”, och den är delvis tillkommen som en reaktion mot den bristande lojaliteten inför tonåringens världsbild som återfanns i utländska poesiromaner som Berg översatt (bland dem Margaret Wilds Jinx), där huvudpersonen bryr sig för mycket om sin mamma. Bergs ungdomsbok har den suveränt allittererande titeln Människoätande människor i Märsta, och hon vill visa hur tonåringen skiter i sina föräldrar, lever i ett eget, frikopplat FF-Universum, och därför är hennes Tove (nästan) likgiltig inför sin mamma.

 

För tonåringen är allt svartvitt, och det är med fin känsla detta förmedlas i den här rappt berättade boken. Den största rädslan är förstås att, som det heter i ”Vad ska du bli”-mantrat, ”bli en av dom där”, en medel-Svensson, och därför är det livsviktigt att instämma i samma sångs ”fortsätt och va dej själv”, vad nu det är – om än det är, som i den här boken, en ödla. John Ajvide Lindqvist visade hur naturligt vampyrer kunde röra sig i förorten, och varför skulle inte kannibaler kunna göra sig lika hemmastadda? Men ärligt talat är det väl ungdomens behov av spänning som spökar, den livliga fantasin som ohejdat fått sättas igång.

 

Som metafor har vampyren skördat stora triumfer i bland andra Bret Easton Ellis kritiska skildringar av vuxenvärldens egoistiska förhållande till ungdomen, och det är något liknande med kannibalerna här: något att akta sig för, faran i att bli likadan själv (ändå blir väl åtminstone en bra bit fler än 50 procent av ungdomarna själva just medel-Svensson, eller …?). Kanske ska förklaringen till de ungas behov att utmåla de äldre som just sin totala motsats – som ocoola – sökas just här: det tvångsmässiga avståndstagandet, beröringsskräcken med verkligheten och det reella. För ungdomstiden är både den mest skyddade världen och den mest skyddslösa i en människas liv, något Bergs bok tydligt visar.

 

Här är det ilskan och vemodet som kämpar om utrymmet, men allra mest kanske frustrationen, att ständigt vara satt på undantag – att vara utanför alla sammanhang, där ingen tar dig på allvar. Kanske inte konstigt då att du flippar ut, för det är ändå vad som förväntas av dig. Tove formulerar ett NON SERVIAM mot vuxenvärldens anpassningstvång.

 

Humorn är genomgående och framträdande, när poeten Berg vrider till språket, släpper in dolda innebörder och konnotationernas bråddjup. Här tillåts orden spela fritt, formas och (ny)bildas, utgöra en kaskad av bokstäver, med hyperbolen som det naturliga uttryckssättet. Förvisso finns det vissa risker förenade med dessa ordsammansättningar, att det tenderar att bli mer sökt än utsökt, så där bobhanssonskt knäppt och iögonfallande. Som karaktär är Tove så där typisk, där hon svärmar lika mycket för EMD-Danny och Lord Byron, som för utbytbara jämnåriga killar: hon läser Sylvia Plath och Pär Lagerkvist (smarta indoktrineringsmanövrar av Berg).

 

Det bästa med den här boken är hur den där himlastormande känslan återges, hur allt förstoras och mister sina proportioner, där allt översköljs av dramatik. Men samtidigt en öppning mot något annat, ett oupptäckt perspektiv, som söker sig mot något större - här exemplifierat i en vacker scen där Tove är på en dansföreställning, och en av dansarna outtalat och telepatiskt förmedlar till henne: ”Ditt liv ska bli så vackert. Ditt liv ska bli vilt och vackert ...” Kanske bara önsketänkandet – en skyddsmekanik mot det förhatliga medel-Svenssonlivet, ja – men utan drömmar är livet ändå inte värt att leva. Ingen vill ha skoluniform, men alla tar frivilligt på sig livsuniformen, resonerar Tove, och ofta gör Berg just så: sätter på ett briljant och ovanligt sätt problemen under debatt.

 

Det här är en bok med få fläckar – det skulle vara det gräsliga omslaget då, och en och annan lite väl programmatisk eller didaktisk dikt, som när Tove efter att ha skådat sig i spegeln måste uttrycka den politiska klichén: ”Det är alltid något fel / på en tjejkropp.” För annars sviker eller sviktar aldrig tonfallet, utan det är konsekvent övertygande och sant.


Det

TEXTEN                                                   variabiliteter

6

 

Efter den sjätte morgonen söker jag

läpparnas sanna förvirring

 

Åter och åter springer jag för livet för

livet får inte försvinna och alla

måste hinna ifatt alla

 

Vad du gav mina tankar är frånvarons

närvaro, ett under att jag lever

mitt liv

 

Vad du gav mig är den fortsatta undran

 

Min lidelse: att gå vidare

 

 

TEXTEN                                                   variabiliteter

7

 

Efter den sjunde morgonen söker jag

regler för läpparnas vanvett

 

Åter och åter rullar jag mig i snön och

reser mig fritt och formulerar mina

ord som räcker till

 

Vad du gav mina tankar, är känslans

vanvett, styrkan i de mjuka

rörelserna

 

Vad du gav mig är gemensam magi

 

Min lidelse: att gå vidare

 

Inger Christensen, ur Det

Övers. Marie Silkeberg, Modernista 2009


Älskade Oates

En ny roman av Joyce Carol Oates: det hör till vanligheterna, höll jag på att säga. Nu är det Älskade syster som ges ut, och som vanligt får den både lite ris och lite ros. Själv läste jag den för mer än ett år sedan, och var då väldigt entusiastisk: jag tycker / tyckte att den påminner en del om Blonde.

Duende

Duende: när Cat Power sjunger sin finaste låt "Maybe Not" hos Letterman (2004?), och ändrar i sista versen, fast egentligen blir det inte mer duende än så här, hela låten, där varje ord landar lika tungt, lika exakt, och varje ton låter lika allvarligt menad.

Fisk, himlakroppar och glasögon. Kortprosa, Federico García Lorca


På väg till årets bokmässa sitter jag i ett baksäte tillsammans med två manliga kolleger, som ser fram emot det spanska temat så mycket att de ibland i exalterat tonläge börjar pratar spanska med varandra – enbart för att mobba mig, upplyser de, om jag skulle missa piken. Och att jag inte talar spanska är en av mina stora sorger: därför är jag så oändligt tacksam över goda översättare, som Marika Gedin, som för Tranan har översatt en bunt kortare texter av Federico García Lorca, i boken med den oslagbart vackra titeln Fisk, himlakroppar och glasögon – så är det också en vacker bok, nästan värdig sitt innehåll.  

 

Enligt Torbjörn Elenskys välskrivna förord är poesin så naturlig för Lorca att det går att kalla den för hans ”andedräkt”: något som jag tveklöst instämmer i. Lorca var en poet som jag läste massor av, när jag väl slutade gymnasiet och började läsa poesi. Dessa texter är ganska olikartade till sin karaktär: några kortare tidningsartiklar, noveller, essäer, sagor, och två längre eller halvlånga föreläsningar. Allt är präglat av hans listiga fantasi, som ständigt erbjuder honom läckra liknelser och fräscha metaforer. 

 

Modernismens uppgörelse med språket, det gamla, färgar också av sig på utövarnas inställning till tidigare konventioner och oskrivna lagar – det är uppfriskande att läsa Lorcas suveränt djärva tilltagsenhet när han skriver, och som läsare blir du heller aldrig underskattad, för han räknar med att du bryr dig, att du inte är intresserad av att bli gullad med och inställsamt tilltalad; i sina personligt skrivna texter sätter han sällan in saker i sammanhang, utan stannar gärna vid antydningar, halvkvädna yttranden. Du känner dig klokare efter att ha läst den här boken, men inte på något ordinärt, enkelt sätt, utan snarare att du har lärt dig att se på ett annat sätt, att du har fått en inbjudan att vrida till ditt invanda perspektiv (något liknande som när du läser William Blake, en annan inspirationens poet, som liksom Lorca hyser en religiös grundinställning om än av ett mindre ortodoxt slag – en extatisk inställning till hänryckningarna): nu kan du se världen som större, som rikare. Att läsa Lorca innebär kort sagt att hålla sin nyfikenhet i trim.

 

Det finns ett överdåd i Lorcas bildbehandling, som givetvis för tanken till surrealisterna (Dalí illustrerade någon av de tidningsartiklar som här ingår, och det är Luis Buñuel som har tagit den fina omslagsbilden), och denna mani kan ge ett tröttsamt intryck, med sina ansträngda och oftast sökta paralleller – dock måste sägas att Lorca överskrider det slentrianmässiga, att han är piggare och mindre förutsägbar. Hos honom finns också en spännande blandning av aggressivitet och mildhet, som ger texterna en säregen laddning.  

 

Det är svårt att veta intuitivt hur du ska uppfatta en formulering som denna: ”Hur kan det komma sig, min själ, att du inte bevarat Venus darrningar eller vindarnas violin och istället bevarat algernas ljud från vattenfallen och den koncentriska cirkelns oändliga blomma?” Som överdriven, fjantig – eller bara modig och vacker. En vacker definition av metaforen lyder så här: ”ibland född tack vare intuitionen i ett hastigt ögonblick, upplyst av föraningens långsamma ångest” – det är mycket mer klargörande än ordböckerna! Vi måste bli bättre på att tänka tvärtom, och Lorca menar också på fullt allvar att vetenskapen har mer poetiska förklaringar än fantasin, att verkligheten faktiskt kan överträffa dikten – något som inte minst exemplifieras av att ingen litteratur skulle kunna skapa en figur som Anna Anka, med trovärdigheten i behåll.

 

Likaså är det kanske inte så märkligt att Lorca kan skriva en så uppenbart kafkaesk parabel som ”Telegrafen” redan 1922, innan Kafkas död och postuma ryktbarhet, när det handlar om gemensamma ämnesval, gemensamma temperament – liksom hos Kafka finns hos Lorca en sällsam slags glädje i skrivandet, en glädje trots allt.

 

Och detta manifesteras förstås i bokens huvudnummer, föreläsningen ”Duendes teori och sammanhang”. Här finns ett precist och exakt resonemang om de ”svarta toner” som Lorca menar sig uppfatta i det spanska kynnet, allra mest meddelat i musiken. Han gör en åtskillnad mellan musan och ängeln som yttre influenser och så duende som något som poeten (artisten, musikern, konstnären, eller för den delen uttolkaren: Elvis hade duende) har inom sig, som en osynlig egenskap eller ingrediens. Det är en slags stämpel, ett kännetecken. Jag nämnde det i en kommentar om Amy Winehouse förra våren, och Nick Cave använder också Lorcas term duende för att förklara vad som präglar en viss typ av allvarsam musik skapad i opposition mot topplistedunket.


Fragment för att bemästra döden, Alejandra Pizarnik

Det är i dag exakt 37 år sedan den argentinska poeten Alejandra Pizarnik dog, endast 36 år gammal, efter en överdos tabletter, och förlaget Alastor Press ger nu ut en ganska fin volym med hennes dikter, Fragment för att bemästra döden, översatta från spanskan av Maria Nääs, som också har skrivit ett förord, om den här besynnerliga och fascinerande poeten, som haft så svårt att hitta fram till svenska översättare tidigare. För det här är en produktiv poet, och även om det dröjde till 2000 innan hennes samlade dikter utgavs, är kvarlåtenskapen omfattande, och den här utgåvan är en fin introduktion. (Det är spanskt tema på årets bokmässa, för resten.)

 

Redan som nittonåring debuterade hon, påtagligt influerad av Rimbaud. Hon bodde fyra år i Paris, umgicks med Octavio Paz och Julio Cortázar. Som poet har hon en ganska begränsad fatabur, menar Nääs i förordet: det är ”döden, mörkret, ensamheten och vansinnet”. Men ur denna snäva motivkrets skriver hon rika dikter, där de starka känslorna gör stort intryck. 

 

Störst intryck gör kanske de kortare styckena, där hennes särart som poet visar sig tydligast. Dock är en prosabok som handlar om den mordiska 1600-talsgrevinnan Erzébet Báthory minst lika intressant, La condesa sangrienta (Den mordiska grevinnan), för den utgår från en biografi av Valentine Penrose, och bildar en sammanblandning av recension, essä och omdiktning av förlagan. I det ryktbara Transsylvanien skördade hon enligt Pizarniks källa 650 offer bland den kvinnliga befolkningen, allrahelst i åldrarna 12-18 år. Troligen var Erzébet lesbisk, men det råder delade meningar om vad blodbaden – de bokstavliga, hon badade alltså i offrens blod – hade för syfte: Pizarnik menar att hon förvandlar sig till döden, i avsikt att därmed behärska sin egen dödsångest, för den som är död(en), kan förstås inte dö. Men i den boken finns också några vackra stycken om bland annat melankolin som en musik, där den drabbade endast hör dissonanserna.

 

Själv uppehåller sig Pizarnik gärna vid döden. Det är natten som är hennes trop, och vad den sömnlösa natten kommunicerar till henne. Vad yttrar natten? Både tystnad, vargyl och ord: ett språk som tar form inom henne. Det finns en lidelse i natten, och Pizarnik besväjer sig till en svart skönhet, en ondskans estetik efter känd förebild – främst Baudelaire, förstås. Ursprunget till denna mani härrör Nääs från det faktum att hennes östeuropeiska släkt så gott som mangrant utplånades av nazisterna, innan föräldrarna lyckades fly till Argentina. Allt i hennes diktning berör döden i någon form.  

 

En anaforisk vädjan till tröttheten, som i mycket är en parallell till Shakesperares sonett 66 (”Tired with all this …”), kan kopplas till det behov av lugnande medel som också skulle innebära poetens död. Hon varnar också för vad (för mycket) frihet kan ställa till med, dess fruktansvärda konsekvenser. Sorgen, olyckan, ger flera av dikterna en sällsam karaktär:

                      ”Jag vet ingenting om fåglar,

                      kan inte historien om elden.

                      Men jag tror att min ensamhet skulle behöva vingar.”

 

Trots en ibland lite bristfällig språkkänsla hos översättaren är det här dikter som ofta går rätt in i läsaren. Pizarnik var gravt influerad av surrealisterna, men hon ger de vingliga och valhänta bilderna en konkret form, och känslor som håller och bär hennes anspråk. Ofta är det just fragment, som i den här volymens titel, som gör största intrycket: koncentrerade, med ett omisskänneligt tilltal, där det känns som att jag har känt till de här dikterna en lång tid, som om de inte alls vore någon ny bekantskap.      


Yr i (bok)mässan

Tillbaka från Göteborg, där jag irrat runt och i stället för att ruinera kommunens kassa genom att gå på svindyra seminarier ruinerade min egen kassa på böcker, nya böcker av Aase Berg, Lotta Lotass, Fredrik Strage, och en av Tranans nya böcker av Lorca, och inget dramatiskt inträffade, förutom utspillt kaffe i den finaste soffan, i Axess-montern (själv satt jag oskyldigt bläddrande i Figruationer-boken), att jag också fick med mig två snygga pennor, att jag lyssnade till en hyperintressant debatt mellan bland andra de lite bråkiga Jerker Virdborg (manifestförfattare) och Anna-Karin Palm (motmanifestförfattare) och en fin intervju mellan de desto mer samstämda Martina Lowden (utan accent den här gången) och Aase Berg. En god lunch på Trattoria da pasquale, som vanligt, men sämre kaffe inne på mässområdet, och - ja, Lennart Hellsing i orange kostym blir nog det jag kommer att minnas mest från Bokmässan 2010. Jag saknade Modernista ...

...

... och i morgon är jag här ...

Politik+Kultur=Falskt

Gunnar Bergdahl är redaktör för boken Folkvald, där svenska politiker svarar på frågan vad som är deras största kulturupplevelser, och där finns svar som är så tillrättalagt förutsägbara att jag önskar att jag hade tittat bort. Men några överraskningar har ändå slunkit med; här säger Maria Wettergren (Mp) att hennes största musikupplevelse var en konsert med Tindersticks, och Göran Hägglund (KD) gillar Graham Greene (men när han citerar någon, då väljer han Ulf Lundell ...). Men det är typ allt. De flesta verkar inte ha något personligt förhållande till kultur överhuvudtaget, och det bekräftas i artikeln, att man får gå tillbaka till Olof Palmes tid, för att hitta någon som aktivt ägnade sig åt exempelvis bokläsning.

Jag läser Vi läser, etc - - -

E, som läser varje nummer av Vi läser som har Jonas Hassen Khemiri på omslaget, tipsar att jag (alltså, bernur) nämns i nya numret - det är Therese B som tipsar, och jag är förstås omåttligt ... eh, stolt över att sorteras bland "kritikerna", ha! Jo, och på hemsidan tipsar Lena via redaktören Ann om min blogg, där det också står att jag gillar Kafka, villket inte är det värsta jag har hört om mig själv. Ungefär vad jag behövde höra en dag som den här, då förkylningen fortsätter slå sina lovar, utan att jag erbjuds ett uns sympati från kollegerna, som vill se mindre diskreta symtomyttringar, och en lektion gick upp i rök, och den lektion som inte gick upp i rök mest flamsades bort (allra mest av mig själv, eleverna flamsar för lite), och trilskande kopieringsmaskiner, en stund med Fröken Julie - - -

Döda paret och deras ”vänner”, Joakim Pirinen

Det var en gång ett 1980-tal, då det på Konsum (det som numera fått det käckare namnet Coop) såldes kvalitetsserier, alltså rediga vuxenserier av internationellt snitt – ända tills tanterna upptäckte att några av dem innehöll sex – tja, fast, snarare var det så att alla serierna innehöll sex, så raskt försvann dessa tidningar från Konsum, och sedan dess har jag inte sett till dem.

 

Och då, på 80-talet, var jag fullkomligt besatt av Joakim Pirinen: inte bara av albumet Socker-Conny, från 1985, utan allt han gjorde förvandlades till guld, och jag såg honom som ett stort geni, och det var obegripligt och orättvist att han inte blev världsberömd, för hans serier var alltid snäppet bättre än de franska och amerikanska serier som jag läste på den tiden. Ja, men det var . Sedan tröttnade jag totalt på Pirinen, och jag har knappt ägnat honom en tanke, som det heter, på de senaste snart tjugo åren.

 

Tills jag nu läser hans senaste seriebok, Döda paret och deras ”vänner”, bara för att upptäcka att allt är precis som vanligt – hela boken är en snuttefilt för den som vill nostalgisera det svunna, och samtidigt som jag kan tycka att han fortfarande är exakt lika skarp, tycker jag också att det är lite beklagligt att så lite har hänt. Det är samma furiösa blandning av stilar, samma ordvitsar som ibland träffar rätt och ibland slår i tomma luften, samma ibland jobbiga ibland genialiska vildsinthet i hans fantasi, samma gamla förtvivlan som brottas med självironi och förhävelse.

 

Pirinen är fortfarande en intelligent samtidsskildrare, som har förtvivlat svårt att veta vilket ben han ska stå på – det cyniska eller det hjärtknipande, så ofta blir det krumbukter, utförda med finess. Att bild och text samspelar är självklart, så därför blir det poänglöst att återge vad som är det roliga i rutan ”LJUS OCH MÖRKER”: ”Ljuset säger: Jag färdas framåt med en hastighet av 300.000 kilometer per sekund! Mörkret säger: Jag är redan där!” om du inte har tillgång till bilden, liksom i serien ”HOTADE SVENSKA DJURARTER den bästa sämsta anledningen till varför man inte ska sluta röka – ”Vår vackraste nattfjäril, dödsskelettfjärilen (Acherontia anthropos) är beroende av rökslingan från en cigarett för att kunna inleda sitt svärmande”.

 

Det är tokroligt, ibland bara tokigt, sällan bara roligt, oftare desto mer oroligt, men jag kan inte förneka att jag har infernaliskt roligt när jag läser och tittar, och det är sannerligen inte mycket som jag saknar. Det gudomliga finns i detaljerna, som i en försynt gravsten över ”JOAKIM PIRINEN 1961-1989” (1989 var året han gav ut Kvarteret Kniven, och det var då mitt intresse sinade). Döda paret är namnet på de mycket rika och mycket olyckliga, som iklädda S/M-dräkter turas om att göra livet surt för varandra.

 

Alltså: allt är precis som det har varit, på gott och ont. Pirinen är en världsklassig serietecknare, en virtuos – men på ett helt eget sätt. Hans stil är oefterhärmlig – han inkorporerar alla stilar, som en serietecknarnas James Joyce. Om världen inte bryr sig, strunta i det.


But I never really had a doubt ...

I brist på annat (eleverna skriver uppsats om Lagerlöf först på fredag, vad ska jag göra?) gjorde jag Kulturradions test, för att se vilken kulturpersonlighet jag har. Och skrämmande nog stämde allt: "Du är ständigt i opposition ... avhandlingen kommer. Kanske. Innan femtio ... Din mentala hemstad är alltid Berlin ... färgat håret ... ironisk innan den ironiska generationen ... dina barn är döpta efter medlemmarna i Velvet Underground ... lyssnar i hemlighet på Beyonce [men bara "Halo", någonstans går gränsen]".

Ser det här ut som någon som jag skulle lyssna på i smyg - - -


Rockpoeter, från Armatrading till Young, Richard Ohlsson

Det är synd att de böcker som Bibliotekstjänst (BTJ) ger ut har getts så erbarmligt fula omslag. Nu har jag läst Richard Ohlssons bok Rockpoter, från Armatrading till Young, och den är lika ful som andra böcker i deras serie, som oftast består av författarporträtt – men jag antar att dessa böcker produceras för att tjänstgöra i biblioteken, och då kan utseendet kvitta? Nä, faktiskt inte, om det blir som man kunde läsa i somras, där Malmös stadsbibliotek lät meddela att man vill skylta med böckernas omslag i stället för med deras ryggar, och då tror jag inte att dessa BTJ-böcker ges några prominenta positioner.

 

Ohlsson betar av sjutton utmärkta sångtextförfattare, och jag motstår den initiala frestelsen att likt en hyena kasta mig över hans urvalsprincip – förutom en stilla undran om det inte är för snålt att endast inkludera tre brittiska artister, när Kanada erbjudits fyra och Amerika åtta platser? Bland namnen finns de allra mest förväntade, men också några jokrar, av vilka jag tveklöst blir mest nyfiken på det sista bidraget, unga australiska sångerskan Missy Higgins.

 

En fin introduktion under rubriken ”Till sångtextens genealogi” kommunicerar friskt med Nietzsche, och utgör också en fin grund till förståelse för sångtextens egenart: det ska villigt erkännas att Ohlsson inte slår några blå dunster i öronen på någon, utan här behandlas sångtexter med exakt den erkänsla den förtjänar; för texten är ändå bara ett material, ett medel och inte ett mål – ändå gör Ohlsson några gånger avkall på denna doktrin, då han ihärdigt vill kalla artisterna för poeter, men låt gå för det. Vi måste också bli påminda om att texten i sin tryckta form – i texthäftet – sällan är identisk med det som sjungs.

 

Men när ska då det som i våra dagar går under namnet rockartister bli kallade för poeter: kanske tiden är det enda som kan ge ett svar på det – samma tid som ger Robert Burns plats i antologier för poesi (fast då väljs nästan uteslutande hans mest sentimentala alster). Ohlsson visar i alla fall fin känsla och förståelse för texter som det är lätt att negligera, exempelvis Woody Guthries underbara och underskattade ”Do-Re-Mi”, som här får en fin och grundlig analys, där den jämförs med Heidenstam (till andra intressanta kopplingar kan nämnas Bruce Springsteen och Walt Whitman, Nick Cave och ”Mörkrets hjärta”). Lika vackert skriver han om Neil Youngs ”Like a Hurricane”, bara för att ta ytterligare något exempel.

 

Även kapitel om Leonard Cohen, Nick Cave och Bob Dylan är skrivna av ett uppenbart fan, hur svårt det än är att skriva om Dylan utan att det blir lite som litteraturvetaren som ställs inför Shakespeare: vad finns att tillägga, när allt redan har sagts? Men Ohlsson skriver nyanserat och känsligt, och låter omsorgsfull fakta balanseras av entusiasm och förståelse och respekt för texten i sig. Mindre av intresse är de personliga bekännelserna av hur han som fjortonåring dels överger hårdrocken för Dylan och dels i samma ålder tvingas välja bort den barnförbjudna Hitchcockfilmen Fåglarna för Mandomsprovet, vilket får honom att upptäcka Paul Simon (men att Mandomsprovet skulle vara en bättre film än Fåglarna kan jag inte hålla med om).

 

I sin dagliga gärning är Ohlsson skolbibliotekarie på Stagneliusskolan i Kalmar, och han menar att sångtexter kan användas i skolans undervisning, något som jag ställer mig lite tveksam till – elevernas musiksmak spretar, och jag minns Komvux i Umeå, som jag frekventerade för att i någon mån rätta till lakunerna i min gymnasieundervisning, hur min svensklärare föreslog som ett exempel på en bra textförfattare Phil Collins. Då är det nog bättre att låta bli att komma med pådyvlande ideal.

 

Ohlssons bok är skriven av en kännare, och det är förvisso en välkommen bok, som behändigt och överskådligt sammanfattar några av de viktigaste textförfattarna (om än den viktigaste av alla saknas), och i en bättre värld hade den förstås ersatt någon av de femtioelva pedagogikböcker som uttråkade blivande lärare stavar sig igenom på lärarutbildningarna.


Happy Birthday

Om vi ändå ska tala om födelsedagar: Nick Cave fyller 52 år i dag, "and it´s ice cream and jelly, and a punch in the belly", och det är nästan så att man vill instämma i ett "Hallelujah". Hedless Heroes gör här en fin version av en av hans bästa låtar, "Nobody´s Baby Now".


Susie, Nick, Arthur & Earl (eller är det Earl & Arthur?) - - -


Städerna inuti Hall, Johannes Anyuru

Hall ain´t a bad place to be?

 

Här tänkte jag skriva en introduktion där jag ondgör mig över kritikernas konsensus som tvingar mig att tycka om Johannes Anyurus dikter, men Aase Berg förekommer mig när hon i dag recenserar Städerna inuti Hall, Anyurus tredje diktsamling, och gör det utifrån den motsatta ståndpunkten: att hon vill tycka illa om Anyuru, men det går inte, när han är så bra – fast, hennes misstänksamhetens läsning blir i sig förutsägbar, för det går inte att veta om det är bra för att det är bra, eller om det är bra bara för att det inte är lika dåligt som hon hade trott.

 

Och vad är då den insats Johannes Anyuru lägger ned i den här boken? Vad sätter han på spel? Tappar han fotfästet, eller bara ansiktet? Nja, knappast något av detta: han riskerar inte mycket med sina dikter, utan de är ljumma, även när han blandar in våld – fast allt det här har han gjort förut, mycket mer övertygande, och mindre vidsträckt. Jag skulle önska att han vågade mer, utsatte sig för något som orsakade större oro i de här fortfarande prydligt skrivna dikterna – ja, här är det säkerheten främst, trots eller kanske just därför att han skriver om kriminalitet (igen).

 

Hall är namnet på ett fängelse, har mina informanter upplyst mig om. Anyuru skriver som vanligt om våld, byter ut Homeros mot Vergilius den här gången, men Aeneas får en lite mer disträ behandling än gamle nutids-Akillevs, som var mer rekorderlig protagonist i tidigare dikter. Men var finns Johannes Anyuru i allt det här? Han berättar om brottslingar, men jag vet inte om blodet sköljer upp på hans byxor. Mitt i allvaret några slarviga associationer och lite halvdant poänglösa skämt: ”Jag är / inte alls / svart // Jag har bara en svart / rånarluva”, med en radbrytningsmani som bara förvirrar.

 

Om metaforerna tidigare fått mig att tänka på Tranströmer får den här boken mig att se kopplingar till Sonnevi: också här dominerar det ordrika, det till synes ostrukturerade, tugget, och mycket här får sägas tillhöra ett överskott. Orden tillåts rinna över sidorna, och det som stör mig är att Anyuru så sällan håller i en tanke tillräckligt länge, innan han bara släpper den, så där lagom nonchalant. Det refereras till Alien, AC/DC, en barnbok av Inger Edelfeldt, The Texas Chainsaw Massacre, Batman, The Cure. Vapen (igen), poliser (igen), staden (igen), tv-apparaten (igen): så ser motivkretsen ut, och så lite nylon som grädde på moset.

 

Jag kan också misstänka att boken har legat lite väl länge och väntat på att få bli utgiven, med tanke på att han nämner både ”myrornas krig” (myrorna har väl levt i fred på våra skärmar sedan digital-tv infördes?) och bandspelare – å andra sidan är det lite oklart var vi befinner oss, vi kanske inte är i vårt (I-)land, även om han ibland nämner Häcken (Göteborg?) och ibland AIK (Stockholm). Det brinner i Köpenhamn, det brinner i Paris, och Aeneas går förstås omkring i Rom.

 

Det har sagts att den här boken utgör ett slags avsked, att Anyuru inte tänker ge ut några fler diktsamlingar – då slutar han storstilat, med ett praktverk. Men det skulle inte förvåna mig om han börjar skriva debattartiklar, eller blir någon slags politiker: här finns gott om argumentation om orättvisorna i världen. Det må finnas en kuslig precision i den korta sidan som ser ut så här:

1

 

Hand

Hakkorsslöv

 

2

 

Hörn

Arklöv

men jag blir inte klok på vad avsikten är, annat än att det ser lite roligt ut. Anyuru konstaterar för mycket, diskuterar för lite.


Speleologerna, Lotta Lotass

Ur Regionteater Västs uppsättning av Speleologerna, april 2009.

 

På omslaget till marginals utgåva av Lotta Lotass pjäs Speleologerna ser vi silhuetten av en cricketspelare, och det är lätt att ana vad i just den idrotten som har lockat författaren, som tidigare sökt sig mot regler och gränser och dess överträdelser: för i cricket är rörelsemönstret uppgjort och styrt på förhand, enligt scheman som måste respekteras, annars kommer det någon som till exempel blåser i en obehaglig pipa. Och det är utomordentligt lämpat just för en pjäs, kan tyckas, och jag måste säga att om Lotass tidigare försök i den här genren mest gjort mig brydd, är det här en fullträff (eller vad det heter med sportens terminologi: ett förord gör sitt bästa för att reda ut reglerna, men jag blir mest förvirrad av mängden information), där hon till fullo utnyttjar att dramatiken är det rätta mediet för det här ämnet.

 

Två kommentatorer eller experter eller inhyrda tyckare cirklar runt tio spelare, som är anonyma och ”könlösa” enligt instruktionen, endast identifierade med hjälp av ett ’S’ och en siffra från 1-10, samt en kategorisk egenskap, typ ”melankolisk”, ”likgiltig” eller ”aggressiv” och så vidare. De har spelat ett spel, men ser mest ut att ha återvänt från ett slagfält, varit med om något som inkluderat blod, att besegra fiender. Det är lätt att dra paralleller till krig, men den typen av lättköpta jämförelser, idrottens inneboende krigsmetaforik, verkar inte vara Lotass enda eller mest angelägna ärende.

 

För hela livet är också delaktigt i detta spel: livet är också ett krig. Konkurrens är det mest utmärkande för levandet, och det är svårt att avgöra när leken blir tävling blir allvar, och de sköra gränserna däremellan. Pjäsens tio S[pelare] blir kolonisatörer, som avmätt talar om sin självklara rätt att dominera och härska, egoistiska erövrare – och Lotass pjäs talar med kylig logik om vad vinsten gör med oss, hur den korrumperar och förstör människan. Och det mest framträdande för idrotten blir dess hänsynslöshet: dess rättfärdigande bedyranden att den danar och fostrar blir reducerat till hyckleri, en besvärande och svekfull kliché, när det enda den lär är att till varje pris trampa sönder sin motståndare.

 

Lotass följer en musikalisk princip, arbetar konsekvent med upprepningar, något som visas i ett replikskifte, som också inkluderar den vackra danska formen ”gentagelse”:

DEN ANDRE

Omtagningar, gentagningar, återkomster.

DEN ENE

Återvändande, upprepningar, repetitioner.

Den musik Henrik Rylander har skrivit till pjäsen är i sig mystisk och kuslig, obehaglig till sin karaktär, där den mest verkar arbeta med ovälkomna (o)ljud.

 

Orden läggs i spelarnas munnar, ofta av de två utomstående. De finns där som påminnelser om vikten att följa de givna strukturerna – annars stundar bara kaos. Det finns något otäckt anonymt över spelarna, men anonymitet är också alltid hemskt – risken att vara utbytbar lurar alltid, och det är de förstås medvetna om, och därför måste de ständigt intala sig att så inte är fallet. Något för publiken/läsaren att ta fasta på, hur deras besvärjelser blir allt ihåligare, när de ihärdigt försäkrar sig att de inte är utbytbara; men sanningen är förstås att ingen är utbytbar: vem som helst kan ersätta dig.

 

Ju längre pjäsen går desto mer rigida och hotfulla ter sig de tio. ”S8: Den starkes vilja råder över den svage. […] S3: Lydnad och underkastelse under den överlägsne.” Det sker på samma villkor hela tiden: en på förhand given utgång, en ojämn kamp. Att (be)segra är det enda som räknas, och då riktar man självfallet in sig på och utnyttjar sin motståndares svagheter. Men de tio måste hela tiden intala sig själva att de har rätten på sin sida.

 

Vad Lotass då gör är att hon släpper in slumpen i denna regelstyrda värld. Rösterna i pjäsen bryts mot varandra, i upprepningar som ger orden en säregen och karg skönhet, som ibland liksom upprepningarna kan erinra om den poetiska skönheten i några av Becketts avskalade och asketiska sena pjäser. Men även den mer kända Väntan på Godot, med repliker som vänder sig mot åskådarna, som diskuterar sin egen pjäs och kommenterar karaktärernas egna roller. ”S4: Utan oss skulle inte orden finnas. S8: Vi skulle inte finnas utan ord.”


And I want to travel with you, and I want to travel blind

Och i dag fyller Leonard Cohen så mycket som 75 år, vilket onekligen är något att fira. Exempelvis kan man läsa Magnus Erikssons understreckare (även om jag vill bestrida hans påstående om Cohen som "vår tids främste sånglyriker"), eller Thomas Nydahls personliga text. En hygglig introduktion till Cohen kom för något år sedan, Petter Lindforss underhållande men lite svajiga bok, Mannen som förstörde mitt liv. I Svd skriver Eriksson om några coverversioner av Cohens låtar, men kunde gärna ha kostat på sig någon rad om Nick Caves fina insatser inom detta område: inte nog med att han på "From Her To Eternity" gör en tung version av "Avalanche", eller på en hyllningsskiva gör en hejdlöst improviserat kaotisk "Tower Of Song", som upphovsmannen själv håller som sin personliga favorit av andras försök, utan på senare år har Cave även gett sig på "Suzanne" och "I´m Your Man", med ganska klanderfritt resultat. Här "Suzanne", en av mina favoriter bland Cohens låtar, i Caves version. En nästan oslagbar text, dessutom.


Rösttoner

Att hitta en kyrka i den här staden ska väl inte vara så svårt - åtminstone behöver man inte gå särskilt långt, resonerade vi, när vi gick till Gräshagens kyrka för att rösta ut något ovälkommet i stället för att egentligen rösta in något välkommet, men vad gör man inte för att undvika att Sverigedemokraterna tillåts sprida sina fasansfulla fasoner? Ingen kö att tala om. Ja, och så har vi köpt (ännu) ett tangentbord. Jag har drabbats av någon slags konstig åkomma - förkylning, meddelar sakkunskapen - och kan därför inte göra mycket annat än äta tabletter och sippra på te, och fundera på hur det kan komma sig att en grupp (EMD) har en låt som heter "Jennie, Let Me Love You", för hur ska den där Jennie kunna veta vem av de tre som hon förväntas gilla? Jag återkommer med något smartare eller fyndigare när jag mår bättre - - -

It's early in the morning and I can't believe it's true / It's early in the morning and it's happening again

I dagens Svd kan en understreckare om Nick Cave läsas, skriven av mig, som är nästan nöjd med den, eller delar av den: rubriken är i alla fall bra, och inte ett ord om omslaget heller ...

På tal om den vanliga människan ...

Det är något som jag i och för sig redan visste, men nu finns det också svart på vitt, som det heter: att läsning av Kafka stimulerar och förbättrar tänkandet, och därmed ger mig ytterligare en anledning att inte börja lösa korsord, för att mota bort gästerna Herr Alzheimer och Fru Demens. I tidskriften Psychological Science kan rapporten läsas, vilken bygger på en undersökning där man lät försökspersoner läsa Kafkas novell "En läkare på landet" och därefter lösa en grammatisk uppgift. En annan grupp fick läsa en tillrättalagd, förenklad version av Kafkas novelll, och den gruppen var både mindre benägna att tänka i de andra banor om krävdes för att lösa uppgiften, och sämre på att hitta den rätta lösningen. Enligt forskarna beror det på att när vi ställs inför något som ter sig udda, som Kafkas novell, måste hjärnan arbeta hårt för att skapa reda i oredan, medan det som är förenklat förslöar oss. Men det här fungerar, enligt referatet som jag läser i Guardian, endast om man inte på förhand vet att man ska tänka annorlunda - så det är med andra ord redan kört för mig: å andra sidan känns det helt i enlighet med Kafkas intentioner, för ... visst finns det hopp, oändligt med hopp för oss, men inte här, och inte nu - - - 


Boklådor utan böcker

Jag begav mig ut i stadens vimmel för att hitta Lotta Lotass nya roman, Den svarta solen, som eftersom den recenseras i dag borde finnas tillgänglig, men ack, ingen av boklådorna hade den i sitt bestånd - inte heller Nick Caves Bunny Munros död, som också utges i dag. Det fanns visserligen en del av annat slag, som kanske den vanliga människan kan uppskatta? Exempelvis hade ett helt bord tillägnats Stephenie Meyer. Nåja! Lotass får som vanligt ett minst sagt blandat mottagande (både andra bullar och varma fiskar), men en fin recension av Den svarta solen har Jenny Maria Nilsson skrivit, och Caves roman går det väl också att läsa om snart, även om man alltså får flytta härifrån om man vill läsa boken - - -


Pojken som lekte med tändstickan

Göran Hägglund i gårdagens DN: han har hittat en undanglömd icke-fråga, för det är väl så att ett politiskt parti ska profilera sig på något, och det kanske inte fanns något annat kvar när hans kamrater roffat åt sig de mer åtråvärda ämnena – alltså ska KD ägna sig åt den vanliga människan, och om Hägglund får som han vill, då är den vanliga människan någon som sitter vid sitt köksbord och diskuterar skolan och jobbet och ”de gamla föräldrarna”, och inget annat? I synnerhet inte de ”andra konstigheter” som ”kulturvänstern” i partiledarens ögon verkar hitta på för att djävlas med den vanliga människan. Nä, gud bevare oss för eliten: människor som med andra ord är kunniga och insatta - visst vill vi ha en kompetent tandläkare eller ingenjör som bygger broar, men inom kulturen är det farligt att vara duktig, hellre vara lite som folk, en glad gamäng, och gärna kokettera med sin brist på bildning. Hägglund bygger en vallgrav mellan ”kulturvänstern” och den vanliga människan, som minsann inte är det minsta intresserad av annan kultur än den som är färdigtuggad och helst förmedlad av goa gubbar som Lasse Kronér och han som leder Så ska det låta. Han imbecillförklarar den vanliga människan, och det är överhuvudtaget något osmakligt med hans populistiskt inställsamma tilltal, riktad mot ”verklighetens folk”, som i sann unken politisk retorik pekar ut andra som ”overklighetens folk”. Det är mycket som är stolligt i Hägglunds artikel, inte minst avslutningens högtravande ord: ”Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är.” Ja, för all del, i kväll har filmatiseringen av Flickan som lekte med elden premiär, den kan du säkert se och uppleva ynnesten att tillhöra den vanliga människans gemenskap, men jag som i stället väljer att se Pasolinis Matteusevangeliet, vad skulle Hägglund säga om mig?


Man förundras - - -


Undrens tid är inte förbi

salon skriver Kevin Berger om romantikerna, och Richard Holmes nya bok, The Age of Wonder, om nidbilden av dem som fientligt inställda till vetenskapen. Hans bok handlar också till viss del om tidens upptäckare, som Joseph Banks, som på 1700-talet åkte till Tahiti, och skotten Mungo Park, som togs till fånga nära floden Niger, och vid en andra färd till Afrika blev han också attackerad och troligen dödad: hans första bok, Travels In the Interior of Africa, skulle inspirera Joseph Conrad att skriva ”Heart of Darkness”. Newsweek skriver i sitt senaste nummer också om Holmes bok, i en artikel om Frankenstein, och den nya utgåvan som visar i vilken mån Marys make Percy Bysshe var delaktig i skrivandet (en annan bok av denne Robinson har jag skrivit om tidigare).


En illustration av Bernie Wrightson, ur Frankenstein.


En berättelse om Clarice Lispector

Just i går, efter att jag tagit farväl av fotbollen, läste jag den här dikten av João Cabral de Melo Neto. Den handlar om Brasilien, om fotboll, men mest om Clarice Lispector, och varför döden är ett angelägnare ämne än fotboll.


En berättelse om Clarice Lispector

En dag höll Clarice Lispector
på att med sina vänner utbyta
tio tusen anekdoter om döden,
hur allvarlig den är, hur karnevalisk.

Medan de pratade, kom några andra
tillbaka från matchen.
De sållade varenda detalj
och analyserade varje spark.

När fotbollssnacket dött ut
inträdde en gäspande tystnad
och Clarice röst kunde höras:
Som vi just sa, om döden ...

övers. B.K. 16/9, 2009

In the shape of a gun

Tid: nej, det finns ingen tid,

säger jag, säger du

läser jag mitt sms

att jag har blivit (för) gammal,

säger jag att jag är inte tillräckligt gammal!

 

En dag som den här,

som alla dagar är (som) den här

bara en dag, hur skulle den kunna vara något annat!

 

Ja, säger jag då, ja

åt tiden, åt helvete

försöker inte blidka den med presenter

försöker inte vägra att känna(s vid)

omöjlig tid, för allt är (möjligt)

 

Och i morgon, allt är redan i morgon:

det finns inget att veta,

du svävar i ovisshet(en)

 

Nej, det gör inte ont: jag vet det

"nu"

 

Men att veta - - -


Kunskapsskolan

Min son som går i sexan har varit på utvecklingssamtal och får en lapp med sig där läraren hittat några förbättningsområden, däribland att han ska arbeta på att "förenkla intrigerna i sina berättelser". Det låter helt barockt, men det kanske är en (pedagogisk) poäng att kuva och kväsa eleverna i tid?

Because the football they constantly play …

Det är slut mellan mig och idrotten: jag tänker inte slösa min tid på att följa tabeller i serier där jag inte ens lyckats skapa några varaktiga band till favoritlag, eller tycka att det har någon betydelse vem som vinner Champions League eller VM eller OS, när dessa ersätts av nya vinnare fortare än du hinner kväva ditt intresse i en gäspning. Inte heller tror jag att mitt avståndstagande kommer att få någon effekt: läktarna kommer att fortsätta fyllas, liksom spelarnas plånböcker, och jag tror inte att någon protest kan påverka detta.

 

Idrotten är till sin karaktär efemär. Jo, det är underhållning, kan hävdas, men jag har tröttnat på den typen av underhållning, och framför allt på det överdrivna analyserandet och snicksnacket om hur det kommer att gå och hur det gick och varför, när det är så obetydligt. It says nothing to me about my life – och det är bara början.

 

Jag ska inte förneka att jag har upplevt en viss behållning av alla dessa oändliga timmar jag har lagt ned på framför allt fotboll. Men – love is a two way dream, och jag tycker inte att fotbollen har varit generös med att betala tillbaka på min insats. Vad har jag fått i utbyte, liksom?

 

Så – när någon av alla dessa tv-kanaler som är vigda åt sporten visar fotboll eller tennis och så vidare kommer jag att kasta mitt mest förströdda öga mot det poänglösa, innan jag ber den som håller fjärrkontrollen i handen att byta kanal. Det enda jag kommer att sakna är Zlatan Ibrahimovic och hans trolleri, men jag har ändå en känsla av att han snart har lurat sin sista back. Och det finns ingenting som motiverar varför vi har kvällstidningar vars sportbilaga ibland är lika tjock som huvuddelen, när världen ser ut som den gör. Vad vi behöver är knappast att bedöva oss i orgier av passivt idrottstittande.

Ett kort farväl - - -


Mörker, paradis, Björn Gustavsson

När Björn Gustavsson förra året gav ut sin elegiska Farväl kultursidor var det både en samling kultursidesartiklar och en polemisk attack mot hur njuggt och styvmoderligt tidningsredaktörer behandlar kultursidan: ja, det var en riktigt elegisk bok, och det elegiska anslaget återkommer i den diktsamling, Mörker, paradis, som han nu ger ut på Ord & visor förlag. I linje med detta finns också ett snyggt och sant Ibsen-citat på baksidestexten: ”Vi ejer kun det vi har tabt”.

 

För – vad ska vi med Paradiset till, förrän det är förlorat? Då äger det sin kraft, att (om)forma oss, tillåta oss att bli delaktiga i skapandet. Med fin känsla för nostalgin vittjar Gustavsson minnet, tar till vara det som knappt ger sig till känna, det som bara finns där i vilande passiv form. Sorgset: ja, men på ett paradoxalt lätt sätt, som utmanar tyngden i det olyckliga, som befinner sig i dialog med det som vill störa och oroa, som bara vill komma med dåliga nyheter.  

 

Det är i spännvidden mellan vissheten och känslan Gustavssons poesi vistas. Han både förnimmer och vet att ingenting någonsin blir detsamma igen: allt är borta, men det är också själva förutsättningen, och det är bara att acceptera det. Den här förbannade tiden – den här välsignade tiden …

 

En vacker kärleksdikt i början av samlingen känns omedelbar och drabbande. Men den pekar mot en stängd väg. Och så världen som ödeläggs i kapp med privatlivet. Mindre övertygad blir jag av barndomsminnena – men samtidigt är det väl svårt att komma med invändningar: vem är jag som läsare att ifrågasätta någon annans minnen, och förneka den här historien? Men jag tycker att det är för lite poesi där, att det blir för mycket av refererande, av enkelt återberättande. Desto mer exakt är en bild som denna: ”Vid avresan vänder vi oss om / och ser huset försvinna / Vi vet att vi lämnar / något vi aldrig kan lämna”. Ja – (barndoms)huset står kvar, intakt i minnet, hur mycket vi än inbillar oss att det finns ett slut: minnet bara fortsätter väva. Och barndomen är förstås också en del av det förlorade, det första paradiset.

 

Så finns här också alla dessa val, som inte är några val, och några naturskildringar som också är drabbande. Gustavsson betonar stillheten, och låter minnet kristallisera sig, som i ett fotografi, som en motpol mot det virvlande nuet som hetsar och rör sig kaotiskt – här exemplifierat med både några milt ursinniga skvallernotiser och några cyniska stämmor ur nutidens stressade tillvaro– medan det finns ett pålitligt då, som är en tillflykt som erbjuder vila och ro.

 

Ljuset som går mot mörkret; det är ett varde mörker-imperativ Björn Gustavsson skriver fram i den här samlingen. Ett alternativ till det dumma och högljudda och onda i världen. Ett behagfyllt mörker, som ändå inte är utan vare sig svärta eller sveda. Han företar en tidsresa bakåt i tiden, till 1914 och ännu längre, till före stavningsreformen (1906). Hur mycket av behag det än finns i några av hans vant utförda stämningsbilder kan det inte hjälpas att det utmynnar i en förtvivlan, i ett ”förgäves”-ackord som klingar hårt mot det ljus som faktiskt kan skönjas. Det är vackert, ja – men det är som om han vill säga att det är en skönhet satt på undantag, nästan driven på flykten.


Refuserad!

Jag skrev följande text för min förenings räkning, och vi ville få den publicerad i Jönköpings-Posten, men inte finns det plats för något sådant där. Här är texten, mitt/vårt sista ord i den här saken, förhoppningsvis.

Det är vi som är de riktiga humanisterna!

 

 

Jönköpings Humanistiska Förbund har anor som sträcker sig ända till 1800-talet: vi bildades 20 september 1899, och vi för en undanskymd och ideell tillvaro för att erbjuda invånarna i Jönköping föreläsningar i ämnesområden som i första hand har anknytning till kultur och humanism. Vi är partipolitiskt såväl som religiöst obundna: alla är lika välkomna att teckna medlemskap, vilket ger fritt inträde till föreläsningarna, samt erhållandet av årsboken.

 

Riksförbundet bildades 1896, vilket gör Jönköpings lokalförbund till ett av de äldsta bland landets 35 lokalförbund. Traditionen är en viktig beståndsdel i vårt arbete: det är tillfredsställande att tillhöra ett sammanhang som sträcker sig långt bakåt i tiden och förhoppningsvis lika långt framåt i densamma. Samtliga lokalförbund anordnar föreläsningar på sin ort, och dessa handlar likaledes om humaniora och kultur.

 

Dock har på senare år en förening som kallar sig ”Humanisterna” parasiterat på vårt etablerade namn och utnyttjat en namnlikhet – onekligen är det problematiskt att skilja mellan Det Humanistiska Förbundet och det som kallar sig Förbundet Humanisterna. Genom att starkt profilera sig medialt med kända namn och ansikten har idéer lanserats, och dessa ligger en bra bit från vår kärnverksamhet, varför det har blivit aktuellt för oss att markera vårt avståndstagande från detta.

 

Ingen ska behöva känna sig vilse: låt det bara bli förtydligat att det inte finns någon som helst anknytning mellan dessa två disparata förbund, hur snarlika dess respektive namn än är. Dock har vi ingen ambition att polemisera mot Förbundet Humanisterna. Det ligger dem fritt att fortsätta arbeta för sina idéer. Vårt förbund har som främsta målsättning att fortsätta verka i humanismens anda, ge nyfikna människor möjligheten att i sin närmiljö ta del av spännande föreläsare som kan stimulera till nya insikter i en rik kunskapstradition.  

 

Vi lovar att också fortsättningsvis verka för att alla ska känna sig lika välkomna till våra arrangemang. Det kommer aldrig att bli aktuellt för oss att snäva in vår verksamhet i programmatiska utfästelser om vikten av ett sekulariserat samhälle, och inte heller har religionen något företräde framför något annat när vi planerar föreläsningsserien. Det viktigaste för oss är att hitta intressanta och aktuella föreläsare, vars arbeten har anknytning till humaniora.

 

Humanism betecknar ett intresse för människan och hennes erfarenhetsvärld. Därför handlar vårt arbete om att stärka detta intresse, inte om att utesluta någon eller att få någon att känna sig ovälkommen. Det är viktigt att vi påminner oss om att vår kontakt med det förflutna: det är vår övertygelse att tidigare generationers idoga insatser inte ska ha utförts förgäves. Vårt mål är att främja mångfald och olikhet, inte att formulera några definitiva utsagor som tvingar någon att tänka likadant.         

 

Därför kommer vi aldrig att skriva några manifest. Festligare än så här blir det inte. Vi har enbart vårt föreläsningsprogram att luta oss emot – detta är vad vi kan erbjuda invånarna i Jönköping: tre föreläsningar på våren och tre på hösten. I våras talade Mattias Fyhr, Nina Björk och Birgitta Svensson, föreläsningar som handlade om gotisk litteratur, Victoria Benedictsson och Viktor Rydberg. Till hösten talar Lasse Anrell om sitt arbete som journalist, Anders Rydell om Pirate Bay och Carin Bergström om Stina Piper, en 1700-talsgrevinna som levde ett dramatiskt liv i skuggan av stora män men som nu tillåts ta plats i historien.


Om Franz K.

För ett par år sedan gav Kafka-översättaren Hans Blomqvist ut en bok om Kafka, Denna oerhörda värld jag har i mitt huvud. Nu har han samlat tio essäer om Kafka i en andra bok, Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina. Svd har recenserat den i dag, och det ser ut att vara en intressantare och kanske lite bättre bok än den förra, som jag väl tyckte var sisådär. Men ingenting kan hindra mig från att läsa den här. Dock tycker jag nog att Torsten Ekboms bok om Kafka, Den osynliga domstolen, är och förblir den mest oumbärliga boken om Franz K. Han skrev om sin bok som den första monografin på svenska om Kafka, vilket tedde sig besynnerligt då, 2004: nu finns det i alla fall tre.


Kafka har sina demoner och jag mina - - -


"The clock of my boyhood was wound down and stopped"

Det här är urscenen till hela Nick Caves bildvärld, hela hans författarskap: "Do You Love Me, Part 2", som är ohygggligt självbiografisk samtidigt som den är påhittad ("This is a secret, mauled and mangled [...] This is a fact. This is a stone cold truth [...] Dreams that roam between truth and untruth / Memories that become monstrous lies"). Videon är obegripligt snygg.

Och här går det att lyssna på en av få lyckade coverversioner av en av Nick Caves låtar, Arctic Monkeys version av "Red Right Hand" - lite fantasilöst val, men en version som nästan är anständig. Ah, take it or leave it, som det brukar heta - - -

Anteckningar från kriget, Marguerite Duras

Hur är det att läsa Marguerite Duras för första gången? Att läsa henne blir alltid att läsa henne för första gången, att (åter)besöka den där första känslan av uppvaknande, den där chockverkan som det innebär att konfronteras med den milda och övertygande brutaliteten i hennes språk, men framför allt hennes uppriktighet och allvar, som genomtränger allt banalt och trivialt. Hon är inte heller en författare för alla: snarare har hon exakt det antal läsare hon ska ha; aldrig återfinns hennes böcker på rea, ytterst sällan på antikvariat – det här är böcker att behålla och återkomma till i sin läsning, att aldrig avsluta eller bli färdig med.

 

Under slutfasen av sitt liv nämnde Duras tillräckligt ofta en knippe anteckningshäften som sades befinna sig i ett låst blått skåp för att många skulle avfärda dem – det mytomspunna reducerades till enbart myt – men när de efter hennes död publicerades visade sig en sträng konsekvens i hennes författarskap, och att embryot till det avskalade och råa språket i hennes 80-talsböcker redan fanns i dessa övningsböcker, fyra anteckningsböcker skrivna mellan 1943 och 1949. Dessa ges alltså nu ut även på svenska, liksom några övriga osorterade noveller, och det är fyra olika översättare som har arbetat med texterna: förlagets oro att det skulle påverka tonfallet i negativ riktning kan nog tillbakavisas.

 

Är då Anteckningar från kriget, som Modernista nu ger ut, en bra introduktion till hennes författarskap? Vad är en introduktion, och var börjar man? I synnerhet när det gäller en så produktiv författare som Duras, som nu också på svenska finns ganska rikligt representerad? Ja, börja här – lika bra som någon annanstans, bara du börjar, höll jag på att säga. Även om det måste tillstås att materialet i den här boken består av outtakes, demoversioner av verk som det skulle ta många årtionden att fullborda. Redan på 40-talet finns här exempelvis en Ur-Älskaren, liksom långa utkast till En fördämning mot Stilla havet, Smärtan med mera. Ändå skulle jag ljuga om jag påstod att jag vistas i bekant terräng när jag läser dessa skisser eller utkast, hur många gånger jag än har läst och läst om dessa romaner: det handlar alltid om språket, att ta sig in i språkets atmosfär, medan handlingen förtunnas, sprids, dunstar: det som återstår är den starka upplevelsen att ha delat hennes ofantliga språk, hennes allt annat än godtyckliga tyckanden, som hon alltså presenterar oförfärat, utan krusiduller och utan att göra till sig och kokettera.

 

Hur skriver hon? Originellt, ja, och det som borde skyltas med en stor ”endast för invigda”-varning blir ändå inbjudande och fascinerande, och det finns mycket att upptäcka både i de längre uttänkta passagerna som utgör skisser till senare romaner liksom i kortare fragmentariska stycken, som den här hyperkorta: ”Det är mellan höften och revbenen, på det ställe som kallas veka livet, som det har hänt. På detta dolda och mycket sköra ställe, som inte täcker vare sig ben eller muskler, utan känsliga organ. Som tar livet av mig.” Tyvärr har de franska redaktörerna envisats med en titel: ”Väntan på barnet”, vilket pekar onödigt hårt mot hennes stundande förlossning av sonen Jean. Men det kan eller kunde också ha handlat om något annat.

 

Duras är ändå självbiografisk i hög grad. Hon gräver i sig själv, och det är också dramatiskt så det räcker. När hon skriver sin första version av hennes mest kända (delvis) självbiografiska bok Älskaren är hon skoningslös mot den manlige protagonisten Léo, med en märklig distans, som tillåter henne att vara både ömsint och hånfull mot honom, där hon kanske mest förlöjligar och äcklas av honom. Hon är femton år, cynisk, genomskådande, fullständigt erfaren och klarsynt. Ja, hon skriver i efterhand, men det finns ingen gräns mellan den tonåriga upplevande människan och den vuxna reminiscerande författaren.

 

Hon skriver alltid (på) samma bok: allt hänger samman, och det är språket som är hennes främsta och nästan enda ämne. Det är ett språk som sträcker sig längre än orden, ett fysiskt, amoraliskt skrivande. Hon är också en fyrbent författare, och att läsa henne kan erbjuda en känsla av att vistas i samma rum som ett (rov)djur, du kan aldrig slappna av, eller vända henne (det) ryggen. Duras är inte heller helt rumsren, och det råa och oborstade samsas med en butterhet som hotar att ta kommandot över vemodet. Det är lika snyggt som det är skitigt, alltid och på samma gång, och det finns hos henne en tillit till att använda det rätta uttrycket, och som svar på frågan hur hon skriver kan vi tillfoga att hon skriver verkligheten om kriget.

 

För att ta till sig Duras säregna skrivande måste du tycka att livet är något som ska levas på allvar, att det finns en poäng med att ta det här livet på allvar. För det är med allvarsam hand hon styr sin penna, när hon obönhörligt skildrar vad vi gör mot varandra, vi människor. Hon pendlar vackert och fast mellan likgiltigheten och passionen. Hon har framför allt en villkorslös attityd: ”Jag lever inte utifrån det vedertagna. De som lever utifrån det vedertagna har ingenting gemensamt med mig.” Om du tycker att det här låter intressant är du bara att gratulera.


Helg(en)

Helg, och jag har gjort bland annat följande ... Jag har läst Bunny Munros död, alltså Nick Caves roman, nu på svenska, och det har gjort mig förbryllad. Sedan har jag läst Fröken Julie, för femtioelfte gången, för skolans räkning, och det har gjort mig mindre förbryllad - ah, den pålitlige Strindberg - och dessutom bläddrat i en C-uppsats, en "könspolitisk studie" av densamme, men, nja, kanske nästa helg, för det får finnas någon måtta på hur mycket skolarbete jag kan göra under en helg ... Så har jag sett Pasolinis Teorama (utan barn) och Kubricks The Shining (med vettskrämda barn, men det kan de tåla), och druckit något som är rött, något som är vitt, och något som är grönt (och får alla lökar att blomma, enligt H). Vidare? Vidare! Vidare ... Inget vidare ... Jo, jag har haft tre ganska spännande (mar)drömmar, skrivit en del om Nick Cave, lyssnat på en del gamla skivor av Nick Cave och det var nästan nostalgiskt. Jag har inte åkt buss, jag har inte gråtit, jag har inte tittat på fotboll, jag har inte kollat på några Klimt-reproduktioner, jag har inte - fast, äsch, det kan göra detsamma - - -

Terence Stamp till höger, ur Pasolinis Teorema: han läser Rimbaud.


Stop crying your heart out ...

Och jag som trodde att man inte fick skämta om Oasis ... Men här är Hitlers reaktion när han fick höra att bandet ställde in sin konsert i Berlin:

Ja ja, låt dock inga ledsamheter vila, ni som gillar Oasis, de lär återförenas och göra comeback inom en snar framtid.

Mozipedia

I Expressen skriver Jan Gradvall om Simon Goddards bok Mozipedia, en uppslagsbok som enbart handlar om allt som har haft betydelse för Morrissey: inspirationskällor och referenser, kort sagt allt som har en beröringspunkt med den egenhändiga mytologi som han har ägnat tjugosex år åt att bygga upp och förädla. En tjock bok har det blivit, över 700 uppslagsord utspridda på fler än 500 sidor. Gradvall själv verkar ha gått på den gamla myten om Morrissey som enstöring - det han har sagt i intervjuer om sin vana att som tonåring aldrig lämna sitt pojkrum ska nog inte tas helt bokstavligt, liksom en enstaka textrad att han enbart lever i sitt eget huvud. Goddards bok om The Smiths, The Songs That Saved Your Life, innehöll väldigt mycket av nördiga referenser, när han gick igenom låt för låt, men är i vilket fall en av de bästa eller oumbärligaste böcker som har skrivits om Morrissey.

Aldrig mer?

I en artikel ur det näst senaste numret av Populär Historia (nr 7/2009) fanns en liten artikel som uppmärksammade att det i år är 200 år sedan Edgar Allan Poe föddes. Förutom att det där mest handlade om Poe som deckarförfattare stod det något befängt om att det endast var förr i tiden man fick läsa dikten "Korpen" i gymnasiet. Så, när vi nu läste Poe passade jag på att högläsa "Korpen", i Sven Christer Swahns översättning från 2001, väl medveten om att det finns (fanns) en hyfsad översättning av Leif Furhammar och en mindre lyckad översättning av Viktor Rydberg - det jag inte gillar med Rydbergs översättning är hur Poes legendariska omkväde "Nevermore" hos honom blir det mattare "Förbi", medan Swahn väljer det mer ordagranna "Aldrig mer", så därför var det ganska väldigt förutsägbart när jag efteråt frågade eleverna om de ville läsa något annat av Poe, och de små rackarna unisont svarade "Aldrig mer" - - -

Seven!

Min favoritlåt från Fever Rays skiva, "Seven", släpps som singel i oktober, men det går att se videon redan nu. Det är bra intill förstumning - - -


You can always count on a murderer ...

På tal om blod(et): jag satt ute i kväll och läste en tidning, och över bokstäverna gjorde en tryggt traskande fästing sällskap med min blick, och den verkade gilla Gombrovicz-recensionen lika mycket som jag själv gjorde, men när den rörde sig söderut försökte jag mota bort den på något sätt, men inte bättre än att den råkade bli (ihjäl)klämd mellan sidorna - åh, of which I am nearly wholly innocent, you know - och den måste ha varit fulltankad med den röda vätskan, för det blev en ful fläck som stänkte över de båda sidorna. Vad jag nu lärde mig av det här: att jag inte ska läsa medan jag röker cigarr, för det är förbaskat svårt att på ett oskyldigt sätt göra sig av med en fästing om man bara har en hand att tillgå - jag kunde helt enkelt inte släppa cigarren i marken, hur obarmhärtigt  det än kan låta att välja rökverket före ett liv. Jag yrkar på självförsvar! Ni vet väl vad en fästing kan åstadkomma, i form av elaka följdsjukdomar. Och den ohyggliga bilden av blodfläcken kommer förstås att bli min följeslagare in i (mar)drömmen. Åh, detta blod - - -

Blodigt

I kväll visas det andra avsnittet i Svt:s serie Skräckministeriet, som handlar om blod. Påpassligt nog läser vi Poes blodiga berättelse "Röda dödens mask" nu i skolan, och det är en fin atmosfär både i novellens upptakt och upplösning. Från inledningen, för säkerhets skull oöversatt:
"No pestilence had ever been so fatal, or so hideous. Blood was its Avatar and its seal - the redness and the horror of blood. There were sharp pains, and sudden dizziness, and then profuse bleeding at the pores, with dissolution. The scarlet stains upon the body and especially upon the face of the victim, were the pest ban which shut him out from the aid and from the sympathy of his fellow-men."


Michael Powells illustration till "The Masque of the Red Death"


"Det har blivit ruskigare och ruskigare" ... Den som vågar kan se hela det mytomspunna tv-programmet Studio S från 1980, som enligt legenden dramatiskt ökade försäljningen av videoapparater, för att inte tala om uthyrningen av videofilmer. Ack, Sverige - - -


Let Nick Cave In

Vi har möte i skolan, och informeras att elever från år 3 ska ha välkomnande aktivitet för de nya eleverna, och ambitiöst nog har de planerat en heldag, med en tävlingsbana med fjorton stationer. Jag får en fnissattack, olämpligt nog, för jag tänker på "West Country Girl" och textraderna "Her Spanish fly and her monkey gland / Her godly body and its fourteen stations" (någon gång måste någon skriva en belysande essä om apmetaforen i Nick Caves texter). Lyckligtvis ändrar mötet kurs, och vi börjar diskutera de svarta skjortorna som ska användas när vi har föräldramöte, och mitt fniss dör ut, för nu blir det allvar på riktigt, nästan. Jag hoppas att M skriver ett fint protokoll, och inkluderar Nick Cave-allusionen - - -

En skrämmande bra version av "West Country Girl"

She´s not your toy

La Roux släpper en tredje eller möjligen fjärde singel från årets succéskiva, och väljer "I´m Not Your Toy", och även om det inte är någon av de starkaste låtarna är videon väldigt vacker och faktiskt ganska passabel. Och låten är tillräckligt stark ändå.


Det måste vara radion

Det är vi som läser (och pratar): Elisabeth, Maria, Håkan, B.

Jag råkade lyssna på vårt radioprogram, som sändes i dag, men alltså spelades in i går. Nu har jag inte direkt gjort det till vana att lyssna på dessa program, men jag tycker att det låter skumt: är det för att det är inspelat? Våra röster låter konstiga, och det beror nog inte bara på att vi sitter i ett annat rum än i vanliga fall. Nä, vi låter helt speedade. Kan det vara så att vi sa så mycket klokt att redigerarna tvingades spela upp (ban)det i högre hastighet för att inte spräcka programtiden? Nja - - -

Jag går över det frusna gräset, Margareta Lindholm

En klar fördel med radioprogrammet, som jag har medverkat i sedan hösten 2004, är att jag läser böcker som jag säkert annars aldrig skulle ha upptäckt, och det är ofta jag blir förvånad över hur bra böcker det finns bland dem som inte ser ut att kunna falla på min läpp. Dock vet jag inte riktigt om Margareta Lindholm är en sådan författare, när jag nu för programmets räkning har läst hennes senaste roman, Jag går över det frusna gräset.

 

Enligt förlagets information har Lindholm drabbats av afasi, men fortsätter skriva: av en tillfällighet har vi precis i skolan arbetat med Tranströmer, som enligt en artikel av Torsten Rönnerstrand i Tvärsnitt tillhör undantagen, genom att fortsätta skriva poesi av hög kaliber även efter sin afasi. Nu skriver inte Lindholm poesi, och jag har inte heller läst någon av hennes tidigare böcker, så jag är verkligen inte läsaren att bedöma om hon skriver bättre eller sämre nu än då.

 

Den här romanen tar upp ett tema om vänskap mellan två kvinnor. Till ett prästhus anländer en utskriven mentalsjukhuspatient vid namn Saga, och etablerar en kontakt med prästens hustru Inger. Ganska snart förstår vi att allt inte står rätt till i det äktenskapet, med en präst som utöver sin tyranniska makt, manlig på ett auktoritärt 1800-talssätt, som en schablon av den manliga kritiska (tystande) överhetsrösten, som kväver och stänger inne. Fast, helt förutsägbart är det inte heller.

 

Det är med korta meningar Lindholm berättar sin historia: nästan knapert med information delges läsaren. Saga lever i stort sett isolerad i husets källare, där hennes umgänge är sporadiska besök av Inger och delvis även av prästen själv. Desto mer umgås hon i tankarna med Tistel, en kvinna som hon känner från mentalsjukhuset: en slags förebild som uppmuntrar och ger henne livskraft och råd. Kanske finns hon endast i Sagas fantasi (en antydan som förstärks vid ett tillfälle, när Saga menar att ”ingen annan kunde se henne”)? Hon skriver ned sina tankar i en skrivbok.

 

Saga är både med i husets gemenskap och utanför, som en paria av något slag, ett subtilt experiment hos de förment godhjärtade människorna som bor där. Hon förblir utanför. Som en länk till det gamla livet fungerar Tistel, hur uppfunnen hon än kan vara av Saga. Titelns frusna gräs kan kopplas till initialerna på de kvinnliga figurerna, I(ngrid) och S(aga): som i ”IS”, vad vi nu ska göra med den vissheten.

 

Det är tidlöst berättat, ungefär som i Christine Falkenlands första fyra romaner, och även tematiskt knyter det (delvis) an till Falkenland. Men jag får inte riktigt fäste i det fragmentariska, som inte är tillräckligt suggestivt eller lockande. Saga framstår förvisso som en kvinna med en autentisk bakgrundshistoria, men det engagerar inte. Lindholm har hittat ett lämpligt språk till sin romanfigur, och det ska förstås vara torrt, distanserat och känslolöst för att passa Sagas karaktär, men jag blir inte klok på syftet med romanen.

 


Är du fuskig, lilla vän?

"Har datagenerationen en urholkad moral? Vill de inte lära sig något?" Det är Martin Aagård som i Sosseblaskan ställer dessa frågor, när han skriver om fuskande studenter, och hur det tricksas på internet, med plagierade uppsatser, med mera. Det sägs ofta att fusket blivit mer utbrett, men vad jag vet har det alltid fuskats: det är bara det att det nu blivit något lättare att upptäcka dem, för i takt med mer subtila metoder att fuska har också metoderna att avslöja dem förfinats. Jag har lite svårt att skriva under på hans slutsats, att vi nödvändigtvis måste kasta alla böcker och falla på knä inför datorns samlade kunskap. Nja, nog kan jag erkänna att internet har sina fördelar, men den som kastar sig ut i (in i?) denna väv står sig slätt utan förkunskaper och en väldigt tydlig uppfattning om vad som ska sökas och hur det sökta ska värderas. Jag tror inte heller som han att skolan har varit rädd för tekniska framsteg: tvärtom har skolan i allt för hög grad omfamnat allt nytt, bara för att det är just nytt, och ofta har skolan fått ta två steg bakåt för varje steg "framåt". Det är bara en tidsfråga innan fler skolor gör som i Schwarzeneggers California, där skolorna ersätter läroböcker med google, givetvis i avsikt att tjäna pengar.

Umeå

Just idag gläds jag åt att just Umeå blev Europas kulturhuvudstad 2014: en (fin) fjäder i hatten, måste man nog säga. Men så är Umeå och kultur två förenliga begrepp, något som blir väldigt tydligt inte minst när man har flyttat därifrån, då man kan sakna saker som Norrlandsoperan och Bildmuseet och ett riktigt teaterutbud. Jag minns också en gång när jag berättade för en klass här i metropolen J-nk-p-ng att jag kom från Umeå ett hånfullt gapskratt från en elev som uppfattade Umeå som något bonnigt. Nåja - inte går det då att säga att den här staden som är min nuvarande vistelseort är någon kulturhuvudstad i någon bemärkelse: jag minns också att det bedrevs någon halvhjärtatd kampanj att skicka in en ansökan, men att det mötte stort motstånd i form av ett gigantiskt "varför då?"


Too hot, too greedy

Ingen berättade för dem att de skulle förlora kampen: den senaste versionen av Wuthering Heights har visats och även setts (av mig), och jag måste erkänna att jag är lite impad ändå. Jo, jag fattar att det är ett omöjligt projekt, framför allt därför att det aldrig går att visualisera den här konstiga historien på ett vettigt sätt, vilket delvis beror på att Cathy och Heathcliff är sådana extrema karaktärer, och att det blir lite löjeväckande på film. Men Tom Hardy är ganska bra som H - i en svår roll, där han oftast bara har minspelet att förlita sig på, och de enstaka, grymtande replikerna, och Catherine Riley som C - i en ännu svårare roll, för hon ska kastas mellan så oförenliga känslolägen. Och så ska de trycka in spöken också, och sådana gör sig definitiv bättre i romantext än på bild, men där har de fått med några innovativa lösningar. Cathy har nästan alltid något grönt i sin klädsel, vilket kanske blir lite väl övertydliga kopplingar till hennes utomhusliv, men för min del tycker jag att de borde ha fått med mer av hennes och Heathcliffs vistelser på hedarna, för här hinner man knappt registrera att det är naturen som är deras egentliga eller enda hemort. Nåja - om man bara bortser från alla omöjligheter, alla orimligheter, så är det tämligen underhållande, bara man håller isär begreppen: det här är en hyfsad tv-serie, medan originalet är den bästa och konstigaste och mest fascinerande romanen någonsin. Dialekten är fint inhämtad, och det är också en fröjd att se Burn Gorman i rollen som Hindley: senast såg jag honom som Guppy i Bleak House, och att ta steget från Dickens till Emily Brontë, det är lika stort som det är snyggt ...

Ser det här ut som Cathy och Heatcliff - - -


Send that stuff on down to me - - -

En gullig bild som jag hittade på Nick Caves officiella hemsida, som förstås är mycket informativ och nyskapande när det gäller generositeten i bildvisningarna, med många skisser, gamla foton, texter, med mera. Bland böckerna på den här bilden finns en sönderläst Strindberg (Inferno & From The Occult Diaries), liksom det förväntade (Betjeman, Auden, Nabokov, Faulkner, samma utgåva av Wise Blood som jag själv har, etc).


Irritation(en)

Det finns en viss form av irriatation som du irriterar dig på: den där maktlösheten som infinner sig då allt verkar ha ingått en sammansvärjning mot dig, och hela tillvaron är full av subtila snaror och knappt märkbara knepigheter. Inte kan du heller protestera eller opponera dig, för fienden viftar alltid med sin lika vita fana, så alla dina anklagelser blir orättvisa och vänds mot dig och din egen allt mer legendariska egoism. Så du håller käften och sväljer förtret efter förtret, håller god min i elakt spel, men innerst inne smids hämndplanerna och tar allt vackrare form. Explodera eller implodera?


Skulpturen "Mademoiselle Pogany", av Constantin Brancusi.

Vissa böcker är bättre än andra (böcker)

I Times hävdar Erica Wagner det självlara, att "Some books are better than others", men menar också att vi inte borde tvinga skolbarn att läsa en viss typ av böcker, utan det viktigaste är läsningen i sig. Fast jag kan inte riktigt hålla med om det: det är väl bra om man i skolan blir just tvingad att läsa något (annat), för annars får man bara hela tiden komma i kontakt med det redan kända, medan det kunde vara uppfriskande att någon gång få tillfälle att utmana sina värderingar, och utsätta sig för något som inte är givet på förhand. Det kan vara smärtsamt att upptäcka att något man alltid har trott (det kan vara en sådan sak som att Selma Lagerlöf är töntig) visar sig vara felaktigt. Eller så är den där boken som läraren tvingade dig att läsa lika tråkig som du befarade: ja, och då vet du något ändå, i stället för att endast utgå från fördomar. Men jag inser givetvis också att den här uppfattningen inte är mycket värd i våra tider, att våra politiker redan har bestämt att vi till vilket pris som helst ska lyssna på de unga, och vill de bestämma själva vad de ska läsa - om de ska läsa något alls - i skolan, då kommer det också att bli så.

Fadersmjölken, Tom Malmquist

Varför har män bröstvårtor? Jag har för mig att ganska många manliga svenska stand up-komiker har uppehållit oproportionerligt mycket vid denna (icke-)fråga, men jag minns inte om de någonsin har kommit fram till något svar: poetens svar är förstås att det är där man(nen) har fadersmjölken. Åtminstone heter Tom Malmquists andra diktsamling just Fadersmjölken, och vi som känner honom sedan debuten Sudden Death förstår att han fortsätter utreda mansrollen.

 

Och har han då något vettigt att säga om detta? Nja, han har i vilket fall åtskilligt att säga, och det gör han mångordigt, men jag kan inte säga att jag blir lika imponerad som jag i viss mån blev av den uppmärksammade debuten. Framför allt stör jag mig på hur han gör det besvärligt för sig själv med sina tillkrånglade stora anspråk, och bildspråk som siktar högt, och sällan träffar rätt. Rader som endast undantagsvis hör ihop: ”Lydnadens ohyggliga kyskhet går mot mig på utslagna fönster / En solskenskatt stryker sig mot mörkret, illojalt, den andas i orkan / och spinner min vilseledande demon / Jag är instängd i en kubikmeter människokött / ursäkter, huvudlösa, formbara sabeltänder i vitrinskåp” … Ja, det är nästan lika påträngande som att läsa Iodine Jupiter.

 

Om det i den förra boken handlade om sonen, handlar det här desto mer om fadern. Dikterna utgår från en far och dennes bindning till (det ammande) barnet. Mansrollen är snäv och trång, och man behöver man nog inte liksom Malmquist ha erfarenhet från ishockeylag bakom sig för att inse detta – här saknas både nyanseringar och möjligheter; dessvärre verkar Malmquist själv inte ha några vidare ambitioner än att idealisera dessa manlighetens riktiga hjältar, de som vägrar godta stereotypen.

 

Dessutom lägger han in otaliga referenser till och citat från författare, förmodligen för att imponera på kritiker som känner igen sina favoriter: Malmquist ger intryck av att ha betat av sitt biblioteks hela Hc.03-avdelning, men det säger mig inget annat än att han är läskunnig, och att det ändå är lite magstarkt att hävda att Pablo Neruda närde ”en heidenstamsk dröm”. Lika illa är det när han citerar sex rader från Lindegrens artonde detonerade sonett från mannen utan väg och felciterar (”ej rädes morgondagarnas fruktan”, ska det stå – min kursiv). Och det är nästan lite rörande att Malmquist tror att han är den förste att upptäcka den intertextuella likheten mellan Karfeldts arvedel (heter ”längtan”) och Lagerkvists dito (heter ”ångest”). Inte bara hela den svenska poesihistorien finns det plats för, utan här får också Goethe och Dante vara med, liksom Bukowski.

 

Men jag får intryck av att det här är poesi som just kritiker gillar, och jag undrar om de tycker så för att det är bra poesi för att det är bra poesi eller om det bara är så att det är lätt att ha åsikter om den, lättare än diktsamlingar av poeter som skriver mindre konventionellt och mer utmanande. (Att få en positiv recension i DN genererar inte automatiskt goda recensioner i landsortspressen, medan Malmquist brukar erhålla unisona hyllningar.)

 

Och varför har då män bröstvårtor? Det går inte att säga att Malmquist direkt ger något svar på den frågan – men vi ska väl komma ihåg att bröstvårtorna inte är det enda på (den manliga) kroppen som verkar vara ett av naturens elaka spratt. Kanske en viktigare fråga i sammanhanget: varför har vi böcker om mansrollen?


Endast för Proust-fans

När jag gör Svd:s Proust-quiz får jag 8 rätt av 10 möjliga, och det är möjligen ett resultat att skämmas över, framför allt att jag missar fråga 3, hur Albertine ser ut: hur är det möjligt att jag undgått att lägga detta på minnet? Och så missar jag den roliga aforism-frågan 4 ... Äsch, ändå, det är bara på skoj, och lite skoj är det väl, och lite svårt ska det vara.

Proust!


Skräckfilmsnatt(en) på Jönköpings filmfestival

Natten började 00.30 med Död snö av Tommy Wirkola, och det är möjligt att jag har sagt det här förr, men ska du bara se en norsk nazi-zombie-splatter-film (i hela ditt liv) kan det lika gärna vara den här som någon annan, även om jag tröttnar på zombiesarna när de ploppat upp ur snön för tionde gången ungefär. Fast fram till dess är det nästan hejdlöst roligt, i filmen som lanserades under mottot ”Ein! Zwei! Die!”, med de traditionella skräckfilmsingredienserna som får arbeta hårt mot ett manus som är i något av samma anda som den brittiska regissören Edgar Wrights Shaun of the Dead och Hot Fuzz. Det var i vilket fall tillräckligt med blod och gore för tre skräckfilmer, och man får vara branog kräsen om man inte skräms av dessa kusliga nazister, hur (o)döda de än ska vara.

Kathryn Bigelows Near Dark har jag velat se länge, men måste säga att även om den liksom Alfredsons Låt den rätte komma in (över)betonar vänskaps- och kärleksförhållanden på bekostnad av vampyrtemat, har den åldrats rejält. Kanske det vore en bra om än blasfemisk idé att liksom i gamla stumfilmer ersätta originalmusiken (av Tangerine Dream), för det låter inte alls bra om filmen, även om Bigelow som regissör arbetar väldigt filmiskt, med ett bildspråk som hela tiden förhåller sig till filmhistorien och alltid med fokus på det visuella snarare än det som berättas: för handlingen i sig är banal, och räcker knappast för en hel långfilm, men filmen innehåller några oerhört vackert filmade scener, liksom en underbar vampyrreplik (”I hate when they ain´t been shaved!”). Den har också ett tempo som känns passande, och hela tiden den där drömska gryningsatmosfären.

Och så efter frukosten vid fyratiden eller så den kanske bästa filmen, objektivt sett, den franska hämndfilmen Martyrs, regisserad av Pascal Laugier. Filmen kanske kan beskrivas som en blandning av V för Vendetta och Hostel, men är framför allt väldigt originell och annorlunda, och innehåller goda skådespelarinsatser av Morjana Aloui och Mylène Jampanoï. Den är mer åt gore-hållet, och kanske inte tillräckligt skrämmande för att kvalificera som skräckfilm (nästa år får festivalledningen gärna välja åtminstone någon riktigt skrämmande film), för den är mest otäck och obehaglig. Kanske också lite för överdriven för sitt eget bästa, med en sammansvärjningsidé som går lite för långt. Men som sagt: hemskt otäck.


Skräckministeriet

I går sändes första avsnittet i svt:s nya serie Skräckministeriet, det går att se här, i ungefär ytterligare en vecka. Det var förstås bra: (ännu) en introduktion till den allt mer sönderkramade Lovecraft, bland annat av Fyhr, och av Joyce Carol Oates, som (återigen) betonade det atmosfäriska hos Lovecraft, och så en gnutta Selma Lagerlöf på slutet. Sofia Wijkmark som pratar har skrivit om gotiska inslag hos Lagerlöf: en kort essä kan läsas här. Nog för att serien redan är inspelad, men de borde ha hållt igen på de billiga effekterna, med klyschiga skrik och stereotyp skräckmusik både i bak- och förgrunden.

Mirja Turestedt (Ingrid Berg) och Hanna Kulle (Fru Sorg). Ur Riksteaterns uppsättning av En herrgårdssägen.


Mordets praktik, Kerstin Ekman

Turen har nu kommit till Kerstin Ekman, i vad som ser ut att vara en lång stafett i att skriva vidare på Hjalmar Söderbergs romaner i allmänhet, och Doktor Glas i synnerhet. Till hennes försvar måste ändå genast påpekas att hon inte gör det lätt för sig, genom att parasitiskt utnyttja redan färdiga modeller, utan uppfinner en helt ny fiktiv figur, och skriver något som hon i annat sammanhang har valt att kalla för en ”kontraimitation”.

 

Mordets praktik heter detta bidrag, och Ekmans idé innebär att Hjalmar Söderberg träffar läkaren Pontus Revinge, som bistår romanförfattaren med några grundläggande upplysningar i gifthantering: kort sagt blir Revinge en inspirationskälla till Glas, medan Glas – det Söderberg därefter låter honom göra i sin roman – blir en inspirationskälla till Revinge. På vilket sätt ska inte avslöjas här: romanen heter Mordets praktik.

 

Romanen tar sin början 1906, när Revinge vill förklara hur det ligger till, med noggranna rättelser till Söderbergs övertramp och missuppfattningar. Sedan följer vi Revinge under några år – tillbakablickar till första mötet med Söderberg på Rydbergs bar 1901, ett kärlekslöst äktenskap med änkan Elsa och hennes tonårsdotter Frida. Men framför allt diskussioner kring samma tema som Doktor Glas behandlade: människan, livet och döden.

 

Har då Ekman lyckats? Att jag är (mer än) missnöjd med tidigare försök att blåsa liv i Söderbergs karaktärer är nog ingen bevarad hemlighet: vad som skiljer här är inte bara det intrikata upplägget. Hon lyckas främst med att hitta ett lämpligt tillknäppt tonfall till sin dagboksskrivande läkare, som är lika tillknäppt som Tyko Glas. Likaså imponerar hennes förhållningssätt till Söderberg, som här blir karakteriserad med få men oerhört träffande ord.

 

Och hur lär man då känna en författare, om inte genom läsningen av hans verk – en läsning som Ekman visar fina prov på, att hon helt har tillägnat sig och absorberat Söderberg, utan att imitera hans stil, vilket skulle vara lika omöjligt som dumdristigt. Det är med Ekmans egna ord Revinge berättar, lika mycket som det är med Revinges egna ord Ekman berättar: det är förslaget och erfaret, och resultatet kan bara beundras av läsaren. Men det är också spännande att följa händelseförloppet, som här inte alls är givet på förhand: det är smart av Ekman att undvika de lättköpta poängerna genom att skildra bekanta figurers bekanta förehavanden. Här är Söderberg oftast en perifer figur, och Revinges själsliv och agerande blir en angelägenhet i sig. Det är också med lekfullt anslag Ekman låter Söderberg ingå som gestalt, eftersom Söderberg inte drog sig för att ge spelrum åt gestalter ur den oskrivna verkligheten.

 

Det är dock en aning tveksamt om tidigt skvaller kring Söderbergs privatliv skulle nå den här läkaren, som inte riktigt vistas i samma kretsar som författaren: där tar sig Ekman lite väl stora friheter med historien – det dröjde till Sten Reins avhandling om Gertrud 1962 innan allmänheten nåddes av bakgrunden till både Helga, Gertrud och Lydia, att de (hon!) bygger på Maria von Platen.

 

Men Ekmans romanskapelse Doktor Revinge är en genuint otäck figur, som kan vara minst lika ryslig som Doktor Glas: en obehaglig egoist som saknar ansvarskänsla, ingen du vill vända ryggen åt; den skuldförnekande Glas speglad i den skuldförnekande Revinge, som kanske är ännu farligare, i och med att han är mer oberäknelig, mer impulsiv, ännu mer benägen att ta livet i egna händer. Ett av hans motton lyder: ”Endast när man handlar lever man”, vilket förstås är en farlig inställning.

 

Det hade förmodligen varit lätt för Ekman att falla för frestelsen att ge sin doktor ett konstnärligt språk – en försyndelse Söderberg inte är helt oskyldig till i sin roman – men hon låter honom konsekvent behålla en misstro mot språket och skrivandet, och han är inte heller den där drivne stilisten som Glas är, på gott och ont. Genom att göra honom mer oansenlig blir han förstås också mer trovärdig, och Ekmans doktor blir verkligen en självständig litterär skapelse på ett helt annat sätt än Bengt Ohlssons Gregorius. Förresten: om Ekmans doktor skriver lite grand som Söderbergs doktor (”Jag har fått behålla barnets skarpa syn men ej dess hänförelse”) är det inte alls konstigt, för i fiktionen läser han Söderbergs romaner. Och nog är det en ganska ljudlig smäll mot epigonernas fingrar när Ekman låter doktor Revinge brevledes läxa upp Söderberg för tilltaget att återanvända doktor Glas i boken ”Jahves eld”.

 

Att imitera en gammal(dags) stil kräver en del av sin författare, och det duger förstås inte med de enstaka arkaiska glosorna (så där som Guillou nonchalant tryfferade sina Arn-böcker), utan Ekman vet att behärska sig, och därför behöver läsaren aldrig sucka eller himla med ögonen över genanta förvillelser.

 

Ekman som författare har full kontroll över sin berättelse, och som läsare behöver du aldrig fundera på vad som sker: det är fruktansvärt spännande, framför allt i skildringen av äktenskapet mellan doktorn och änkan, och deras oftast tysta maktkamp, som registreras med skriande brist på förståelse i doktorns avslöjande dagboksanteckningar. Att Ekmans roman också aktualiserar Söderbergs roman, Doktor Glas, är närmast en sidoeffekt som jag inte ens tror behöver tas i beaktning: den är väl ändå ständigt aktuell.


(icke)mötet

Du går på ett möte som inte tycker om dig. Det utstrålar en mild, tempererad aggressivitet, som du inte kan försvara dig mot, för den vägrar att ge sig tillkänna, den bara finns där, ihopkrupen och passiv(iserad), som en feg stackare: din reaktion blir att lite lojt invänta, men det är inte mycket som händer - du vet inte heller vad det är du väntar på. Några plattityder yttras, några klyschor ställer sig på glänt, en malande trötthets maskineri rullas igång utan att riktigt kunna få fäste någonstans i dig. Det är märkligheter som hittar fram till dig: du (nästan) ler inombords åt hela situationen, ombeds skriva ditt namn på ett papper men skriver fel namn och måste skriva över (det opålitliga bläcket), det ser osnyggt ut, ett oskick - ska du be om ett nytt papper att skriva på? - nej! - för det är för sent , ögonblicket - - - är över, du kurar ihop och hittar så till sist något att vänta på, något som du vet tillhör det som har en möjlighet att nå sitt slut.

Var är vargen?

I går läste jag i DN om de nya fynden att hunden är en domesticerad varg, vilket knappast är en nyhet, för jag har hävdat detta i flera år. Men när jag har sagt det har folk tittat på mig som om jag sagt något korkat (as if). Nåja, det var kineserna som för 16.000 år sedan tyckte att det var en god idé att tämja vargen.  Det är inte utan att man vill ställa sig frågan varför. Förmodligen för att äta den, tror forskarna. Tja, i Kina äter man fortfarande hund.

Kaffe, etc

På domstolen: möte i Humanistiska förbundet, där vi bland annat spånar vårens program, och pratar mest om vampyrer och vaniljbullar, och flamsar bort tiden (rätt åt den), gnäller och skvallrar, och lite lagom uppiggad beger jag mig därifrån för att skriva protokoll och något annat, men mer om det - senare? Tills vidare:

Atomkraft, nja tack - - -

Massive Attack tar sin musik ned till källaren med sin nya EP, "Splitting the Atom", som låter som ett möte mellan Leonard Cohen och en skräckfilmsregissör, men jag vet inte om jag gillar det så mycket som deras äldre alster. Värt att höra, i vilket fall, även om det mest blir en anledning att plocka fram deras gamla skivor för att höra om de fortfarande låter lika vidunderligt bra - något som jag misstänker att de gör, åtminstone att döma av de få låtar jag råkade (åter)höra i Berlin, spelade av elever med genom en behändig slags högtalare.


You will never be no good - - -

Nick Cave som mest dystrast och mest misantropisk i "People ain´t no good", från "Boatman´s Call", som väl är det närmaste han någonsin kommer en soloskiva utan The Bad Seeds: här i en väldigt spröd och värdig version från Lloyd Cole. Nästan lika snyggt som originalet, bara Cole hade hållt igen på tempot lite mer - vilken buss är det han försöker passa?

Marguerite Duras

I DN (jag läser andra tidningar förutom DN, det är bara en tillfällighet att allt handlar om DN) ser jag att ännu en bok av Marguerite Duras har översatts, det är Anteckningar från kriget, och det är en recension, och jag borde läsa den (boken/recensionen, i någon slags ordning), men jag har inte tid, jag jobbar och läser (annat), och så är jag trött, får morgonen kapad flera timmar i förväg, så det enda jag gör är stirrar förhäxat på denna bild av författaren Marguerite Duras, i förhoppningen att jag någon gång ska bli tillräckligt pigg:


Manip[h]est

Det är Anna Odell-debatt (frågan "vad är konst?" trodde jag tillhörde ett annat decennium) som avlöses av figurationsdebatt som avlöses av kulturvänsterdebatt som avlöses av manifestdebatt, och det känns allt mer konstruerat, som om någon (ill)villig hjärna smidit ränker och initierar dessa debatter bara för att det ska bli uppmärksamhet - men att kultur debatteras borde vara positivt. Fast, det blir bara tråkigt, och förutsägbart. Dock tycker jag att Torbjörn Elensky skriver klokt i dagens DN, där han pekar på bristerna i diverse inlägg. Jag tycker fortfarande att det inte är berättarna det är synd om; vi har en tradition av berättande prosa, och denna typ av böcker får den uppmärksamhet den förtjänar. Vad jag mest stör mig på och invänder emot är grupperingarna, flockbeteendet: sluta samsas kring befängda idéer som tiden bara kommer att skratta åt, och ägna er åt att bli mer egna, skriva mer för er egen skull och inte för att uppfylla givna kriterier. Det bäst skrivna vistas bortom reglerna, bortom konventionerna, och vägrar att ängsligt bevaka vad andra råkar tycka för dagen: skriv för evigheten i stället. Det måste finnas utrymme för det obekanta, det som utmanar de gängse uppfattningarna och som ruskar om läsaren, i stället för att bara stryka henne medhårs. Jag vill inte bli bekräftad hela tiden: jag vill (för)ändras, ha en nyhet bland det gamla.

Dialog mellan K. och k.

K. - Du har börjat skriva för mycket om dig själv.
k. - Men jag skriver inte om mig själv.
K. - I första person, det räcker nu, räcker och blir över.
k. - Men mig själv är den enda jag kan skriva om.
K. - Alltså håller du med -
k. - Bara hypotetiskt.
K. - Försöker du ens undvika att skriva om dig själv?
k. - Idealet vore att utplåna den där som är "jag".
K. - Ja, bara hitta på ett annat jag, bli någon annan i stället. Komma ifrån den där förpliktelsen mot det egna.
k. - Ja, eller dela sig i två - - -