bernur

När barnboksförfattaren Johanna Thydell talade i vår skola för tre år sedan fick hon i gåva en skiva med [ingenting], ”Mycket väsen för ingenting”, och jag tyckte att jag var fyndig när jag sa att ”[ingenting] är bättre än Kent”, men hon verkade inte fatta någonting [någonting!], för hon var glad och trodde att hon hade fått en Kent-skiva … Nu tycker jag att det är lite orättvist att de hela tiden måste jämföras med Kent, för när jag lyssnar på deras tredje skiva ”Tomhet, Idel Tomhet”, tycker jag att det låter mer Glasvegas om flera av låtarna. Men jag gillar att skivan är så konsekvent religiös, att så många av låtarna apostroferar Gud, att det går ett försoningstema genom hela skivan, med frälsningsbegäret utskrivet med versaler, från inledningens uppiggande ”Halleluja” via den otäcka ”Satans högra hand” till den helt förträffliga avslutningen ”Låt floden komma”, en drygt tio minuter lång modig låt med önskedrömmar om en bokstavlig syndaflod – det kan mycket väl vara en av de bästa svenska låtarna någonsin, med de mest ärligt menade textraderna och den vackraste sånginsatsen som går att uppnå med det här språket som vi har; men på den här skivan finns ytterligare någon eller några som är nästan lika bra, som den desperat romantiska ”Led mig hem”, och så de monotona tvillingarna ”Lång väg” och ”Blanka blad”. Och så gillar jag att sångaren Christopher Sander i samma andetag kan låta lika kaxig som feg, lika uppfylld av berättigat självförtroende som liten och svag, som någon som måste be om ursäkt hela djävla tiden. För övrigt är ”Ge tillbaka det” en av de två bästa låtarna som någonsin har inspirerats av Elvis ”(Marie´s the Name of) His Latest Flame”.

I det lokala bladet läser jag om kommunens kommande besparingar - bland annat vill de se över personaltätheten på fritidsverksamheten - alldeles för hög, har de upptäckt! - och så ska 15 miljoner sparas i gymnasieskolorna, vilket politikerna tolkar som att lärarna kan undervisa mer. Gärna för mig, tänker jag spontant, för då kommer jag inte att hinna uträtta kringarbetet: bokbeställningar, administrativa sysslor, rapportering, kopiering, möten, konferenser, telefonsamtal, handledning, utvecklingssamtal, om min arbetsdag alltså nästan uteslutande fylls av lektioner. Fast givetvis inser jag att det inte riktigt kommer att bli så, snarare tvärtom, då varje undervisningsgrupp genererar nya möten och konferenser och klasslärarlag och studiekonferenser, och allt detta kommer att stjäla tid från planeringsarbetet likväl som från efterarbetet. Nu ska jag läsa uppsatser om En herrgårdssägen, vilket kan vara för sista gången, för om jag får fler klasser tvingas nog uppsatsskrivningarna stryka på foten, speciellt om vi får 40-timmarsvecka (för närvarande arbetar vi minst 45 timmar i veckan). (För övrigt är det ovärdigt att det är i tidningen jag ska få all information, där kritik och ifrågasättanden framförs från politikerna: dessa politiker kunde någon gång besöka skolan, och berätta för oss hur de har tänkt - bland annat med tanke på att deras beslut påverkar vårt arbete.)

Det är en universell sanning att det är mycket svårare att skriva bra ungdomsböcker än att skriva bra vuxenböcker – åtminstone hävdas det av dem som skriver ungdomsböcker, ungefär på samma sätt som det brukar hävdas att det är i deckarna som den egentliga samhällsdebatten förs. Hur det ligger till med detta vet jag inte, men vuxenförfattaren Aase Berg har nu skrivit sin första ungdomsbok, som lanseras som ”poesiroman”, och den är delvis tillkommen som en reaktion mot den bristande lojaliteten inför tonåringens världsbild som återfanns i utländska poesiromaner som Berg översatt (bland dem Margaret Wilds Jinx), där huvudpersonen bryr sig för mycket om sin mamma. Bergs ungdomsbok har den suveränt allittererande titeln Människoätande människor i Märsta, och hon vill visa hur tonåringen skiter i sina föräldrar, lever i ett eget, frikopplat FF-Universum, och därför är hennes Tove (nästan) likgiltig inför sin mamma.

För tonåringen är allt svartvitt, och det är med fin känsla detta förmedlas i den här rappt berättade boken. Den största rädslan är förstås att, som det heter i ”Vad ska du bli”-mantrat, ”bli en av dom där”, en medel-Svensson, och därför är det livsviktigt att instämma i samma sångs ”fortsätt och va dej själv”, vad nu det är – om än det är, som i den här boken, en ödla. John Ajvide Lindqvist visade hur naturligt vampyrer kunde röra sig i förorten, och varför skulle inte kannibaler kunna göra sig lika hemmastadda? Men ärligt talat är det väl ungdomens behov av spänning som spökar, den livliga fantasin som ohejdat fått sättas igång.

Som metafor har vampyren skördat stora triumfer i bland andra Bret Easton Ellis kritiska skildringar av vuxenvärldens egoistiska förhållande till ungdomen, och det är något liknande med kannibalerna här: något att akta sig för, faran i att bli likadan själv (ändå blir väl åtminstone en bra bit fler än 50 procent av ungdomarna själva just medel-Svensson, eller …?). Kanske ska förklaringen till de ungas behov att utmåla de äldre som just sin totala motsats – som ocoola – sökas just här: det tvångsmässiga avståndstagandet, beröringsskräcken med verkligheten och det reella. För ungdomstiden är både den mest skyddade världen och den mest skyddslösa i en människas liv, något Bergs bok tydligt visar.

Här är det ilskan och vemodet som kämpar om utrymmet, men allra mest kanske frustrationen, att ständigt vara satt på undantag – att vara utanför alla sammanhang, där ingen tar dig på allvar. Kanske inte konstigt då att du flippar ut, för det är ändå vad som förväntas av dig. Tove formulerar ett NON SERVIAM mot vuxenvärldens anpassningstvång.

Humorn är genomgående och framträdande, när poeten Berg vrider till språket, släpper in dolda innebörder och konnotationernas bråddjup. Här tillåts orden spela fritt, formas och (ny)bildas, utgöra en kaskad av bokstäver, med hyperbolen som det naturliga uttryckssättet. Förvisso finns det vissa risker förenade med dessa ordsammansättningar, att det tenderar att bli mer sökt än utsökt, så där bobhanssonskt knäppt och iögonfallande. Som karaktär är Tove så där typisk, där hon svärmar lika mycket för EMD-Danny och Lord Byron, som för utbytbara jämnåriga killar: hon läser Sylvia Plath och Pär Lagerkvist (smarta indoktrineringsmanövrar av Berg).

Det bästa med den här boken är hur den där himlastormande känslan återges, hur allt förstoras och mister sina proportioner, där allt översköljs av dramatik. Men samtidigt en öppning mot något annat, ett oupptäckt perspektiv, som söker sig mot något större - här exemplifierat i en vacker scen där Tove är på en dansföreställning, och en av dansarna outtalat och telepatiskt förmedlar till henne: ”Ditt liv ska bli så vackert. Ditt liv ska bli vilt och vackert ...” Kanske bara önsketänkandet – en skyddsmekanik mot det förhatliga medel-Svenssonlivet, ja – men utan drömmar är livet ändå inte värt att leva. Ingen vill ha skoluniform, men alla tar frivilligt på sig livsuniformen, resonerar Tove, och ofta gör Berg just så: sätter på ett briljant och ovanligt sätt problemen under debatt.

Det här är en bok med få fläckar – det skulle vara det gräsliga omslaget då, och en och annan lite väl programmatisk eller didaktisk dikt, som när Tove efter att ha skådat sig i spegeln måste uttrycka den politiska klichén: ”Det är alltid något fel / på en tjejkropp.” För annars sviker eller sviktar aldrig tonfallet, utan det är konsekvent övertygande och sant.

TEXTEN                                                   variabiliteter

6

Efter den sjätte morgonen söker jag

läpparnas sanna förvirring

Åter och åter springer jag för livet för

livet får inte försvinna och alla

måste hinna ifatt alla

Vad du gav mina tankar är frånvarons

närvaro, ett under att jag lever

mitt liv

Vad du gav mig är den fortsatta undran

Min lidelse: att gå vidare

TEXTEN                                                   variabiliteter

7

Efter den sjunde morgonen söker jag

regler för läpparnas vanvett

Åter och åter rullar jag mig i snön och

reser mig fritt och formulerar mina

ord som räcker till

Vad du gav mina tankar, är känslans

vanvett, styrkan i de mjuka

rörelserna

Vad du gav mig är gemensam magi

Min lidelse: att gå vidare

Inger Christensen, ur Det

Övers. Marie Silkeberg, Modernista 2009

Det är i dag exakt 37 år sedan den argentinska poeten Alejandra Pizarnik dog, endast 36 år gammal, efter en överdos tabletter, och förlaget Alastor Press ger nu ut en ganska fin volym med hennes dikter, Fragment för att bemästra döden, översatta från spanskan av Maria Nääs, som också har skrivit ett förord, om den här besynnerliga och fascinerande poeten, som haft så svårt att hitta fram till svenska översättare tidigare. För det här är en produktiv poet, och även om det dröjde till 2000 innan hennes samlade dikter utgavs, är kvarlåtenskapen omfattande, och den här utgåvan är en fin introduktion. (Det är spanskt tema på årets bokmässa, för resten.)

Redan som nittonåring debuterade hon, påtagligt influerad av Rimbaud. Hon bodde fyra år i Paris, umgicks med Octavio Paz och Julio Cortázar. Som poet har hon en ganska begränsad fatabur, menar Nääs i förordet: det är ”döden, mörkret, ensamheten och vansinnet”. Men ur denna snäva motivkrets skriver hon rika dikter, där de starka känslorna gör stort intryck. 

Störst intryck gör kanske de kortare styckena, där hennes särart som poet visar sig tydligast. Dock är en prosabok som handlar om den mordiska 1600-talsgrevinnan Erzébet Báthory minst lika intressant, La condesa sangrienta (Den mordiska grevinnan), för den utgår från en biografi av Valentine Penrose, och bildar en sammanblandning av recension, essä och omdiktning av förlagan. I det ryktbara Transsylvanien skördade hon enligt Pizarniks källa 650 offer bland den kvinnliga befolkningen, allrahelst i åldrarna 12-18 år. Troligen var Erzébet lesbisk, men det råder delade meningar om vad blodbaden – de bokstavliga, hon badade alltså i offrens blod – hade för syfte: Pizarnik menar att hon förvandlar sig till döden, i avsikt att därmed behärska sin egen dödsångest, för den som är död(en), kan förstås inte dö. Men i den boken finns också några vackra stycken om bland annat melankolin som en musik, där den drabbade endast hör dissonanserna.

Själv uppehåller sig Pizarnik gärna vid döden. Det är natten som är hennes trop, och vad den sömnlösa natten kommunicerar till henne. Vad yttrar natten? Både tystnad, vargyl och ord: ett språk som tar form inom henne. Det finns en lidelse i natten, och Pizarnik besväjer sig till en svart skönhet, en ondskans estetik efter känd förebild – främst Baudelaire, förstås. Ursprunget till denna mani härrör Nääs från det faktum att hennes östeuropeiska släkt så gott som mangrant utplånades av nazisterna, innan föräldrarna lyckades fly till Argentina. Allt i hennes diktning berör döden i någon form.  

En anaforisk vädjan till tröttheten, som i mycket är en parallell till Shakesperares sonett 66 (”Tired with all this …”), kan kopplas till det behov av lugnande medel som också skulle innebära poetens död. Hon varnar också för vad (för mycket) frihet kan ställa till med, dess fruktansvärda konsekvenser. Sorgen, olyckan, ger flera av dikterna en sällsam karaktär:

                      ”Jag vet ingenting om fåglar,

                      kan inte historien om elden.

                      Men jag tror att min ensamhet skulle behöva vingar.”

Trots en ibland lite bristfällig språkkänsla hos översättaren är det här dikter som ofta går rätt in i läsaren. Pizarnik var gravt influerad av surrealisterna, men hon ger de vingliga och valhänta bilderna en konkret form, och känslor som håller och bär hennes anspråk. Ofta är det just fragment, som i den här volymens titel, som gör största intrycket: koncentrerade, med ett omisskänneligt tilltal, där det känns som att jag har känt till de här dikterna en lång tid, som om de inte alls vore någon ny bekantskap.      

Det var en gång ett 1980-tal, då det på Konsum (det som numera fått det käckare namnet Coop) såldes kvalitetsserier, alltså rediga vuxenserier av internationellt snitt – ända tills tanterna upptäckte att några av dem innehöll sex – tja, fast, snarare var det så att alla serierna innehöll sex, så raskt försvann dessa tidningar från Konsum, och sedan dess har jag inte sett till dem.

Och då, på 80-talet, var jag fullkomligt besatt av Joakim Pirinen: inte bara av albumet Socker-Conny, från 1985, utan allt han gjorde förvandlades till guld, och jag såg honom som ett stort geni, och det var obegripligt och orättvist att han inte blev världsberömd, för hans serier var alltid snäppet bättre än de franska och amerikanska serier som jag läste på den tiden. Ja, men det var då. Sedan tröttnade jag totalt på Pirinen, och jag har knappt ägnat honom en tanke, som det heter, på de senaste snart tjugo åren.

Tills jag nu läser hans senaste seriebok, Döda paret och deras ”vänner”, bara för att upptäcka att allt är precis som vanligt – hela boken är en snuttefilt för den som vill nostalgisera det svunna, och samtidigt som jag kan tycka att han fortfarande är exakt lika skarp, tycker jag också att det är lite beklagligt att så lite har hänt. Det är samma furiösa blandning av stilar, samma ordvitsar som ibland träffar rätt och ibland slår i tomma luften, samma ibland jobbiga ibland genialiska vildsinthet i hans fantasi, samma gamla förtvivlan som brottas med självironi och förhävelse.

Pirinen är fortfarande en intelligent samtidsskildrare, som har förtvivlat svårt att veta vilket ben han ska stå på – det cyniska eller det hjärtknipande, så ofta blir det krumbukter, utförda med finess. Att bild och text samspelar är självklart, så därför blir det poänglöst att återge vad som är det roliga i rutan ”LJUS OCH MÖRKER”: ”Ljuset säger: Jag färdas framåt med en hastighet av 300.000 kilometer per sekund! Mörkret säger: Jag är redan där!” om du inte har tillgång till bilden, liksom i serien ”HOTADE SVENSKA DJURARTER den bästa sämsta anledningen till varför man inte ska sluta röka – ”Vår vackraste nattfjäril, dödsskelettfjärilen (Acherontia anthropos) är beroende av rökslingan från en cigarett för att kunna inleda sitt svärmande”.

Det är tokroligt, ibland bara tokigt, sällan bara roligt, oftare desto mer oroligt, men jag kan inte förneka att jag har infernaliskt roligt när jag läser och tittar, och det är sannerligen inte mycket som jag saknar. Det gudomliga finns i detaljerna, som i en försynt gravsten över ”JOAKIM PIRINEN 1961-1989” (1989 var året han gav ut Kvarteret Kniven, och det var då mitt intresse sinade). Döda paret är namnet på de mycket rika och mycket olyckliga, som iklädda S/M-dräkter turas om att göra livet surt för varandra.

Alltså: allt är precis som det har varit, på gott och ont. Pirinen är en världsklassig serietecknare, en virtuos – men på ett helt eget sätt. Hans stil är oefterhärmlig – han inkorporerar alla stilar, som en serietecknarnas James Joyce. Om världen inte bryr sig, strunta i det.

Ur Regionteater Västs uppsättning av Speleologerna, april 2009.

På omslaget till marginals utgåva av Lotta Lotass pjäs Speleologerna ser vi silhuetten av en cricketspelare, och det är lätt att ana vad i just den idrotten som har lockat författaren, som tidigare sökt sig mot regler och gränser och dess överträdelser: för i cricket är rörelsemönstret uppgjort och styrt på förhand, enligt scheman som måste respekteras, annars kommer det någon som till exempel blåser i en obehaglig pipa. Och det är utomordentligt lämpat just för en pjäs, kan tyckas, och jag måste säga att om Lotass tidigare försök i den här genren mest gjort mig brydd, är det här en fullträff (eller vad det heter med sportens terminologi: ett förord gör sitt bästa för att reda ut reglerna, men jag blir mest förvirrad av mängden information), där hon till fullo utnyttjar att dramatiken är det rätta mediet för det här ämnet.

Två kommentatorer eller experter eller inhyrda tyckare cirklar runt tio spelare, som är anonyma och ”könlösa” enligt instruktionen, endast identifierade med hjälp av ett ’S’ och en siffra från 1-10, samt en kategorisk egenskap, typ ”melankolisk”, ”likgiltig” eller ”aggressiv” och så vidare. De har spelat ett spel, men ser mest ut att ha återvänt från ett slagfält, varit med om något som inkluderat blod, att besegra fiender. Det är lätt att dra paralleller till krig, men den typen av lättköpta jämförelser, idrottens inneboende krigsmetaforik, verkar inte vara Lotass enda eller mest angelägna ärende.

För hela livet är också delaktigt i detta spel: livet är också ett krig. Konkurrens är det mest utmärkande för levandet, och det är svårt att avgöra när leken blir tävling blir allvar, och de sköra gränserna däremellan. Pjäsens tio S[pelare] blir kolonisatörer, som avmätt talar om sin självklara rätt att dominera och härska, egoistiska erövrare – och Lotass pjäs talar med kylig logik om vad vinsten gör med oss, hur den korrumperar och förstör människan. Och det mest framträdande för idrotten blir dess hänsynslöshet: dess rättfärdigande bedyranden att den danar och fostrar blir reducerat till hyckleri, en besvärande och svekfull kliché, när det enda den lär är att till varje pris trampa sönder sin motståndare.

Lotass följer en musikalisk princip, arbetar konsekvent med upprepningar, något som visas i ett replikskifte, som också inkluderar den vackra danska formen ”gentagelse”:

DEN ANDRE

Omtagningar, gentagningar, återkomster.

DEN ENE

Återvändande, upprepningar, repetitioner.

Den musik Henrik Rylander har skrivit till pjäsen är i sig mystisk och kuslig, obehaglig till sin karaktär, där den mest verkar arbeta med ovälkomna (o)ljud.

Orden läggs i spelarnas munnar, ofta av de två utomstående. De finns där som påminnelser om vikten att följa de givna strukturerna – annars stundar bara kaos. Det finns något otäckt anonymt över spelarna, men anonymitet är också alltid hemskt – risken att vara utbytbar lurar alltid, och det är de förstås medvetna om, och därför måste de ständigt intala sig att så inte är fallet. Något för publiken/läsaren att ta fasta på, hur deras besvärjelser blir allt ihåligare, när de ihärdigt försäkrar sig att de inte är utbytbara; men sanningen är förstås att ingen är utbytbar: vem som helst kan ersätta dig.

Ju längre pjäsen går desto mer rigida och hotfulla ter sig de tio. ”S8: Den starkes vilja råder över den svage. […] S3: Lydnad och underkastelse under den överlägsne.” Det sker på samma villkor hela tiden: en på förhand given utgång, en ojämn kamp. Att (be)segra är det enda som räknas, och då riktar man självfallet in sig på och utnyttjar sin motståndares svagheter. Men de tio måste hela tiden intala sig själva att de har rätten på sin sida.

Vad Lotass då gör är att hon släpper in slumpen i denna regelstyrda värld. Rösterna i pjäsen bryts mot varandra, i upprepningar som ger orden en säregen och karg skönhet, som ibland liksom upprepningarna kan erinra om den poetiska skönheten i några av Becketts avskalade och asketiska sena pjäser. Men även den mer kända Väntan på Godot, med repliker som vänder sig mot åskådarna, som diskuterar sin egen pjäs och kommenterar karaktärernas egna roller. ”S4: Utan oss skulle inte orden finnas. S8: Vi skulle inte finnas utan ord.”

Tid: nej, det finns ingen tid,

säger jag, säger du

läser jag mitt sms

att jag har blivit (för) gammal,

säger jag att jag är inte tillräckligt gammal!

En dag som den här,

som alla dagar är (som) den här

bara en dag, hur skulle den kunna vara något annat!

Ja, säger jag då, ja –

åt tiden, åt helvete

försöker inte blidka den med presenter

försöker inte vägra att känna(s vid)

omöjlig tid, för allt är (möjligt)

Och i morgon, allt är redan i morgon:

det finns inget att veta,

du svävar i ovisshet(en)

Nej, det gör inte ont: jag vet det

"nu"

Men att veta - - -

Jag skrev följande text för min förenings räkning, och vi ville få den publicerad i Jönköpings-Posten, men inte finns det plats för något sådant där. Här är texten, mitt/vårt sista ord i den här saken, förhoppningsvis.

Det är vi som är de riktiga humanisterna!

Jönköpings Humanistiska Förbund har anor som sträcker sig ända till 1800-talet: vi bildades 20 september 1899, och vi för en undanskymd och ideell tillvaro för att erbjuda invånarna i Jönköping föreläsningar i ämnesområden som i första hand har anknytning till kultur och humanism. Vi är partipolitiskt såväl som religiöst obundna: alla är lika välkomna att teckna medlemskap, vilket ger fritt inträde till föreläsningarna, samt erhållandet av årsboken.

Riksförbundet bildades 1896, vilket gör Jönköpings lokalförbund till ett av de äldsta bland landets 35 lokalförbund. Traditionen är en viktig beståndsdel i vårt arbete: det är tillfredsställande att tillhöra ett sammanhang som sträcker sig långt bakåt i tiden och förhoppningsvis lika långt framåt i densamma. Samtliga lokalförbund anordnar föreläsningar på sin ort, och dessa handlar likaledes om humaniora och kultur.

Dock har på senare år en förening som kallar sig ”Humanisterna” parasiterat på vårt etablerade namn och utnyttjat en namnlikhet – onekligen är det problematiskt att skilja mellan Det Humanistiska Förbundet och det som kallar sig Förbundet Humanisterna. Genom att starkt profilera sig medialt med kända namn och ansikten har idéer lanserats, och dessa ligger en bra bit från vår kärnverksamhet, varför det har blivit aktuellt för oss att markera vårt avståndstagande från detta.

Ingen ska behöva känna sig vilse: låt det bara bli förtydligat att det inte finns någon som helst anknytning mellan dessa två disparata förbund, hur snarlika dess respektive namn än är. Dock har vi ingen ambition att polemisera mot Förbundet Humanisterna. Det ligger dem fritt att fortsätta arbeta för sina idéer. Vårt förbund har som främsta målsättning att fortsätta verka i humanismens anda, ge nyfikna människor möjligheten att i sin närmiljö ta del av spännande föreläsare som kan stimulera till nya insikter i en rik kunskapstradition.  

Vi lovar att också fortsättningsvis verka för att alla ska känna sig lika välkomna till våra arrangemang. Det kommer aldrig att bli aktuellt för oss att snäva in vår verksamhet i programmatiska utfästelser om vikten av ett sekulariserat samhälle, och inte heller har religionen något företräde framför något annat när vi planerar föreläsningsserien. Det viktigaste för oss är att hitta intressanta och aktuella föreläsare, vars arbeten har anknytning till humaniora.

Humanism betecknar ett intresse för människan och hennes erfarenhetsvärld. Därför handlar vårt arbete om att stärka detta intresse, inte om att utesluta någon eller att få någon att känna sig ovälkommen. Det är viktigt att vi påminner oss om att vår kontakt med det förflutna: det är vår övertygelse att tidigare generationers idoga insatser inte ska ha utförts förgäves. Vårt mål är att främja mångfald och olikhet, inte att formulera några definitiva utsagor som tvingar någon att tänka likadant.         

Därför kommer vi aldrig att skriva några manifest. Festligare än så här blir det inte. Vi har enbart vårt föreläsningsprogram att luta oss emot – detta är vad vi kan erbjuda invånarna i Jönköping: tre föreläsningar på våren och tre på hösten. I våras talade Mattias Fyhr, Nina Björk och Birgitta Svensson, föreläsningar som handlade om gotisk litteratur, Victoria Benedictsson och Viktor Rydberg. Till hösten talar Lasse Anrell om sitt arbete som journalist, Anders Rydell om Pirate Bay och Carin Bergström om Stina Piper, en 1700-talsgrevinna som levde ett dramatiskt liv i skuggan av stora män men som nu tillåts ta plats i historien.

Hur är det att läsa Marguerite Duras för första gången? Att läsa henne blir alltid att läsa henne för första gången, att (åter)besöka den där första känslan av uppvaknande, den där chockverkan som det innebär att konfronteras med den milda och övertygande brutaliteten i hennes språk, men framför allt hennes uppriktighet och allvar, som genomtränger allt banalt och trivialt. Hon är inte heller en författare för alla: snarare har hon exakt det antal läsare hon ska ha; aldrig återfinns hennes böcker på rea, ytterst sällan på antikvariat – det här är böcker att behålla och återkomma till i sin läsning, att aldrig avsluta eller bli färdig med.

Under slutfasen av sitt liv nämnde Duras tillräckligt ofta en knippe anteckningshäften som sades befinna sig i ett låst blått skåp för att många skulle avfärda dem – det mytomspunna reducerades till enbart myt – men när de efter hennes död publicerades visade sig en sträng konsekvens i hennes författarskap, och att embryot till det avskalade och råa språket i hennes 80-talsböcker redan fanns i dessa övningsböcker, fyra anteckningsböcker skrivna mellan 1943 och 1949. Dessa ges alltså nu ut även på svenska, liksom några övriga osorterade noveller, och det är fyra olika översättare som har arbetat med texterna: förlagets oro att det skulle påverka tonfallet i negativ riktning kan nog tillbakavisas.

Är då Anteckningar från kriget, som Modernista nu ger ut, en bra introduktion till hennes författarskap? Vad är en introduktion, och var börjar man? I synnerhet när det gäller en så produktiv författare som Duras, som nu också på svenska finns ganska rikligt representerad? Ja, börja här – lika bra som någon annanstans, bara du börjar, höll jag på att säga. Även om det måste tillstås att materialet i den här boken består av outtakes, demoversioner av verk som det skulle ta många årtionden att fullborda. Redan på 40-talet finns här exempelvis en Ur-Älskaren, liksom långa utkast till En fördämning mot Stilla havet, Smärtan med mera. Ändå skulle jag ljuga om jag påstod att jag vistas i bekant terräng när jag läser dessa skisser eller utkast, hur många gånger jag än har läst och läst om dessa romaner: det handlar alltid om språket, att ta sig in i språkets atmosfär, medan handlingen förtunnas, sprids, dunstar: det som återstår är den starka upplevelsen att ha delat hennes ofantliga språk, hennes allt annat än godtyckliga tyckanden, som hon alltså presenterar oförfärat, utan krusiduller och utan att göra till sig och kokettera.

Hur skriver hon? Originellt, ja, och det som borde skyltas med en stor ”endast för invigda”-varning blir ändå inbjudande och fascinerande, och det finns mycket att upptäcka både i de längre uttänkta passagerna som utgör skisser till senare romaner liksom i kortare fragmentariska stycken, som den här hyperkorta: ”Det är mellan höften och revbenen, på det ställe som kallas veka livet, som det har hänt. På detta dolda och mycket sköra ställe, som inte täcker vare sig ben eller muskler, utan känsliga organ. Som tar livet av mig.” Tyvärr har de franska redaktörerna envisats med en titel: ”Väntan på barnet”, vilket pekar onödigt hårt mot hennes stundande förlossning av sonen Jean. Men det kan eller kunde också ha handlat om något annat.

Duras är ändå självbiografisk i hög grad. Hon gräver i sig själv, och det är också dramatiskt så det räcker. När hon skriver sin första version av hennes mest kända (delvis) självbiografiska bok Älskaren är hon skoningslös mot den manlige protagonisten Léo, med en märklig distans, som tillåter henne att vara både ömsint och hånfull mot honom, där hon kanske mest förlöjligar och äcklas av honom. Hon är femton år, cynisk, genomskådande, fullständigt erfaren och klarsynt. Ja, hon skriver i efterhand, men det finns ingen gräns mellan den tonåriga upplevande människan och den vuxna reminiscerande författaren.

Hon skriver alltid (på) samma bok: allt hänger samman, och det är språket som är hennes främsta och nästan enda ämne. Det är ett språk som sträcker sig längre än orden, ett fysiskt, amoraliskt skrivande. Hon är också en fyrbent författare, och att läsa henne kan erbjuda en känsla av att vistas i samma rum som ett (rov)djur, du kan aldrig slappna av, eller vända henne (det) ryggen. Duras är inte heller helt rumsren, och det råa och oborstade samsas med en butterhet som hotar att ta kommandot över vemodet. Det är lika snyggt som det är skitigt, alltid och på samma gång, och det finns hos henne en tillit till att använda det rätta uttrycket, och som svar på frågan hur hon skriver kan vi tillfoga att hon skriver verkligheten om kriget.

För att ta till sig Duras säregna skrivande måste du tycka att livet är något som ska levas på allvar, att det finns en poäng med att ta det här livet på allvar. För det är med allvarsam hand hon styr sin penna, när hon obönhörligt skildrar vad vi gör mot varandra, vi människor. Hon pendlar vackert och fast mellan likgiltigheten och passionen. Hon har framför allt en villkorslös attityd: ”Jag lever inte utifrån det vedertagna. De som lever utifrån det vedertagna har ingenting gemensamt med mig.” Om du tycker att det här låter intressant är du bara att gratulera.

Terence Stamp till höger, ur Pasolinis Teorema: han läser Rimbaud.

La Roux släpper en tredje eller möjligen fjärde singel från årets succéskiva, och väljer "I´m Not Your Toy", och även om det inte är någon av de starkaste låtarna är videon väldigt vacker och faktiskt ganska passabel. Och låten är tillräckligt stark ändå.

Ser det här ut som Cathy och Heatcliff - - -

Natten började 00.30 med Död snö av Tommy Wirkola, och det är möjligt att jag har sagt det här förr, men ska du bara se en norsk nazi-zombie-splatter-film (i hela ditt liv) kan det lika gärna vara den här som någon annan, även om jag tröttnar på zombiesarna när de ploppat upp ur snön för tionde gången ungefär. Fast fram till dess är det nästan hejdlöst roligt, i filmen som lanserades under mottot ”Ein! Zwei! Die!”, med de traditionella skräckfilmsingredienserna som får arbeta hårt mot ett manus som är i något av samma anda som den brittiska regissören Edgar Wrights Shaun of the Dead och Hot Fuzz. Det var i vilket fall tillräckligt med blod och gore för tre skräckfilmer, och man får vara branog kräsen om man inte skräms av dessa kusliga nazister, hur (o)döda de än ska vara.

Kathryn Bigelows Near Dark har jag velat se länge, men måste säga att även om den liksom Alfredsons Låt den rätte komma in (över)betonar vänskaps- och kärleksförhållanden på bekostnad av vampyrtemat, har den åldrats rejält. Kanske det vore en bra om än blasfemisk idé att liksom i gamla stumfilmer ersätta originalmusiken (av Tangerine Dream), för det låter inte alls bra om filmen, även om Bigelow som regissör arbetar väldigt filmiskt, med ett bildspråk som hela tiden förhåller sig till filmhistorien och alltid med fokus på det visuella snarare än det som berättas: för handlingen i sig är banal, och räcker knappast för en hel långfilm, men filmen innehåller några oerhört vackert filmade scener, liksom en underbar vampyrreplik (”I hate when they ain´t been shaved!”). Den har också ett tempo som känns passande, och hela tiden den där drömska gryningsatmosfären.

Och så efter frukosten vid fyratiden eller så den kanske bästa filmen, objektivt sett, den franska hämndfilmen Martyrs, regisserad av Pascal Laugier. Filmen kanske kan beskrivas som en blandning av V för Vendetta och Hostel, men är framför allt väldigt originell och annorlunda, och innehåller goda skådespelarinsatser av Morjana Aloui och Mylène Jampanoï. Den är mer åt gore-hållet, och kanske inte tillräckligt skrämmande för att kvalificera som skräckfilm (nästa år får festivalledningen gärna välja åtminstone någon riktigt skrämmande film), för den är mest otäck och obehaglig. Kanske också lite för överdriven för sitt eget bästa, med en sammansvärjningsidé som går lite för långt. Men som sagt: hemskt otäck.

Turen har nu kommit till Kerstin Ekman, i vad som ser ut att vara en lång stafett i att skriva vidare på Hjalmar Söderbergs romaner i allmänhet, och Doktor Glas i synnerhet. Till hennes försvar måste ändå genast påpekas att hon inte gör det lätt för sig, genom att parasitiskt utnyttja redan färdiga modeller, utan uppfinner en helt ny fiktiv figur, och skriver något som hon i annat sammanhang har valt att kalla för en ”kontraimitation”.

Mordets praktik heter detta bidrag, och Ekmans idé innebär att Hjalmar Söderberg träffar läkaren Pontus Revinge, som bistår romanförfattaren med några grundläggande upplysningar i gifthantering: kort sagt blir Revinge en inspirationskälla till Glas, medan Glas – det Söderberg därefter låter honom göra i sin roman – blir en inspirationskälla till Revinge. På vilket sätt ska inte avslöjas här: romanen heter Mordets praktik.

Romanen tar sin början 1906, när Revinge vill förklara hur det ligger till, med noggranna rättelser till Söderbergs övertramp och missuppfattningar. Sedan följer vi Revinge under några år – tillbakablickar till första mötet med Söderberg på Rydbergs bar 1901, ett kärlekslöst äktenskap med änkan Elsa och hennes tonårsdotter Frida. Men framför allt diskussioner kring samma tema som Doktor Glas behandlade: människan, livet och döden.

Har då Ekman lyckats? Att jag är (mer än) missnöjd med tidigare försök att blåsa liv i Söderbergs karaktärer är nog ingen bevarad hemlighet: vad som skiljer här är inte bara det intrikata upplägget. Hon lyckas främst med att hitta ett lämpligt tillknäppt tonfall till sin dagboksskrivande läkare, som är lika tillknäppt som Tyko Glas. Likaså imponerar hennes förhållningssätt till Söderberg, som här blir karakteriserad med få men oerhört träffande ord.

Och hur lär man då känna en författare, om inte genom läsningen av hans verk – en läsning som Ekman visar fina prov på, att hon helt har tillägnat sig och absorberat Söderberg, utan att imitera hans stil, vilket skulle vara lika omöjligt som dumdristigt. Det är med Ekmans egna ord Revinge berättar, lika mycket som det är med Revinges egna ord Ekman berättar: det är förslaget och erfaret, och resultatet kan bara beundras av läsaren. Men det är också spännande att följa händelseförloppet, som här inte alls är givet på förhand: det är smart av Ekman att undvika de lättköpta poängerna genom att skildra bekanta figurers bekanta förehavanden. Här är Söderberg oftast en perifer figur, och Revinges själsliv och agerande blir en angelägenhet i sig. Det är också med lekfullt anslag Ekman låter Söderberg ingå som gestalt, eftersom Söderberg inte drog sig för att ge spelrum åt gestalter ur den oskrivna verkligheten.

Det är dock en aning tveksamt om tidigt skvaller kring Söderbergs privatliv skulle nå den här läkaren, som inte riktigt vistas i samma kretsar som författaren: där tar sig Ekman lite väl stora friheter med historien – det dröjde till Sten Reins avhandling om Gertrud 1962 innan allmänheten nåddes av bakgrunden till både Helga, Gertrud och Lydia, att de (hon!) bygger på Maria von Platen.

Men Ekmans romanskapelse Doktor Revinge är en genuint otäck figur, som kan vara minst lika ryslig som Doktor Glas: en obehaglig egoist som saknar ansvarskänsla, ingen du vill vända ryggen åt; den skuldförnekande Glas speglad i den skuldförnekande Revinge, som kanske är ännu farligare, i och med att han är mer oberäknelig, mer impulsiv, ännu mer benägen att ta livet i egna händer. Ett av hans motton lyder: ”Endast när man handlar lever man”, vilket förstås är en farlig inställning.

Det hade förmodligen varit lätt för Ekman att falla för frestelsen att ge sin doktor ett konstnärligt språk – en försyndelse Söderberg inte är helt oskyldig till i sin roman – men hon låter honom konsekvent behålla en misstro mot språket och skrivandet, och han är inte heller den där drivne stilisten som Glas är, på gott och ont. Genom att göra honom mer oansenlig blir han förstås också mer trovärdig, och Ekmans doktor blir verkligen en självständig litterär skapelse på ett helt annat sätt än Bengt Ohlssons Gregorius. Förresten: om Ekmans doktor skriver lite grand som Söderbergs doktor (”Jag har fått behålla barnets skarpa syn men ej dess hänförelse”) är det inte alls konstigt, för i fiktionen läser han Söderbergs romaner. Och nog är det en ganska ljudlig smäll mot epigonernas fingrar när Ekman låter doktor Revinge brevledes läxa upp Söderberg för tilltaget att återanvända doktor Glas i boken ”Jahves eld”.

Att imitera en gammal(dags) stil kräver en del av sin författare, och det duger förstås inte med de enstaka arkaiska glosorna (så där som Guillou nonchalant tryfferade sina Arn-böcker), utan Ekman vet att behärska sig, och därför behöver läsaren aldrig sucka eller himla med ögonen över genanta förvillelser.

Ekman som författare har full kontroll över sin berättelse, och som läsare behöver du aldrig fundera på vad som sker: det är fruktansvärt spännande, framför allt i skildringen av äktenskapet mellan doktorn och änkan, och deras oftast tysta maktkamp, som registreras med skriande brist på förståelse i doktorns avslöjande dagboksanteckningar. Att Ekmans roman också aktualiserar Söderbergs roman, Doktor Glas, är närmast en sidoeffekt som jag inte ens tror behöver tas i beaktning: den är väl ändå ständigt aktuell.