bernur

Polly Jean Harvey fyller fyrtio år i dag, om vi ska följa klocktiden. Som artist nådde hon sin absoluta höjdpunkt med den nästan helt fläckfria skivan "To Bring You My Love" från 1995, även om jag tycker att det på varje skiva finns flera helt underbara låtar. Det finns vad jag vet ingen bra samlingsskiva, så här gäller det allt eller inget - ingen vettig människa klarar sig utan alla hennes skivor, även den underskattade och högljudda "Uh Huh Her" innehåller flera fantastiskt bra låtar. Men i Sverige har hon alltid blivit missförstådd av recensenterna, som inte hade något till övers vare sig för den eller för den nästan demonstrativt nedtonade skivan som hon följde upp den med, "White Chalk", som är en av mina personliga favoriter: en tematiskt och melodiskt sammanhållen skiva, där hon experimenterar med rösten och sparsamt arrangerade låtar, där allt låter lika spöklikt förtjusande, (melo)dramatiskt fängslande, oemotståndligt. Däremot har jag fortfarande inte tagit till mig årets skiva, gjord tillsammans med gitarristen John Parish, "A Woman A Man Walked By". I filmen The Passion of Darkly Noon, regisserad av den brittiske konstnären Philip Ridley, spelas den här låten, "Who Will Love Me Now".