bernur

Det här är en av årets mest (icke) omtalade romaner, för på något sätt misstänker jag att förlaget vädrade skandal och hade hoppats på något liknande det som skedde i Tyskland året innan: men moralpanik verkar vara något förlegat i Sverige – på 80-talet hade den här romanen säkerligen vållat stor sensation också hos oss, medan den nu har drabbats av en demonstrativ nedtystning, som för att bekräfta att ingen vill tillhöra de sippas skara. Något liknande drabbade den i Italien skandaliserade 100 tag med hårborsten före sängdags, som också den bara åstadkom en lätt krusning på vattenytan här hemma – om förlagen hoppas på stor uppmärksamhet ska de nog satsa på fler inhemska kort (de stora debatterna om litteratur på senare år har väl handlat om Maja Lundgrens Myggor och tigrar, Lars Noréns En dramatikers dagbok samt Sissela Lindbloms De skamlösa).

Nåja: det här är en ytterst närgången skildring av den artonåriga Helen, som hamnar på sjukhus för en operation efter att ha skadat sig under intimrakning, och vad som följer är på känt maner hennes bakgrundshistoria, som berättas detaljerat och med tonvikten lagd på det mest intima. Hennes käcka tonfall viker aldrig, och så får vi följa med när hon återger sina sexuelle förehavanden. Hon styrs lika mycket av sin libido som Bunny Munro i Nick Caves nyutkomna roman. Men Cave framstår närmast som pryd i jämförelse, där Roche ohejdat frossar i äckel. Den som vill chockera måste ta i, och här är det både pubertalt och studentikost, och jag kan tro att det skulle gå hem som högläsning i studentkorridorer. Helen är ingen duvunge – inget viljelöst mähä att ömka, men ändå på många sätt och vis totalt fördärvad.

Samtidigt skriver hon med en uppenbar verfremdung-effekt, som kan få läsaren att misstänka att alltihop är en ploj, att hon bara iscensätter något, kanske för att stimulera fantasin hos den läsande? Ofta är det som att Roche glömmer bort att hennes protagonist är en tonårig patient, och i stället kommenterar sitt eget skrivande. Och Helens svada är snacksalig.

Helen är en ligist i flera avseenden, en cynisk halvotäcking som levt på lite allsköns illdåd: samtidigt är Roche en tillräckligt driven författare för att ingjuta så mycket charm hos henne att det blir omöjligt att inte falla pladask. Men ganska snart är det uppenbart att vi har att göra med en skvatt galning, vars beteende blir allt mer bisarrt: jag överlåter åt mer professionella bedömare att avgöra i vilken mån det är trovärdigt eller endast ett utslag av författarens lek med fiktionen, i behovet att stegra intresset hos läsaren, för när monotonin hotar att ta överhanden måste variationen ges fritt spelrum – fast det hjälper föga, när monotonin jämt vill ha sista ordet.

En roman av det här slaget, som sporrar grotesken, kan liksom Buddy Munros död avfärdas som eller anklagas för att inte vara annat än travesti, och vi kan ställa den obligatoriska frågan, vad Roche vill komma fram till. Ett enkelt svar vore att hon angriper och anklagar skönhetshysterin, som duperar ungdomar till att bete sig på just det här sättet. Det bestående intrycket är ändå den humor som med så glatt humör sipprar ned, som nästan lyckas besegra tvivlet och skepsisen. Roche har helt enkelt lyckats skriva en roman som är våldsamt överdriven och på samma gång en gnutta sann.