bernur

Den gotiska romanen har fått en senkommen revival i Sverige, med översättningar av några av pionjärverken, och turen har nu kommit till William Beckfords rysliga pärla Vathek, som h:ström ger ut i Arthur Isfelts översättning. Ursprungligen skriven på franska, trots att författaren var engelsk ut i fingerspetsarna. Det finns en svåråtkomlig svensk översättning från 1927, så det är inte att säga för mycket att påstå att det här är en välkommen gärning från förlaget.

Ondska är huvudtemat för Beckfords roman: den välbeställde vällustingen Vathek, kalif av Abbasidernas ätt, blir av en indisk häxmästare frestad att nå kunskapens innersta kärna, likt Faust – här krävs femtio mördade babies i pant, något Vathek trots uttryckliga varningar utför utan att blinka. Och så tilltar vidrigheterna, kan man säga: som författare påminner Beckford om en konstnär som målar lager på lager, utan att för ett ögonblick fundera på om det riskerar att bli för tjockt. Eftertanke är inte hans vassaste egenskap.

Mellan njutningen och ångesten vistas kalifen, och de överdrifter som skildras är gräsliga, barocka, men på många sätt inte helt långsökta. Beckfords stil är febrig, intensiv, visionär, (över)full av febriga bilder, mardrömslika ohyggligheter. Föga förvånande är det här boken som dyrkades av författare som Poe och Byron: utöver närheten till vansinnet finns otillbörlig kärlek, svartsjuka och parallellt med Vatheks strävan efter den omöjliga kunskapen går den likaledes ogörliga strävan efter tillfredsställelse, hur mycket han än försöker. Boken har dessutom så pass mycket gemensamma misantropiska inslag med samma förlags utgivna bok Att hata allt mänskligt liv för att understödja ryktet om att översättarnamnet Arthur Isfelt egentligen är en pseudonym för Nikanor Teratologen.

Vad Beckfords roman har med gotik att göra är kanske inte lätt att reda ut. Som Gabriella Håkansson mycket riktigt påpekar i sitt utmärkta efterord, var Beckford inte tidigast ute i den genren (det var Walpole, drygt två årtionden tidigare), och inte heller de orientala inslagen är han först med (det var Voltaire, drygt fyra årtionden tidigare). En detalj som omedelbart förbinder honom till gotiken är Beckfords mani på arkitektur: men medan Walpole byggde ett beboeligt palats, Strawberry Fields, förblev Beckfords planerade byggnad Fonthill Abbey en katastrof, med visioner som inte kunde genomföras ens om klåparna till arkitekter hade ersatts. Och som exponent av romantikens faiblesse för det orientala är det obligatoriskt att vända sig till den här romanen av Beckford.

I en essä i boken Sällskap har Carl-Johan Malmberg skrivit att Beckford med Vathek utför ”en ironisk drift med hela den orientaliska fantastikgenren”, men det är inte givet vad som är ironi och vad som är (på) allvar: det är troligt att Beckford hämtade inspiration från Tusen och en natt, med dess inflätande berättarteknik. Borges menar i en essä att Beckford förebådar Freuds teori om das Unheimliche, det kusliga eller obekanta. Att Vathek är en av den rysliga gotiska genrens rysligaste romaner råder det ingen som helst tvekan om: den är också en av de bästa, i synnerhet de sista dussinet sidorna, med en skildring av Helvetet som kan vara en av litteraturens två mest välutförda.