Uppställning med albatross, Sara Gordan
När Sara Gordan debuterade med den genuint otäcka korta prosasamlingen En barnbok kunde det ge förnimmelsen att vistas i ett mörkt rum, medan uppföljaren Uppställning med albatross kan erinra om ett återbesök i exakt samma rum, fast nu är det en dörr som står på glänt någonstans och låter lite ljus sippra in. Men det är fortfarande otäckt, även om jag känner mig osäker på hur jag ska läsa (uppfatta) boken, som är full av villospår och falska ledtrådar: men det är förstås meningen, just att jag ska känna mig osäker.
Det är mamma, Papy, barn(et); även här skildras barn och övergrepp, och det är fortfarande skrivet på en gnistrande prosa, lika tufft och medvetet som det är dovt och kvävande. Mot en fond av barnsånger, Mikael Wiehe, filmer (The Shining, Himmel över Berlin), nyhetssändningar, utspelar sig en ödesmättad berättelse, med en bilkrasch och en intrig som följer mardrömmens logik, som i en skruvad uppväxtskildring i fem akter, liksom en tragedi.
Tragedin: mannen som dör, kanske – för kraschen kan lika gärna vara en (önske)dröm som delas av barnet och mamman, hur oundviklig den än ter sig, likt andra dödar. Lika ståtligt som jordnära berättas den här historien. Och jag måste säga att den är nästan lika oroande som jag upplevde En barnbok. Samtidigt är det en försåtlig bok: jag vet inte riktigt hur jag ska läsa, vad jag ska göra med berättelsen. Det skildrade ger sken att vara iscensatt, ett (skåde)spel, med jämförelse med en tävlingsmatch. Helt enkelt en konstruerad och rigid värld, hårt tuktad. Minnet är ett rum: en samling av förflutna gestalter, de(t) som aldrig kommer tillbaka.
Återvändande ord ger berättelsen struktur, men det är en struktur som ständigt ifrågasätts och hotar det idylliska, med påminnelser om att det kan vara mer troligt att våra minnen ser ut just så här: försök att lappa ihop det fragmentariska, kantiga och (av)brutna. Likaså kan livet påstås vara så här kaotiskt, osorterat och rörigt, med opålitliga formler som inte lyckas ge tillvaron en fast form, men som låter vackra som kvidande refränger (”som i en ballad”, till exempel). Idyllen och abyssen går hand i hand.
Gordans språk är närgånget, lägger sig tätt intill läsaren lyssnaren, med ett tonfall där Rilkes högstämda ton körs genom en mix av Aphex Twin, och skapar en intensitet som kan påminna om Mare Kandres: det är uppenbart att Gordan går samma ärenden, och det är inte svårt att tänka sig deras berättelser utspelar sig i samma litterära landskap. Även här är det en förnimbar sorg som präglar figurerna, som en bedövning som lagt sig över dem.
Men Rilkes ängel har blivit barnets albatross. Jag uppfattar den återkommande albatrossen – bara ett av många djur i den här boken – som en talisman för barnet, ett försök att skydda sig från det hemska som sker. Men att poesins albatross är ”en krymplings like” i verkligheten kunde Baudelaire visa i Ondskans blommor, och inget skyddar barnet från vare sig fantiserade eller upplevda fasor i Gordans bok, som jag tycker är lika egensinnig som den är övertygande och nödvändig.