bernur

Ett vanligt argument mot en försigkommen kanonisering av Harry Potter-böckerna är att vi måste avvakta tidens dom: i ett kort perspektiv klår försäljningen av Rowlings böcker med den lille trollkarlen alla gamla klassiker, men i det längre perspektivet kan inte ens hans fläderstav rå på Jane Eyres dominans. En kommande generation vill distansera sig från sina föräldrar, så när alla barn som fått sin uppväxt präglad av Harry Potter sätter böckerna i sina barns händer, kommer de små telningarna inte att vilja befatta sig med dem. Därför är det vanskligt att utnämna klassiker: det som är stort i dag behöver inte vara det i morgon – i konstrabatten är det sällan de mest extravaganta blomstren som är perenna.

Och så har vi den stora, otympliga boken, som vill ge elefantiasis ett ansikte: Tusen svenska klassiker, sammanställd och skriven av Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström och Annina Rabe; inget ont om dem, egentligen, för det är ett omöjligt arbete, och bristerna kan de inte göra mycket åt – med viss rätt kan de rentav känna sig stolta över urvalet. Samtidigt: människans behov av de här listböckerna är omättligt, och ju mer vi föraktar de gamla bildningsanspråken kommer vi att behöva förlita oss på guideböcker av det här slaget.

I förordet garderar sig gruppen mot själva begreppet klassiker, något som ändå inte hindrar mig från att ifrågasätta vettigheten med deras bok. I synnerhet när de kommer fram till 00-talet rör de sig på ett gungfly, där jag förmodar att framtida arkeologer kommer att sucka uppgivet eller stöna förfärat åt urvalet. Själva mängden har också gjort boken till ett monster, och som svar på frågan ”allt?” kan jag svara, ”nej, men (mer än) tillräckligt”. De bidrar också med en egen definition till ordet klassiker: ”verk som speglat, definierat och format sin tid”. Men mycket av det som blir klassiker är i själva verket skapade trots sin tid, och dessutom gärna i trots mot sin tid, och mer ofta än sällan oförstådda av sin samtid. Nu finns i sanningens namn några sådana med, som Roy Anderssons Gilliap, men det mesta utrymmet är ägnat dagsländorna. Mycket är förvisso stort, men då endast under en kort tid. De överlever inte.

Jo, här finns gott om träffsäkra iakttagelser, som jämförelsen mellan Jacob Hellmans debutskiva och JD Salingers Räddaren i nöden, men det är oförlåtligt att kalla Per Hagmans debutroman Cigarett för en klassiker, när det var med uppföljaren Pool han visade att han var en riktig författare och inte enbart en Bret Easton Ellis-epigon. Texterna om 00-talets verk är också pliktskyldigt skrivna, och fulla av reservationer, som visste de att det inte går att sia om vad som är av bestående värde när man talar om sådant som tillhör det nästan fortfarande dagsaktuella.

Men jag läser ändå den här boken med nostalgin över både min högra och vänstra axel, och många av nedslagen transporterar mig till det förflutnas lyckoriken, som i den kompis rum där jag första gången lyssnade på Ebba Grön. Tyvärr verkar man tycka att allt är (nästan) lika bra, medan jag nog vill höja en varningens flagg för ungefär 90 % av alla tv-program, speciellt under 80-talet. Texterna är korta, förenklade, men det är förstås en nödvändighet: alternativet hade varit en ännu tyngre bok, och jag misstänker att läsningen ger lika mycket träningsvärk som en timmes bordtennisspel (med andra ord: en veckas konvalescens).

Bilderna på skiv- och bokomslag fångar verkligen tidsandan perfekt, och det är en fröjd att leta fram personliga favoriter bland alla snuttar, även om det som sagt är ont om direkta överraskningar – eller besvikelser, för all del. Att Lolita Pop inte fick plats beklagar de själva i förordet (att ”Långa tåg av längtan” är en av 80-talets bästa svenska låtar betyder inte mycket, för under det årtiondet var det andra tongångar som gällde på de hitlistor som fått bidra till urvalet), och många av texterna är faktiskt skrivna med finess, som när de skriver att en tv-tittare som såg Styles hår(t)sprejade frisyrer 1986 undrade om de hade filmats upp och ned. Den som till skillnad från mig inte har vigt halva sitt liv åt det som brukar kallas för ”populärkultur” blir säkert också bildad av den här boken.

Så här ser en klassiker ut - - -