bernur

Lika dåliga som de är i England på att översätta och uppmärksamma litteratur som inte har engelska som modersmål – senast illustrerat av Doris Lessings infama kommentar till årets nobelpristagare: ”Honom har jag aldrig hört talas om” – lika bra är de på att vårda sina egna inhemska klassiker, såsom när Penguin i sin serie ”Great Ideas” viger en volym åt Virginia Woolfs essäer: Thoughts on Peace in an Air Raid, som förstås är utsökt formgiven och billig och lättillgänglig på alla sätt och vis. Det är en briljant bok, med en författare som briljerar.

Man har samlat tio av hennes bästa essäer, och det vore årets underdrift att påstå att det är ovärderlig läsning. Virginia Woolf skriver vackert, helt enkelt därför att hon tänker vackert, och titelessän handlar om vikten och vådan av att tänka, också under omständigheter som premierar andra saker, som verkar för att du ska avstå tänkandet (det råkar vara kriget, men det kunde lika gärna gälla något helt annat). Och Woolf har åtskilligt att säga om hur du ska tänka: ”Mental fight means thinking against the current, not with it”.

Vad som också är slående är hur modernt hon tänker. Hur kan hon låta så modern? Det kan vara så enkelt att andra har adopterat hennes idiom, gjort det till hennes eget. Men det är bara en del av sanningen – vi får inte glömma den möda som ligger i hennes arbete, det allvar hon investerar i sitt skrivande; hon anstränger sig för att vara tydlig, är angelägen om att bli förstådd, och skriver aldrig kryptiskt eller dunkelt i onödan.

Den längsta essän här, ”Street Haunting: A London Adventure” finns i behändig översättning i ellerströms bok London från tidigare i år, och likaså går det nog att leta upp en pocketupplaga av Woolf-klassikern Ett eget rum för att få läsa den förtjusande essän ”How Should One Read a Book?” på svenska – annars är ett par av essäerna kanske bekanta från läsning av exempelvis The Common Reader. Om London skriver hon kärleksfullt: ”The charm of modern London is that it is not built to last; it is built to pass.”

Hennes infall är alltid pigga, där hon erbjuder nya perspektiv på problem, fräscha idéer. För att tänka innebär för Woolf att tänka om: att tänka (på) nytt, att börja om, att förkasta. Hon kan också föreslå enkla innerliga kärleksförklaringar till ordet, ett humoristiskt sidoskott om dess användning, i essän ”Craftmanship”: ”the less we inquire into the past of our dear Mother English the better it will be for that lady´s reputation. For she has gone a-roving, a-roving fair maid.”

Woolf varnar även för faran i att låsa fast orden i dess nyttoaspekter: de förtjänar att leva fritt. Det ger henne en levande estetik, där det skrivna upplevs organiskt, där hon får texten att andas, röra sig: hennes rörliga intellekt dirigerar, dikterar. Och hon tänker på flera plan samtidigt, i flera steg, simultant. Det skapar en rörlig text, och det är underbart att följa hennes tankar. Men du måste vara på din vakt när du läser, för hon uppmanar till skärpt uppmärksamhet: här finns det aldrig utrymme för longörer eller långtråkiga tirader.

I spänningen mellan optimismen – tron på livet, på lyckan – och pessimismen – tvånget att förtvivla, att misstro – utspelar sig Woolfs dramatiska tankebanor. Vackrast illustreras hoppet i den sista essän, den vackra ”How Should One Read a Book”, där hon också utforskar något av motsatsen till rådande konsensus, omhuldandet av boken: för Woolf är det läsningen som betyder något, och hon skulle inte ha mycket till övers för rådgivning i hur du arrangerar din bokhylla efter bokryggarnas färger. I stället premierar hon ”the difficult pleasure”, med författare som talar till oss inte för att de smeker oss medhårs, utan därför att de är jobbiga och påträngande, inte för att de ställer sina idéer i tjänst hos oss, utan för att de går i konflikt med oss; deras motstridiga idéer och avvikande uppfattningar kan hjälpa oss, men de måste först besegra oss: ”They can do nothing for us if we herd ourselves under their authority and lie down like sheep in the shape of a hedge. We can only understand their ruling when it comes in conflict with our own and vanquishes it.”

Men det allra vackraste är förstås slutraderna i nämnda essä, rader som förtjänar inte bara att citeras in extensor, utan memoreras, inpräntas i varje riktig läsares medvetande:

Yet who reads to bring about an end, however desirable? Are there not some pursuits that we practise because they are good in themselves, and some pleasures that are final? And is not this among them? I have sometimes dreamt, at least, that when the Day of Judgment dawns and the great conquerors and lawyers and statesmen come to receive their rewards—their crowns, their laurels, their names carved indelibly upon imperishable marble—the Almighty will turn to Peter and will say, not without a certain envy when he sees us coming with our books under our arms, “Look, these need no reward. We have nothing to give them here. They have loved reading.”

Ja, det är en underbar liten bok, lite drygt hundra sidor, utmärkt buss- eller tågläsning, dessa remarkabla essäer av Virginia Woolf, denna ständigt aktuella författare. I Penguin-serien Great Ideas, som också inkluderar böcker av Marcus Aurelius, Kierkegaard och Proust, innehar den nummer 78, så även om den bara kostar € 7,90 går det nog att ruinera sig på dessa böcker ändå.