The STUDENTS are afraid of the TEACHERS?
Jag kan bli så djävla trött på att så fort det ska snackas om skolan i Sverige, så ska det alltid snackas så mycket skit som absolut inte har någonting med någonting alls att göra. Det är som om man undviker de riktiga diskussionerna, genom att skapa teman som egentligen inte finns - bara genom påhittade termer, som "bra betyg", "måluppfyllelsen är god", "behöriga lärare finns". Det är fullständigt irrelevant och ointressant. Vem bestämmer exempelvis vad en behörig lärare är? En som har samlat tillräckligt med poäng på högskolan? De har själv skapat premisserna för att sen kunna uppfylla dem.
Än viktigare kanske det är att ha en bra lärare. Eller följa en egen utveckling, oavsett någon inramad tråkig meningslös måluppfyllelse. Och vad är betyg? Ett papper så att du kan gå på högskolan för att driva denna helveteskrets ännu ett varv.
Men märk nu väl att det framför allt är debatten om svensk skola som jag verkligen inte tål - svensk skola i sig kan gömma sina guldkorn här och där, även om det finns mycket som borde sättas under debatt. Problemet i sin grund ligger i den obefintliga debatten. Snälla - om jag har fel - berätta för mig var debatten äger rum. Det ska visst, måste jag erkänna, finnas en del böcker om ämnet - varför diskuteras inte dessa mer i media? Varför är det enda man kan läsa om undersökningar och enkäter hit och dit som säger dittan och dattan?
Jag finner ingen mening att göra någonting åt det. Egentligen borde man väl då - missnöjd som man är - försöka sätta eld på en debatt. Visst borde man väl, om man nu ska framföra kritik (och inte gnälla, som jag nu kommer att bli anklagad för att göra), göra det mer välformulerat. Inte gripa efter överdrifter, anklagelser - rentav vaga och dumma exempel. Nåväl: Jag rår inte för det.
För förändring förutsätter att alla måste bry sig, upplysas, kämpa vidare, tänka - övertygas. Men det finns väl folk som fortfarande är av den uppfattningen att vi har en av de bästa skolorna i världen. Det är ett inbillat tillstånd - vi får aldrig sluta diskutera. När debatten stannar, har vi också stannat i utvecklingen. Man skakar på axlarna, säger: "det är väl bra". Ingen bryr sig.
Och jag är väl innerst inne inte ens intresserad av debatt. Vill bara bli lämnad ifred - vill inte bli utsatt för hur det är. Jag vill inte ens förnimma det: jag vill inte veta att det finns. Jag vill låtsas om att allt är bra, och att jag är oberoende från det. Att jag är fri.
Ingen debatt. Ingen politik. Lärare? Då en som arbetar underground. Elev? Då en som inte gör allt som den blir tillsagd.
För vad finns det för andra alternativ? Vart har viljan försvunnit? Finns det hopp?
Tack för din långa kommentar, du anonyme/-a.
Du ställer många intressanta frågor, och jag skulle liksom du önska att det fanns någonstans där detta diskuteras - i stället handlar allt om trivsel.
Men trivsel betyder olika saker för olika personer, och kanske någon gång det vore bra att lyfta blicken och sätta fokus på något annat än att det egna jaget ska hamna i centrum.