bernur

Rockmusiken har svårt att okomplicerat förhålla sig till nuet: förvisso hyllas närvaron, illustrerat bland annat av gamla MTV:s outtröttliga slogan ”right here, right now” (lånad från en låt av det desto tröttare bandet Jesus Jones), men ett mer framträdande drag under de senaste femton åren är ett skamlöst kurtiserande av nostalgin - men det hör till skribenten Fredrik Strages förtjänster att han aldrig skriver kalkylerande, aldrig för att ge ett efterklokt intryck, utan snarare har han behållit den barnsliga förtjusningen, en entusiasm och upptäckarglädje som inte kan vara annat än farligt smittsam för alla som läser honom. Och nu har förlaget Alfabeta påpassligt samlat ganska många av hans artiklar, intervjuer och recensioner i den digra luntan Strage T[e]xt, och vad kan jag säga annat än ”wow, liksom”?

Det är nyfikenheten, humorn och värmen som är Strages ledstjärnor, och därför blir hans recensioner aldrig plumpa, hur mycket han än sågar med god hjälp av maliciösa invektiv (det är ett idogt jobb att driva det dåliga ur skitkonst). Han skriver med förståelse och genuint intresse även om det som kan te sig banalt och obegripligt för en annan, men framför allt skriver han vackert: här finns formuleringar så ypperliga att uppburna svenska romanförfattare skulle döda för dem, eller borde döda för dem. Strages ömhet för det svenska språket är på alla sätt värd att efterföljas.

För någon som är stöpt i hiphopens romantiska vurm för kriminalitet är det kanske inte så konstigt att Strage knappast kan sägas vara politiskt korrekt i alla sina åsikter; omdömet kan slå slint ibland, och här finns ett knippe texter som DN har refuserat, bland dem en lite barnslig hyllning av ”KB-mannen”, boktjuven som sprängde lägenheten och sig själv i bitar i december 2004 – desto mer omdömesgill är en rolig text som avfärdar den Håkan Hellström som upptäcker den svenska visan (alltid i bestämd form) och därefter blir totalt ointressant som artist, med Strages ord ”en lallande allsångszombie”.

Lika vackert som ironiskt skriver han om fildelning. Men dessa kortare texter är bara glasyren på tårtan – som bäst är han, föga förvånande för den som har läst hans tidigare reportageböcker Mikrofonkåt och Fans, i de längre essäerna, där han lyckas få till och med träaktiga artister att säga intressanta och personliga saker, något som måste ha att göra med hans naivitet och nyfikenhet. Det är lätt att föreställa sig honom storögd följa med dessa idoler, hur han lite lätt eller rentav gravt maniskt plockar de subjektiva smulorna från deras munnar, belysande detaljer, som att Backyard Babies gjorde stora och fula tatueringar enbart för att skrämma iväg arbetsgivare, för det enda som kunde hota bandets framgångar var om någon fick ett jobb.

Ibland flyger associationerna och allusionerna och referenserna lite väl tätt, kanske, men det förlåter jag gärna, när han med en hand lika fast som den är ödmjuk guidar genom terräng som kan te sig lite obekant och kanske också skrämmande. Boken är ordnad tematiskt, vilket får den att undkomma kronologin: dock något som inte är det viktigaste, för det är knappt någon skillnad på Strage 1989 och Strage 2009. Däremot byter han spår ofta, och ämnena täcker som sagt väldigt mycket, säkert mycket mer än man förväntar sig i en bok som handlar om något så förment ytligt, och ofta yttras de största klokheterna nästan nonchalant, som när han initierat skriver om kylan i Bret Easton Ellis romaner.

Mest om musik, så klart: det är förmodligen helt omöjligt att ha en musiksmak som är lika eklektisk som Strages. Dels är han en tidig vapendragare för den svartaste av svart musik – hiphop, soul, r/b – och dels skriver han med exakt lika stor begeistring om den vitaste av vit musik – tysk industrirock, extrem metal, dance/techno. Men inte så värst mycket däremellan, visserligen. Jo, han han har modet att hylla Duran Duran, något som bara kan läsas med tacksamhet.

Jag har följt Strage sedan han började skriva i den gudabenådade tidskriften pop nummer 8, sommaren 1994 (där han presenterades som ung och dieseldoftande, och recenserade bland annat gothbandet Miranda Sex Garden): ändå finns här en del texter som jag aldrig har läst tidigare. Men det är lika kul att läsa den gamla skåpmaten, att upptäcka hur snillrikt han skriver, med vilken osviklig fantasi han lyckas ställa alla läsarens förväntningar på skam. Inte mycket av rockjournalistiken åldras med värdighet, men här finns artiklar som har en förmåga att förgylla de gråaste av oktobrar. Det är en bok som förtjänar att du kastar dig över den med lika stor glupskhet som Strage har skrivit texterna.