bernur

Länge stördes jag av inlärd fobi för utropstecknet; det skulle användas med så rigorös urskiljning att varje gång mitt finger närmade sig "shift1" kände jag en anonym svensklärares stränga blick, och jag hörde den allt annat än retoriska frågan: "Är det verkligen nödvändigt ...?" Om jag inte missminner mig brukar det jämföras med att skrika: att texten riskerar att ge ett högljutt intryck. Nå - när jag har använt utropstecknet frekvent brukar jag drabbas av utmattning, som om det dränerar skrivandet. Då återgår jag till tidigare askes, utan att fatta dess lockelse. Fast! Ibland måste jag bara få uppleva dess frihetsgivande känslor! Hur det kan få en formulering att sträcka på sig, och tydliggöra ett påstående. Ett "ja!" Så jag är ambivalent, dels genom att jag kan sky andras utropstecken men omhulda mina egna, och jag kan känna att jag använder det ibland (för) ofta, och ibland vill jag bara utplåna det ur min fatabur. I nya numret av Språktidningen (nr 5 2009) skriver Maria Arnstad om "Tecknet som kan skugga ditt utrop", och vill varna för dess utbredning, framför allt på internet. Men jag vill reservera mig!