bernur

Gina Jacobi omgiven av fyra klockor. Om du tittar noga ser du att samtliga står stilla - - - © Lia Jacobi

Om du vill ha cirkus

så satsa på mig –

En clown utan glädje –

en kopia av dig!

På 80-talet var det Sundvalls egen rockhäxa Gina Jacobi som bäst förvaltade det musikaliska arvet från Kate Bush och Lisa Dalbello. Men jag tyckte redan då att den artist hon hade mest gemensamt med var Danielle Dax: lika skvatt galna texter, och lika hårt melodramatiskt utspel i sången.

Nu verkar det vara en förbannelse inblandad hos nästan samtliga dessa artister, för knappt någon av dem verkar ha fått ordning på sin karriär efter 80-talet, och det räcker med ena handens fingrar för att samla ihop alla skivor som dessa fyra har spelat in sedan 90-talet gjorde sitt intåg. Bland annat därför är det oerhört glädjande att Gina Jacobi – efter att bland annat ha hunnit bli mormor – nu återvänder med skivan ”Ömtåligt gods”, men framför allt därför att det så påtagligt är en artist som nu har slickat sina sår och vässat sin penna (i den ordningen), för det är med skarpa texter och stor pondus hon tar sig upp igen.

”På jakt efter solen” var årets överlägset bästa svenska skiva 1988 – som en underbar vision om hur Eva Dahlgren skulle ha låtit om hon hade vetat hur hon skulle undvika de värsta klichéerna och de mest insmickrande arrangemangen, för Jacobi har alltid varit bäst när hon har kompromissat som minst, när hon har lyssnat som mest på sitt eget egensinniga huvud. Resultatet var en udda fågel (”Ja dom är märkliga fåglar”), och den som tror sig veta vad 80-talet musikaliskt handlade om måste upptäcka denna nedgrävda skattkista med tolv mörkt gnistrande dukater av ädlaste valör – denna Pandoras ask med allsköns vackra rysligheter och horrorsköna sånger.

Att ”Ömtåligt gods” ska vara lika bra är kanske att hoppas på för mycket: däremot måste sägas att den tar vid där ”…solen” slutade, och känns som en lika naturlig som värdig uppföljare, bara tjugo år försenad. Här finns en ”Älskling” som låter som det bästa Jacobi har gjort sedan mästerverket ”Tyst gråt”, det bisarra singelsläppet från ”…solen”, där hon alltså hoppades att ångestfuktade textrader som ”I raseri / ska jag slå sönder och hata / I raseri / i alla mina sinnen” skulle fresta Tracks-lyssnarna … ”Älskling” låter som ett kärleksbarn mellan Led Zeppelins ”Kashmir” och Morrisseys ”I Will See You In Far Off Places”, men det spännande är hur hon växlar tonart hela tiden, låter det långsamhårda österländska kompet brytas mot ljuva fluffiga toner: det är en teatralisk juvel, omedgörlig och vrensk lika mycket som den är smeksam och mild.

Som den 80-talsikon hon borde vara är den enda uppenbara referensen till just 80-talet, som om tiden verkligen har stått still: ”Kaninkokerskan” refererar så klart till Glen Close i Adrian Lynes film Fatal Attraction.

Det som övertygar mest på skivan är hur Jacobi släpper de flesta hämningarna, går på lina utan skyddsnät, och överger det försiktiga och trevande som har präglat de få skivor hon ändå har släppt under 90- och 00-tal. I stället för att vara disträ och tankspridd låter hon koncentrerad, som någon som har något att bevisa, och därför får hon låtarna att lyfta – hon sjunger med större självförtroende, med större självkänsla som uppbackning, och sången är också framlyft i mixen, och rösten är (mer än) intakt.

Gospelballaden ”Total Absolution” låter som något Martin Gore brukar skriva till Dave Gahan. Ännu bättre är titellåten, och jag skulle gärna vilja få en förklaring vilken trolldom som har använts för att omvandla det saggiga riffet från 10ccs ”The Wall Street Shuffle” till en så angenämt mjuk melodi. Texten innehåller ärligt oförställda rader, i synnerhet dessa: ”Om du slår sönder det min vän / Så går jag nog aldrig laga igen … / Är jag riskavfall, är jag alldeles kall”, där den sista raden sjungs i en temperatur som når Sundsvalls berömda blåsiga minus femton grader.

Texterna är överlag distinktare. Självrannsakan är något som också tematiskt går igen på hela skivan, hur hon gör upp räkningen med sig själv, i brutalt ärliga försök att komma till visshet om det egna jagets beteenden. Även i det kanske svagaste eller mest onödiga spåret, tacksamhetshymnen ”Om ni inte fanns”, finns rader lika lekfulla som allvarligt menade: ”Så jag vacklar runt i min inre strid / när jag kunde vila i en himmelsk frid / Ett bedrägligt liv i lögn [min kursiv] och ro –”. Det är en självironisk blinkning som återkommer i ”Älskling”, ett självcentrerat byte av pronomen på sista raden: ”Jag vill inte kontrollera … / Så jag blundar och jag tror på mig!” – i stället för ”på dig!”

Det är också en väldigt självcentrerad skiva textmässigt, som ömsom är full av optimism och berättigad självtillit, och ömsom lika full av tvivel och deppighet och pessimism. Det är kanske bara Olle Ljungström av svenska artister som är lika språkligt säkra som Jacobi, och lika skoningslös mot sin egen skörhet och skröplighet, när hon inleder ”Som förut” så här:

Livet sätter sina spår … (håhå – jaja!)

och Tiden läker alla sår (jaha – så bra!)

men för en del, så läker de fel

Min kropp har redan gett upp del efter del …

så kommer jag någonsin kalla mig hel?

Det är en lycklig skiva Gina Jacobi har gjort, hur mycket olycka sångerna än kurtiserar, helt klart resultatet efter att återigen känna sig behövd, att vara någon som har något vettigt att komma med, både vad gäller musik och text. Det är en lika stark och övertygande återkomst som Siouxsie gjorde för två år sedan med ”Mantaray”. Men kommer Sverige att lyssna mer den här gången på denna allt annat än tillgjorda musik? (Svara inte!)

Var det strömavbrott –

var jag allvarligt störd?

Är det släckt för gott –

är jag slut och helt körd?

Ser det här ut som ömtåligt gods - - -

© Lia Jacobi