bernur

Senast jag hade riktigt ont i huvudet var en gång våren 1990, när jag kände en smärta så intensiv att jag under några minuter erfor hur jag miste kontakten med min egen kropp, hur vi bokstavligen lämnade varandra: det var en genuint otäck upplevelse, bortom dödsångest, för det kändes som att jag dog på riktigt; det var en huvudvärk som fick all annan huvudvärk att te sig som pjosk, och sedan dess har jag nog heller aldrig beklagat mig och klagat på ont i huvudet. Tills i går: efter några timmars värk, koncentrerad till det vänstra (sinistra) ögat, var jag uppe på nästan samma molekylära smärtnivåer som den där gången för nitton år sedan. Förtvivlan hamrade hårt, och det enda tänkbara svaret för mitt uppgivna förnuft var att det måste vara en tumör. - Nej, sa min kloka fru, du har cyklat i motvinden och spänt axlarna. Efter behandling hamnade jag i nästan dugligt skick, men i dag har värken legat som en ond smådjävul och lurat på min vänstra axel, som en tyngd, en påminnelse om vad som kan vänta, och den skickar ut sina diskreta signaler till den oroliga hjärnan. Sömn är knappt att tänka på: snarare en konstig dvala, som skickar mig till halvdrömmar och yrslig oro. Det är som att värken från i går har gjort avtryck, att hela min tankeverksamhet är söndertryckt av smärtan, som har knådat hjärnan och gjort dess innehåll alldeles suddigt. Jag tänker tankar som liksom bara lägger sig ned i resignerade poser, som om de inte ids tänka(s) klart, som om som om - - -