bernur

”De allra bästa essäerna jag har läst kommunicerar så till den grad att jag glömmer att jag läser dem, jag tror att jag skriver dem själv.” Så skriver Aase Berg i essän ”Extatisk fantasi” från 2007, och jag håller obetingat med: ofta ger mig riktigt bra texter denna konstiga känsla, att jag inte längre läser, utan skriver, och det är en svindlande känsla, nära besläktad med galenskapen, liksom ”hur dum får man vara?” Det är också en känsla som rör vid något intuitivt, något bortom omdömesförmågan och den rationella tanken, något som tillbakavisar Descartes cogito, ergo sum, ett bevis på att människan är något annat än en maskin som tänker med tanken enbart.

Fast: något av det motsatta - men samtidigt likartat - hävdas av Joyce Carol Oates i sina dagböcker, som nyligen utgetts på svenska. Där menar hon att hon för att kunna läsa sina egna böcker på ett plan måste glömma bort att hon har skrivit dem, läsa dem som en läsare och inte som författaren. Men även där förespråkas något av en omedveten manipulation av läsningens förutsättningar. Jag sympatiserar oerhört med Aase Bergs (brist på) metod, att låta sig luras, men också hos Oates ser jag något som jag känner igen, när jag läser något som jag har publicerat: är det verkligen jag som har skrivit den där texten? Där finns ibland formuleringar som jag både kan ta starkt avstånd ifrån, och sådana som jag önskar att jag själv skulle ha skrivit, tills jag kommer på mig själv med ett generat – men det är ju det jag har gjort - - -