bernur

I The Times läser jag om rascals i den engelska småskolan, eller snarare om vuxnas problem att hantera dessa små rackare till barn, som har mage att - vara barn. Tusen fyraåringar eller yngre blev hemskickade förra året i engelska skolor. Frank Furedi skriver insiktsfullt om hur vuxna bemöter barnen på sätt som triggar igång motaktioner, när han återberättar personalens rapporter: "I found that it said more about the confusion and defensiveness of adults than about the children’s conduct." Ja: varför inte acceptera att barn är barn, inte förkrympta vuxna, som hela tiden ska tvingas in till anpassning och formalisering - tids nog sker detta, för somliga tar det längre tid än för andra, men det är bara dumt att hålla på att först i ren konflikträdsla abdikera som vuxen och sedan ta till orättfärdiga disciplinära åtgärder, för att saker helt förutsägbart spårar ur. Barn bor i ett främmande land, som det heter i Beppe Wolgers sång, och vi måste låta dem härja där, tills vi släpper in dem i vår bekanta värld, där vi har utplånat alla spår av vad det innebar att vara barn, men till att börja med måste vi visa respekt för deras konstiga värld, inte hela tiden kräva inordning och att de ska tåga i takt, när deras naturliga rytm är att bryta sönder taktpinnen.

Patti Smith sjunger "You Light Up My Life" i det amerikanska barnprogrammet "Kids Are People Too": det är rörande med barnens frågor, och hur ivriga de är, och hur glad Patti Smith är, och hur vackert hon svarar på frågorna, och vilken fin version av låten. Peter Jöback: så här ska en cover låta - - -