bernur

De inbilska svenska musikkritikerna har för vana att sabla ned alla artister som har mage att ge ut dubbelalbum: det är som om de tycker att deras värdefulla tid inte får besudlas av artister med ambitioner att ha mer att berätta än vad som ryms i det snåla cd-formatet, med mer att erbjuda än standardiserade låtar, som är lättlyssnade och lättkonsumerade. Det här gäller också den idébehängde Markus Krunegård, som blivit uppläxad för tilltaget att ge ut en dubbelskiva, med tjugosex låtar: men om man följer recensenternas ständiga råd att avlägsna hälften går man miste om alla nyanser och alla små delar som gör skivan/skivorna till en suverän och oantastlig helhet. Det är skamligt att kritiker ska känna sig manade att ge artisten råd: en kritiker ägnar några timmar åt skivan, i bästa fall, medan artisten viger sitt liv åt att skapa något som ska vara hållbart, och tåla flera genomlyssningar. Det finns givetvis givna hits på båda Krunegårdskivorna: det är svårt att tänka sig mer genialiska poplåtar än ”Kär i en borderline” och ”Hollywood Hills” på ”Prinsen av Peking” eller ”Fel på hjärnan” på ”Lev som en gris dö som en hund”. Men jag gillar mer de vackra, stillsamma låtarna, som säkert inte hade klarat en strängare gallring: ”Dystra utsikter” låter som Bo Kaspers Orkester skulle ha låtit i en bättre värld, och ”Livet är människans bästa tid” kelar lika vackert med The Cures ”Never Enough”. Som textförfattare har Krunegård mer gemensamt med novellförfattare som Stig Dagerman och Per Hagman – han är lika angelägen att berätta historier som Springsteen var 1978, när han gjorde sin bästa skiva ”Darkness on the Edge of Town” – och Krunegård visar i ”Natt efter natt” att han lika väl som Sarah Kane och Stuart Staples vet att 4:48 är nattens mest kritiska tidpunkt. Att han i en annan låt sjunger om något så osexigt som stödstrumpor är förstås också bedårande.