bernur

I Expressen skriver Jan Gradvall om kritik, och använder en konsert med Fleetwood Mac som exempel. Storstadstidningarnas recensenter var genomgående negativa, klagade på hur trötta bandet lät, något som motbevisas av publikens respons, redovisad i kommentarfälten till nätupplagornas recensioner. Gradvall diskuterar de nya teknikerna, och ifrågasätter värdet att twittra och (mikro?)blogga samtidigt som man bevakar en konsert, eller för den delen väljer att samtidigt titta på en fotbollsmatch (där går väl ändå gränsen för en recensents simultankapacitet?). Jo, men här är kanske förklaringen till att så många konsertrecensioner är så slappt skrivna, och så löjligt dåligt researchade, att Svd tror att Stevie Nicks inte vet skillnaden på Velvet Underground och Jefferson Airplane (hon var, till skillnad från recensenten där - när hon nämner Velvet Underground menar hon förstås klädaffären med samma namn). Tidigare var kritikerna mer insatta, tror jag: nu räcker det med att googla, tror de, och då blir det som det blir. Skillnaden är också att då kunde deras felaktigheter stå oemotsagda, medan de nu blir skrutinöst granskade och får sina fiskar varma för varje tabbe, vilket måhända är ett visst steg framåt för demokratin, liksom för de nya teknikerna. I alla fall: Gradvall är normalt rätt underrättad, och jag skulle tro att hans artikel orsakar några kollegers gnisslande tänder. Eller inte: ingen har hittills kommenterat hans artikel (å andra sidan är det närmast omöjligt att kommentera på Expressen).