bernur

De riktigt anslående målningarna av Caspar David Friedrich, från Nationalmuseums stora separatutställning, "Den besjälade naturen": förvisso kommunicerar några av målningarna med det sublima, som den här, "Klipprev vid havsstrand", liksom några andra stora målningar med vrak, förgängelse, död. Men jag stannar mest vid de mindre, oansenliga målningarna, många inte större än ett A4 (exempelvis "Kvinna i solnedgång", som utgör omslaget till boken), med tålmodigt tecknade hästar, grenar, och ljus infångat från oväntade ställen. Och sepia- och blyertsteckningar, precisa och skickliga, som ett sepiatryck med en uggla vid en grav. Ja, och krucifixet, mitt i skogen, med blodrött vatten under några slarvigt aggressivt ihoprafsade grenar som en törnekrona på marken - lika aggressivt och deppigt tecknade som några spadar som han vårdslöst slängt in i en gravteckning. Det är en utställning som förstås tar andan ur en, med målningar som också motsäger begreppet realism genom att vara så öververkliga samtidigt som de är bortom det som kan avbildas, och likaså genom perspektiv som bryter illusionen av att du tittar på något som har avbildats. Det är som om han ville att du inte skulle titta så nära så länge, som om han inför en hemlig kod, som om han upphör att kommunicera. Allra mest gillar jag så klart hans träd, hans ovilja att mystifiera naturen, att han väljer att inte tvinga fram symboler. Det är träd som tillåts vara träd, och därför blir titeln "Den besjälade naturen" lite olycklig, för det är mer vi än han själv som gör den besjälad, för att vi förväntas söka - och hitta - en massa budskap i den. Jag hittar inga bra avbildningar av hans träd nu, men jag fortsätter söka, någon gång när jag är piggare. Men gå in på Nationalmuseum, på högupplösta bilder, och använd förstoringsglaset, så kan du se hur han rentav får till bläsen på en miniatyrhäst.