bernur

Riktigheten i den gamla klyschan att det är svårt att bli profet i sitt hemland har kanske Sverige bidragit till flest livstecken på. Tänk bara på att Ingmar Bergman tvingades göra en kletig sentimental film (Fanny och Alexander) för att finna nåd hos gemene man, och Tomas Tranströmer som mobbades på 60-talet medan resten av (poesi)världen hyllade honom, tills de yrvakna litteraturmänniskorna i Sverige tog honom till nåder, men först efter att han tagit omvägen över andra länder. Likaså Abba: utmobbade på 70-talet, och nu placerar nästa generations musikkritiker Ulveaus/Andersson som låtskrivare i nivå med Lennon/McCartney, bara för att Bono med flera har hyllat Abba. Och The Knife hålls utomlands som världens mest spännande band, medan de i Sverige betraktas som kufar, som gör otillgänglig och svår musik. Medan hyllade svenska artister hellre ägnar sig åt att göra tråkiga proggiga temaplattor har The Knife skrivit operan Tomorrow in a Year, som handlar om Darwin, och efter att ha spelats i Danmark, Schweiz och Tyskland ska den i Januari framföras i Stockholm, på Dansens hus, och jag har biljetter, och efter att ha betraktat och lyssnat till det här utdraget är jag än mer övertygad om att opera är något för mig. Så där ska jag sitta tillsammans med rika amerikaner och utsätta mig för det nya årtiondets största kulturhändelse på svensk mark.