bernur

Tidigare när jag har lyssnat på Peter Jöback har jag aldrig lyckats undvika att störa mig på att han varit i så skriande behov av uppriktighet, att han aldrig verkar ha menat vad han sjunger, även när han har sjungit om allvarliga saker. När han sjunger återvänder han alltid till urscenen: han står på en talangtävlingsscen och sjunger för att imponera på och beveka domarna, och han glömmer bort att gestalta texten - han klarar bara av att ljuda orden. Det handlar inte bara om trovärdighet (att han har berättat att han som tonåring blev våldtagen verkar inte ha gjort honom  mer lämpad att sjunga dessa texter som ofta handlar om olycka), för vad jag vet är Jöback en flitigt eftertraktad musikalsångare, och borde vara lämpad att ge liv åt texterna. Nu släpper han en skiva med personliga val, och det är förstås lite komiskt att Peter Jöback av alla människor ska sjunga om Oscar Wilde (han gör två låtar av The Divine Comedy), men ännu värre att han helt förstör Chris Isaaks sublima sång "Wicked Game", och att han tar med sig oskyldiga Sia som duettpartner. Det är en vidrig version av en fantastisk låt. Aldrig har väl en rad som "The world was on fire and noone could save me but you" sjungits så likgiltigt, med en sådan brist på engagemang, som om sångaren mest stått och kollat på sin klocka, i stället för att sätta sig in i hur någon låter som är på gränsen att gå under. Nog inser jag att det inte går att fridlysa låtar som "No Surprises" och "Everybody Hurts", men att höra dem framföras på det här sättet är så deprimerande, som att bli uppslukad av ett stort hemskt "varför" - - -