bernur

”Det viktiga är inte / det vi är / men det vi skulle / kunna vara”.

Om jag gör det enkelt för mig och kallar Inger Christensens författarskap för ett av 1900-talets viktigaste blir ändå för lite sagt: inte heller är det någon överdrift att påstå att den som inte har läst hennes diktsamling Det från 1969 (som Modernista nu ger ut i Marie Silkebergs översättning i en välkommen serie böcker av denna danska författare) måste göra sig redo för att möta det vidunderliga, något av det mest fantastiska som litteraturen kan åstadkomma. Årets ojämförligt bästa bok på svenska heter Det, och det finns ingen ursäkt för den som missar den.

Att beskriva Det: ja, det blir en grannlaga uppgift. Vi har talserien som inleder boken, med det fallande radantalet med stigande antal stycken i respektive strof, utifrån divisorerna av 66: 66 (1) – 33 (2) – 22 (3) – 11 (6) – 6 (11) – 3 (22) – 2 (33) – 1 (66) – du vet inte vad en anafor innebär förrän du har läst Christensens ”Någon person”-anafor, 66 stycken till antalet. Men det här är bara förordet: sedan är boken indelad i tre avsnitt, SCENEN – HANDLINGEN – TEXTEN, där varje del har åtta sektorer, i sin tur indelad i åtta delar, och den liggande åttan symboliserar förstås evigheten[1]. (Det går att vidareutveckla matematiken, men jag avstår för tillfället.)

Men vad är det för bok? Ja, det är kärlek, politik, filosofi, religion, om du nöjer dig med det kortare svaret. En skapelseberättelse, som har förstörelsen som sin inneboende struktur. Boken handlar om skapandet, om sitt eget tillblivande. Modernista ger ut den i courier, ett läsvänligt gammalt skrivmaskinstecken.

Den matematiska principen ger diktsamlingen en sträng struktur, men tvånget och friheten samspelar i dikterna, och ständigt öppnas perspektiv mot världen, mot det yttre, allt det där som ligger utanför elfenbenstornet. Christensen skådar strukturen i sömmarna, producerar innehåll som producerar mening, som producerar läsning(ar), och så vidare. Både naturen och kulturen blir hennes ämnen, både det skapade och det skapande, i snillrik omfamning.

Boken Det är också en labyrint, minst lika invecklad som Alfabet, som också den använder en talserie som bärande princip (Fibonaccis talserie). Men det röriga och snåriga är förstås logiskt och strukturellt, och Christensen låter de olika delarna kommunicera med varandra: allra mest framträdande i den sista delen, där tematiska samband uppenbaras. Och Det skulle inte vara en så omvälvande bok om det inte vore för Christensens finurliga poesihjärna, som också leker och skämtar och driver med de egna bilderna, och tänjer på innebörden i det hon skapar.   

Här finns oöversatta citat från Novalis och Blake och olika franska källor – dessa är kopplade till ordet ”konnexiteter”, som är hämtad från den danska språkforskaren Viggo Brøndal, men också bland den väntade allusionen till Rilkes förfärande änglar en ganska oväntad allusion till Jim Morrison och The Doors (danska poeter har alltid haft ett mindre ängsligt förhållande till rockmusik än svenska kolleger). Som poet är Christensen kameleontisk, en Proteus, som både är klassisk och modern (till de versformer hon använder hör terzinen), och kan vara både hermetisk, introvert och exklusiv likväl som hon kan vara retorisk, öppen och inbjudande – lika självklar som hon är esoterisk, som när hon säger att hon är en sten. Verkligheten och det jordiska finns där hela tiden, som i en enkel men träffande koppling mellan Sade och amerikanarnas krig i Vietnam. 

Ett hädiskt omdöme är att Christensens bok blir en bibel för den som tillber poesin som religion. Hennes bok är också en bibel utan någon explicit Gud: det som är givet behöver inte yttras. Människan själv är den som skapar, och på åttonde dagen skapar hon kärleken, sexualiteten, som blir diktsamlingens största och viktigaste ämne. I sista delen, ”TEXTEN”, väller en humor fram som åskådliggörs i en självironi, där hon iscensätter sig själv i dikterna. Med Novalis ord: ”Ich bin du”. Här existerar inga gränser mellan vare sig discipliner eller människor, allt är gränslöst, och kan handla om det inre och det yttre samtidigt, hårda och mjuka värden, det lilla och det stora i livet, det vardagliga och det unika – jag knäpper mina händer hårt i förhoppningen att en politiker som Göran Hägglund läser boken.  

Hur många ord som än slösas på den här rika boken är de otillräckliga. Så här skriver hon:

                      Det är underligt: orden döljer en agitation,

                      en tillit till just den plats där de snubblar,

                      ett skred i det inre, en tyst mutation,

                      en sårad miljö där lidelsen plötsligt jublar.

Jublar, ja. Det är en bok som tar in världen, som tillåter den att finnas, med poetens inlevelse i olika människor, deras inbördes röster, i en mångstämmig samling som bäst kan beskrivas som dialogisk, i Michail Bachtins definition. Och hur många lovord både andra och jag själv fördelar över detta konstverk går det inte att prisa den på ett sätt som gör den rättvisa. Inget kan tillräckligt förklara storheten, rikedomen, dess hypnotiska överlägsenhet på alla plan. Trots dess omfattning (240 sidor) kännetecknas boken av en hög densitet, av enhetlighet och att alltihop hänger och hör ihop. All bra poesi kännetecknas av att den utmanar hjärnan och det kognitiva tänkandet, och Det är en bok som väcker tankar som dåsat länge nog.

Nu, efter bara fyrtio år, finns det en förnämlig svensk översättning (utförd av poeten Marie Silkeberg, tack), så det finns inte längre någon ursäkt: boken är tillgänglig, den väntar på dig. Det positiva är att alla kan läsa den här boken, som inte alls är svår (enbart) eller invecklad: det är bara att läsa och låta sig inspireras, av denna helt makalösa bok om människan som ett löfte, en slumrande förhoppning. Dess slut är en början (slut), dess början ett slut (början).   

[1] Genomsnittslivslängden för en klassiker.