bernur

I poesin är det april som är den grymmaste av månader, men vad ska då sägas om höstens oktober och november, som bildar sin grymmare allians av grymhet? Himlen är lika grå som vattenglaset man som barn doppade vattenfärgspenseln i efter att ha målat något svart, och allt är lika färglöst och lönlöst, där de vackra färgerna i träden förgäves fäktar mot tidens obevekligt flinande ankomst. Ja, det finns gott om melankoliskt vackra höstdikter, till exempel Keats ode och ännu mer Shelleys dito, kanske det mest yppersta som går att uttrycka med hjälp av språket. Och ändå. Hösten. Så ordlös dess förtvivlan är, så hjälplöst bortom det som kan sägas. Är det min förtvivlan eller bara höstens egen, dess klagan över att den måste få ett slut, att den bara kan bära på sin undergång? Jag önskar ett annat sätt att förhålla sig till hösten än det där rutinmässiga om det pittoreska i dess färgprakt, som om hösten enbart vore en kuliss; när jag ser de där vackra träden kan jag inte undgå att tänka på vad som sedan följer, de kala svarta stumma tomt gapande stammarna och grenar som utan att kunna hjälpa det sträcks ut mot Intet. Allt är lika för djävligt, vad vi än väljer att kalla det, och hösten är här och ändå inte, för den hinner knappt basunera ut sin ankomst så ersätts den av - av - - -