bernur

När jag läste Littvet i Umeå umgicks jag med en kille som bara hade läst fantasy, och varje gång vi drack kaffe pratade han om Robert Jordans storhet, och vi hade knappt en lektion utan att han någon gång frågade lärarna varför vi inte läste Tolkien – vi skulle göra en fördjupningsarbete på valfri 1900-talsförfattare, och ur listan tog han namnet Apollinaire, som han hade noll koll på, vilket fick honom att be bibliotekarien plocka fram en bok med denna författare. En poet, tänkte han, det ska väl bli så där lagom mysigt …

I sin godtrogna hand fick han De elvatusen spöna i Vertigos utgåva, och han blev totalt chockad: plötsligt var det slut med allt prat om fantasy, för nu kunde han bara prata om hur äcklad han blev av snusket i Apollinaires bok, och hur han hade levt i villfarelsen om den omöjliga ekvationen poet och pornograf. Jag kan vara lite avundsjuk på den typen av naiv och oskuldsfull läsning, nu när det verkligen känns som att jag har läst allt, att det inte längre finns något som kan överraska eller utmana förväntningarna och vara oförutsägbart på riktigt.

Omslaget till Lotta Lotass roman Den svarta solen imiterar typografiskt en pocketutgåva av Peter Weiss Motståndets estetik (den var röd), och baksidestexten menar att Lotass skriver ”i en motståndets estetik”. Nu har jag inte gjort mig tillräckligt hemmastadd i Weiss text, och inte heller ståtar jag med några djupare kunskaper i ”Kants tre kritiker” som baksidestexten också manar fram (Kritik der reinen Vernunft, Kritik der praktischen Vernunft, och Kritik der Urteilskraft).

Men det är nog ingen överdrift att hävda att Lotass uppvaktar de största av ambitioner med sitt författarskap – många skulle nog instämma i att det tillhör de mer pretentiösa. Men sådant kan man också strunta i, och i stället låta sig förföras av det unika. Den svarta solen, som avslutar den trilogi (fast förlaget väljer ordet ”triptyk” ) som alltså tidigare gett oss den kryptiska Den vita jorden (lösa texter förpackade i en kartong) och den något mer traditionella Den röda himlen (boken som består av en enda mening).

Och så Den svarta solen, som är en textinstallation med 340 texter som upprepar samma motiv, kartläggningens: ett rum beskrivs, med ljus som faller och bryts, golv, väggar, fönster, dörrar, och så varieras detta gång efter gång, och skapar en läsart som tangerar vansinnet. Det är litteratur som i stort sett vägrar gestalta, vägrar intrig. Om du följer instruktionen ska du dessutom läsa texterna enligt ett flödesschema, där du hoppar framåt och bakåt i den opaginerade boken, och ibland ställs du inför val. Så här kan det se ut: ”De höga ljusinsläppen bryts av en rak, dunkel blindarkad bakom vilken den disiga, korniga, grumliga passagen delar sig i två likformiga och flackt sluttande gångar vilka löper ned till vänster → 218 och till höger → 169 om en degagerad, grå, brusten kolonn.”

Texterna är beskrivande: det är arkitektur mer än narrativ litteratur, och människor saknas nästan helt (även om det finns en soldat, en ”Den andre”, ett vittne, och ytterligare någon). Det är ett hus – kanske bara ett rum, samma rum hela tiden: de är (o)likadana. Variationerna är subtila, knappt märkbara, skenbara upprepningar, med några udda inslag (här får vi återstifta bekantskapen med monoliten från 2001. Ett rymdäventyr).

Ja, det är som om Lotass har ställts inför narrationens ground zero, dess nollpunkt, där det inte är lönt att gå där andra (redan) har gått. När Henrik Schyffert i ett tv-program kallades pionjär och banbrytare inom svensk humor värjde han sig, och påstod att stigfinnaren var den som fick alla pilarna i sig i Vilda Västern, och något sådant måste också sägas om Lotass, som med den här boken blivit beskjuten från olika håll. Åtminstone är det en bok som förbryllar, som gör läsaren osäker – hur ska det här läsas? Ska det läsas?

På ett plan kan det kännas lika poänglöst som den bok Jack Torrance skriver i filmatiseringen av Stephen Kings The Shining. Konstnären Philip Bueler gav förresten i början av året ut just en sådan bok, med titeln All Work and No Play Makes Jack a Dull Boy. Lotass bok kan också kännas som en labyrint utan öppning, att det är kväljande och i anslutning till galenskap att vistas i den. För här saknas andningspauser, allt är lika monotont. Jag tvivlar på att det någon gång finns en hänvisning till den sista texten, nr 340, varför det här verkligen blir en labyrint utan utväg: desto fler hänvisar till den första, nr 1.

Hon skriver fram en avgrund som läsaren ibland känner blickar tillbaka: det är svårt att till fullo redogöra för hur det känns att läsa 340 variationer – som tortyr? Några av de människor som så småningom träder fram i de oftare ödsliga rummen ger också intryck av att ha torterats, rentav styckats.

Med en delvis esoterisk vokabulär, med ord som känns påhittade, byggs en suggestiv stämning upp, och vi vet aldrig var vi befinner oss; platsen är helt anonym, i avsaknad av verklighetsmarkörer. Däremot har jag sällan läst en bok med så många kommatecken: ofta förtydligar Lotass, väljer ett ord och försakar det, prövar ett annat, och både verb, substantiv och adjektiv staplas på varandra.

Det är tydligt att Lotass vill skapa någon slags leda hos läsaren, för hon har som sagt skrivit en slags motsats till skönlitteratur: det torra och det sakliga känns igen från tidigare böcker, en slags vetenskaplig skrift som lite erinrar om Magnus Dahlströms första böcker, men här går hon ännu ett steg längre in i monotonin – jag kan inte säga att jag någonsin har läst en lika tråkig bok. Så varför är jag då fortfarande fascinerad? Kanske för att jag för länge sedan gett upp försöket att läsa Lotass som vore hon en romanförfattare – hon skriver förklädd poesi, och skulle Den svarta solen etiketteras som diktsamling är jag säker på att hennes mottagande skulle se annorlunda ut. Det finns inget normalt över hennes sätt att skriva romaner, som den här gången utmanar tålamodet och vågar inbjuda till en hypnotisk läsning.