Därunder ett helvete, Claire Castillon
Två novellsamlingar av den franska författaren Claire Castillon har det lilla förlaget sekwa tidigare skänkt de kräsna svenska läsarna, och nu är det dags för den första översatta romanen, Därunder ett helvete från 2008. Medan jag tyckte att novellsamlingarna (Insekt och Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska) var nästintill superba, måste jag tillstå att jag inte blir lika imponerad av den här romanen.
Som vanligt inriktar hon sig på familjen och tvåsamheten, och som vanligt gör hon det med en överväldigande frenesi. Här handlar det om en författare, som skriver fram fasorna, där människor verkar existera enbart för att gå varandra på nerverna. Män är åsnor, lyder den enkla slutsatsen, och konsekvent beskrivs mannen här som en åsna, som lever på lånad tid: antingen ska kvinnan ha ihjäl honom eller lämna honom. Det måste ske innan hennes blicks eld förvandlas till aska.
Omslaget – ett foto taget av författaren själv – visar ett dockhus, och det går att tänka sig huvudpersonen som en Dockhemmets f.d. Nora, som vanställts och fått sin uppfostran fördärvad av föräldrarna, som liksom alla karaktärer beskrivs tvådimensionellt, som schabloner. Sagotonen bibehålls, och författarjaget rör sig oförfärat rakt in i det parodiska, och det osäkra – vad som sker på riktigt och vad som är ett resultat av planer, önsketänkande, förblir oklart.
Men att hon attackerar och satiriserar tvåsamheten är tämligen uppenbart, likaså att hon gör det lite väl schematiskt. Och jag tror att det är ett misstag att hon känner sig nödd att använda just en författare som sitt språkrör, för det är lätt att föreställa sig att hon iscensätter sin egen fantasi, att allting blir teori, och varför skulle jag bry mig då? Att hon ändå lyckas yttra intressanta saker om hur kvinnor tvingas anpassa sig och förminska sig förändrar inte att det kunde göras mindre fyrkantigt, mindre utstuderat.
Jag kan uppskatta Castillons aggressiva tilltal, hur hon skriver fram ett upproriskt jag som vägrar foga sig, som bara har ett (outtalat) ”nu djävlar!” att förhålla sig till. Men jag blir inte säker på om hon skildrar ett stillestånd eller bara något stillastående – det är en roman som är rörig, och som faktiskt aldrig blir lika engagerande som novellerna, även om hon skriver liknande, med fin fantasi och ett beundransvärt temperament, med sinne för cynismer och en elakhet som man aldrig kan känna sig säker på. Men det kaotiska är inte till hennes fördel den här gången, trots att jag egentligen delar hennes osentimentala syn på världen, och gillar hennes fräckhet, hennes mod.
Castillons språk är kärvt, brutalt, ocensurerat. Men hennes huvudperson blir aldrig tillräckligt intressant – det finns en distans inlagd i hennes förehavanden, som aldrig kan engagera mig när jag läser. Förvisso skriver hon med en oförutsägbar humor, men leendet stelnar. Kanske ett ännu större problem är just att romanformen är vanskligare ur denna synpunkt: att novellerna klarar av det högspända tonfallet, medan det tillåts plana ut i romanen, att det sker en utjämning av det hårda, att det blir för mycket, ungefär på samma sätt som det är jobbigt att läsa för många sidor i taget av en författare som Valerie Solanas.