bernur

”Men när man kommit igång med att skriva är det nästan lättare att fortsätta än att sluta …”

Under 90-talet publicerades många av Joyce Carol Oates böcker på svenska: på 00-talet har denna siffra fördubblats, och i anslutning har även essäboken En författares övertygelse publicerats, liksom översättningen av Greg Johnsons biografi, Invisible Writer. Nu har samme Johnson redigerat de dagböcker Oates började föra på 70-talet, och den hittills första volymen heter Dagböcker 1973-1982, och innehåller givetvis inte den kompletta skriften av denna hyperproduktiva författare, utan bland de flera tusen sidorna har Johnson bantat ned till en nätt liten bok på 571 sidor.

Dagböcker av bemärkta författare har verkligen översållat den svenska marknaden de senaste åren, både döda storheter som Sylvia Plath och Virginia Woolf liksom levande som Lars Norén. Oates är i högsta grad levande, och hon skildrar en tid som både känns väldigt avlägsen, när hon börjar första Januari 1973, men på ett märkligt sätt också nära, som om tiden inte lyckats rå på dessa sidor. Själv skriver hon i introduktionen att hon inte gärna läser om eller går tillbaka i sitt skrivande: ”att återse det förflutna är som att bita i en smörgås där man försäkrat mig att det bara finns några få, faktiskt mycket få, bitar av krossat glas.”

De bästa författarna tillhör besatthetens skola, och det har alltid funnits något maniskt över Oates; denna skarpsinta författare med sitt besynnerliga huvud skriver dagbok som hon skriver romaner och noveller – pregnant, alltid lika intelligent, besinningsfullt och medryckande. Hennes uppdrag här är att lämna ”Joyce Carol Oates” därhän, den yttre författaren och viga plats åt den inre människan bakom den offentliga personan, något som väl inte riktigt lyckas: även den som skriver privat gör det alltid med andra(s) ögon över axeln. Den offentliga bilden av en skygg, ängslig människa lyckas hon nog inte helt förtränga med den här dagboken, hur mycket hon än försöker förneka den: det finns på alla foton av henne en viss frånvaro i blicken, som om hon aldrig är närvarande. Rädslan för berömmelsen hotar ständigt – arbetet bedövar, håller ångesten och depressionen borta, inte bara tillfälligt.  Hon säger också att ”Offentlig ’framgång’ är en bestraffning, inte en belöning”.

Oates är också en högst medveten författare, som har arbetat kreativt som lärare i många år redan när dagboken börjar (en rolig detalj är att hon nämner att hon aldrig läser utvärderingar, ”efter att ha blivit både häpen och generad över vad jag en gång läste: beröm för helt saker”). Ja, hon är alltid författare, och mycket handlar om svårigheten i att återberätta drömmar – muntligt blir de långtråkiga, skriftligt blir de osanna, i för hög grad förlitande sig på språket – men hon återberättar ändå gärna drömmarna, och låter dem infiltrera sin fiktion: dessutom besöks hon av sina karaktärer, vilket ter sig både lockande och läskigt.

Hon skriver fram sitt jag, visar ödmjukhet inför de begränsningar som ligger implicit i författaruppdraget. Här finns ingen sanning i singular, bara sanningar, de(t) icke absoluta. Oates blixtrande intellekt skickar hela tiden nya infall, och formuleringarna gnistrar: hennes tänkande är alltid skarpt, snabbt, piggt, och rör sig kvickt mellan ämnena, och det färgar av sig på det skrivna. Det är intelligensen i sin mest outspädda form, och som sådan är den alltid lite skrämmande, något av ett monster.

Hon lever i symbios med maken Ray, nämner helt kort att hon saknar modersinstinkt, apropå att hon vid trettiosju års ålder kommenterar barnlösheten. När hon skriver om kärlek gör hon det så här vackert (29/5 1976): ”Beror kärlek på ett magiskt uppvaknande hos en motsats i intellektet eller temperamentet …? Det handlar alltid om en känsla av äventyr, känslan av att saker och ting kastas upp i luften och faller ner i ett helt nytt, oväntat mönster.” Med elegiskt tonfall skriver hon också om de där benådade ögonblicken som bara försvinner, exempelvis stunder i klassrummet med elever som yttrar klyftigheter, aldrig (in)fångade och bevarade för eftervärlden, då de är så svåra att återge i efterhand utan att autenticiteten i dem då försvinner.

Mycket handlar förstås om böckerna, som hon producerar i manisk takt. Men det är svårt att dra gräns mellan fiktion och biografi, eller vad den här boken ska kallas: hon skriver dagbok, men gör det som en medveten författare, och utnyttjar väl inte heller dagboken till avkoppling från romanerna, novellerna, som alltså kommenteras flitigt (alternativt redovisas nitiskt). Därför går det att läsa den här boken som (ytterligare) en roman av Oates, med en produktiv romanförfattare som protagonist. Mellan varven spelar hon pianostycken av Chopin, för att upptäcka att det är lika viktigt eller viktigare att uppleva skönheten som det är att skapa den. Här säger hon också något intressant, och unikt tror jag för intellektuella: om det är någon människa hon önskar träffa så är det Chopin, men inte för att prata med honom, utan bara för att lyssna på hans pianospel.

Hon hämtar aldrig andan heller. Medan Virginia Woolf hamnade i mental letargi efter varje avslutad roman, hinner Oates knappt sätta punkt förrän nästa projekt planeras och påbörjas, och som utomstående läsare är det svårt att inte häpna inför energin, frenesin, uthålligheten. Häpna, ja – men också känna något av en utmattning, som när han lite halvt nonchalant nämner att hon skrivit något i en annan, blå dagbok också, vilket öppnar nya perspektiv: lita på att sista ordet inte är utgivet!

”Fast nej: det är mitt öde att vara normal: Jag är kanske en galning utklädd till en borgerlig kvinna, men det är en mycket grundlig och övertygande förklädnad.”