bernur

Filmen Män som hatar kvinnor, som bygger på den första av Stieg Larssons böcker, och jag har sett den nu. Vi hyrde den åt barnen, men den äldste sonen - som ville se den - hade bestämt sig för att sova över hos en kompis, och den yngste sonen ville inte se den, på grund av den misogyna titeln. För att slippa se fotbollen, såg vi alltså den här filmen, och underhållningsvärdet var väl ungefär i nivå med en ordinär svensk kvalmatch, med lika segt tempo. Det är slående hur den överskattade Michael Nyqvist får så attraktiva roller, och likaså hur Noomi Rapace blir hyllad för ett endimensionellt spel - ja, jag vet, hon ska vara så där autistisk i rollen - men det är ändå något som vem som helst hade gjort lite bättre. Och ser man på - Peter Andersson i en sluskroll, och han spelar över med sina demoniska väsande repliker också denna gång ... Kalla mig kräsen, men jag tröttnar på det där överspelet, och likaså de övertydliga onda blickarna som dessutom förstärks av klichéfylld filmmusik så fort något ominöst eller hotfullt sägs, och det är ofta i den här filmen. Jag har sett bättre skådespelarinsatser i The Days of Our Lives. Intrigen orkar jag knappt hålla reda på, med alla förvecklingar och borttappade människor och försvinnanden. Nu har jag inte läst boken, men lakunerna är skriande uppenbara även för mig - det märkliga är att fansen verkar tolerera detta, med motiveringen att det ändå aldrig går att göra den helig skriften rättvisa: jo, skulle jag säga, och det första steget skulle vara att öka tempot, att dra ned på alla långsamma kameraåkningar och de alltför många stillastående scenerna där inget vettigt blir sagt. Det enda försonande med filmen är att den räckte över både fotbollsmatchen och dess för- och eftersnack.